Emma

Triggervarning: Äta bör man, annars dör man

Japp. Äter gör man, ändå dör man. Det är dock lättare att leva om man äter. Roligare, varmare, enklare, skönare och bättre. Att alltid tänka på hur, när, var, vad och varför man får eller inte får äta är utmattande. Att leva med en ätstörning är utmattande i sig. Inte nog med att man blir trött av att inte äta. Att hela tiden ha mat i hjärnan tröttar ut en. Precis som vilken sjukdom som helst. För det är just det det är. En sjukdom.

 

Jag startade dagen med en molnande känsla i magen av magkattar som kommit smygandes de senaste veckorna. Jag tyckte att det kändes skönt att vara hungrig. Gick upp ur sängen, det svartnade för ögonen och jag satte mig ner på sängkanten igen, van som jag var. När blodsockret hunnit ikapp ställde jag mig upp igen. Gick in på toan och kollade magen. Hur såg den ut idag? Var den plattare än igår? Hur såg låren ut? var de mindre? Syntes nyckelbenen mer nu än förra veckan? Japp. För jag hade inte ätit ordentligt på flera månader. “jag hade tappat matlusten”, “jag var mätt”, “Åt innan mamma kom hem”. På grund av magkatarren och den stenhårda LCHF-dieten jag gick på tog jag två ostrullar till frukost och en svart kopp kaffe. Sammanlagt noll kolhydrater intaget. Jag frös in i märgen på väg till skolan och i skolan trots tre tjocka lager med kläder. Jag kunde inte heller fokusera på matten, vilket jag aldrig hade kunnat så det var inte så konstigt, men på svenskan var det värre, för det tyckte jag om. Ögonen säckade ihop, kunde knappt hålla sig öppna, men jag skyllde på skoltrötthet, det var trots allt sista året i gymnasiet, inte konstigt att man var lite seg i huvudet då. På lunchen blev det sallad med dressing och bönor för att ingen skulle märka någonting. Svart kaffe också. Ibland var det så perfekt att skoldagen inte började förrens efter lunch, så då behövde jag inte äta alls. I skolan satt jag bara. Väntade på att nästa dag skulle komma. Skrattade, kollade magen i toalettspegeln. Stod på toaletten och lutade sig snett ut mot spegeln för att se hela kroppen. Var jag smalare? Japp. Väl hemma vid middagstid åt jag fetaost, mozarella, äggröra och oliver framför mammas ögon “KOLLA JAG ÄTER JU VISST”. Kolhydratsintag idag: sammanlagt ca 5 gram. Bättre än igår då äpplet jag hade tagit i ångest gav 15 gram extra. Det var utjämnat idag, så det var ingen riktig fara, bara jag aldrig mer åt äpple och räknade hallonen på yoghurten i morgon eller kanske kunde skippa middagen dagen efter det. Det pågick ständigt en kamp mellan mig själv och… mig själv. Jag ville inte ha en ätstörning. Jag hade gjort allt för att slippa, jag ville vara frisk och hörde hur bokstavligt tala sjuka mina egna tankegångar var. Men jag ville också vara smal, vacker och passa in i samhällets skeva mall. I den ingick dock aldrig att inte äta.

Panikattack på panikattack, sju månader utan mens, tre tappade storlekar på två månader, ca 10 kilo. Smalare blev jag, sämre mådde jag också. Oj vad mamma grät, jag grät, alla visste. Min bröder visste, deras flickvänner, mina vänner, min släkt. Alla visste, jag skämdes och gjorde allt i sin makt för att det inte skulle synas. För jag såg ju inte anorektisk ut, vägde ändå runt sextio kilo och hade kurvor. Om man inte kände mig såg jag nog helt frisk ut, skrattade och sjöng i skolan. Sminkade mig och täckte upp för missade prov. Jag var en duktig flicka och ingen visste att jag veckan innan jag började trean hade sett min pappa dö. Hört hans sista andetag och klappat honom på huvudet. Jag kommer ihåg hur vi skulle beställa hamburgare på max dagen då han dött, för att ingen orkade någon annat. Jag funderade på om jag skulle skippa pommes frittsen och ta burgare i salladsblad istället, men bestämde mig för att faktiskt slå på stort och ta en vanlig burgare i bröd. Det kunde jag täcka upp i morgon.

“Hur går det med maten då?” undrade psykologen. “Bättre!” var mitt eviga svar, vilket inte alltid var en lögn, men lika snabbt som jag sa det kunde jag få ångest igen för den extra latten jag drack i förrigår. Psykologen sa att jag skulle börja att äta en smörgås till på morgonen så skulle det nog ordna sig. “En banan är ju inte farlig, eller hur? det blir lättare och lättare för varje lingongrova, ska du se”. Visserligen helt sant, men det tog längre tid än så. Det är mer komplicerat än så. Det är inte smörgåsen som är problemet, inte heller min kropp. Det är i hjärnspökena det sitter.

 

Precis som mycket annat inom psykisk ohälsa handlar problemet i sig om mycket mer än vad namnet innehaver. Ätstörningar handlar väldigt förenklat i och för sig om vad man äter, eller vad man inte äter, men det ligger mycket mer bakom problemet än siffran som står på vågen. Helt ärligt så spelar den siffran ingen roll alls, du är aldrig ändå nöjd – hur låg eller hög den än är. En gång för alla vill vi säga att en ätstörningar inte har ett enda dugg att göra med vikt. Absolut, diagnosen kan man få på grund av sin vikt, men själva sjukdomen i sig berörs inte av hur mycket du väger. Det handlar endast om tankescheman. Självbild och självkänsla. Att lösningen på problemet är äta annorlunda är sant på så sätt att man fysiskt kanske mår bättre, men psyket måste man försöka med själv. I mitt fall handlade det nog om kontroll. Jag hade förlorat precis all kontroll kring mitt liv, jag hade förlorat en jag inte kunde dö, visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag såg till att kunna kontrollera någonting. Planera det enda jag själv kunde bestämma om själv. INGEN kunde ta det ifrån mig, om jag inte dog själv och det skulle jag inte göra. Man skulle också kunna kalla det projicerad ångest. En ångest som tog sig i uttryck i maten. Eller självbilden.

/E

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.