Emma

Panik-ångest

Jag vill prata om den panik-ångest som inte är panikångest. Den som totalt tar över i några minuter och dränker allt annat som är rationellt. Det handlar alltså inte om en panikångest som vi är vana vid. Inte den som är så fysisk att den blir psykisk och så psykisk att den blir fysisk. Min panik-ångest är den som triggas plötsligt, ofta av den minsta saken, och sprider sig i hela kroppen i ett tidslopp på under en sekund. Den då precis allting är kört, allting du byggt upp raseras framför dina ögon och all kraft du har i kroppen pyser ut i och med att nästa andetag kan vara ditt sista. Ändå är din kropp inte i panik. För hjärnan har inte hunnit larma resten av systemet innan ångesten kom och tog över. Ofta märks det inte alls bland andra, även fast Du känns som att du kommer gå upp i rök, sprängas eller krascha i vilken sekund som helst.

Den ångesten. Vet ni vilken jag menar?

För mig uppkommer den nästan alltid när någonting triggar min ensamhetskänsla. För ensamhetskänslan är, och har nog alltid varit, en av de starkaste rädslorna jag har haft att hantera. Och jag tror att rädslan för ensamhetskänslan ofta har lett till ännu mer ensamhet. För det handlar ju inte om att jag ÄR ensam. Det handlar om att KÄNSLAN av ensamhet tar över. Och det är skillnad på att VARA och att KÄNNA, precis som det är skillnad på att HA det bra och att MÅ bra.

För att kunna prata om vår ångest har jag och Siri kommit på åtta olika ”ångesttyper”. Vi kom på att för att kunna prata om det måste vi ju faktiskt också ha ett språk för det. Språket kring psykisk ohälsa är det som inte har utvecklats i och med tabut och den väckande okunskapen. På så sätt avdramatiseras och urvattnas ofta många begrepp som handlar om ämnet. Exempel på det ÄR ju faktiskt ”ångest”. Vi har söndagsångest hit och pluggångest dit. Men vi tycker att vi behöver FLER ord för att både validera den ångest man har på söndagen utan att det faktiskt behöver vara ”söndagsångest” och den ångesten som jag kände när jag skulle plugga, men som inte var ”pluggångest”.

Men som sagt, ensamhetsångesten. Den tror jag är ganska universal. Visst har vi alla känt den någon gång? och det är ganska svårt att missuppfatta vad som menas när jag säger just ”ensamhetsångest”. Hur fungerar den för er? Är det som för mig, ofta en panik-ångest? eller kommer den krypandes för er?

Glöm aldrig att vi är ensamma tillsammans <3 Och DU där (jag pekar på dig, i bilden) är aldrig ensam.

PUSS

/E

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.