10 myter om borderline

Varför säger vi att vi HAR cancer, men ÄR deprimerade? Jag har nämligen så många gånger fått frågan om hur det ÄR att VARA borderline. ”Är det inte jobbigt att vara som dig?”

För att reda ut lite myter:

  1. Vi som HAR borderline är inte ”svartvita”. Det är inte så att vi inte kan käka en macka utan att älska den eller hata den. Vi känner bara lite mer. Detta kan såklart vara riskfyllt, men med rätt medicin och terapi så innebär det att vi har superkrafter som andra inte har. En stark empati, kreativitet, nyskapande idéer, energi, civilkurage och mycket mer. Vi är inte svartvita, vi är färgglada.

    Vi tillsammans med Andreas Doyle som filmar oss om dagarna.

  2. Det går att vara tillsammans med oss. Jag googlade ”borderline flickvän” en gång och fick läsa om män som varnade för kvinnor med borderline och kallade oss för misstag, hopplösa fall och psycobitches. Att vi manipulerar. Googlar du ”borderline kille” så får du upp lite vårdsidor och terapiforum. Jag ser inget problem i att vara tillsammans med människor som känner, däremot tror jag att dessa män är en fara för förhållanden då deras känsla för empati verkar ha tappats bort. Vår kärlek är äkta, djup och dyrbar. Låser den in dig, släpp mig fri.
  3. Vi som har borderline har inte per automatik ärr på våra armar. Ångest är en abstrakt känsla som behövs göras konkret, det är så vi hanterar den. För mig handlar det om att få en konkret SINNEkänsla, typ duscha varmt, tugga på ingefära eller lyssna på en låt som jag associerar till något lugnt. Det har funnits gånger då jag gjort den konkret på destruktiva sätt, så som skickat sms jag sedan ångrat eller druckit mig för full. Detta fattade inte en kille jag träffade en gång, som exalterat drog upp min tröjärm för att sedan göra en besviken min.
  4. … och på tal om självdestruktivitet: det handlar inte om att jag enbart vill ha lite uppmärksamhet. Tro mig, då hade jag gått naken på stan för länge sedan.
  5. Vi som har borderline är inte mer sköra än någon annan. Sätt oss inte i en offerkofta vi inte själva har valt, skjuder mina negativa känslor iväg så vill jag ta ansvar för dem själv, utan att du ska känna skuld. Alla har något de bär på, vi lever samtidigt i den här skeva världen. Smyg inte kring mig, och var inte rädd för mig och mina känslor. Då matar vi sjukdomen med problemen istället för att lyfta dess styrkor.

    Bild: Andreas Doyle

  6. Vi jobbar och vi är duktiga på vårt jobb. Utan min borderline hade inte Pillerpodden kommit till. Hälften av alla idéer (om inte fler) sållas bort av Emma, som styr när jag gasar på. Men många av mina impulser har tagit oss på jobbiga men fantastiska resor, bland annat två föreställningar som vi producerade och satte upp. Min diagnos skapar minnen för mig och andra.

    Bild: Andreas Doyle

    Jag och Emma inför vår föreställning ”Miss psykisk ohälsa” i oktober.

  7. Vi är inte störda i huvudet. Det heter personlighetsstörning, vi är väl medvetna om detta. Men låt oss säga variation. Då slipper vi missförstånd på lågstadienivå.
  8. Vi som har borderline är inte bara unga tjejer i långa luggar som sitter i hörn och lyssnar på Kent. Jag är blond och gillar schlager. Chocking!
  9. Vi är inte ensamma. Oftast har vi massor av människor runt oss som stöttar. Personer som ställer de där frågorna som måste besvaras, hur ont det än gör. Människor som stannar och älskar oss, inte trots diagnosen, utan med diagnosen. När jag är rädd att mina nära inte ska orka med mig längre så tänker jag på mammakraften. Min mamma och jag har brottats med och mot alla diagnoser, depressioner, mediciner och terapiformer, flera ronder om. Därmed har vi också – oundvikligen – gjort misstag. Vi har krävt svar som inte finns och stundvis trott att den ständiga ovissheten kommer slita oss itu. Det har varit vårdslösa kast mellan dilemman och klarhet, mitt i en vardag där bussarna gick ändå. Vi gavs sällan möjlighet att känna full glädje, fastän tron på att vara framme ibland var stark, eftersom rädslan för att det bara var en tillfällig hållplats alltid medförde en bakomliggande smärta. Leende ut och leende in har vi gråtit oss igenom det här. Men också skrattat. Barnsligt inborrad i mammas famn har jag andats in luften hon burit åt mig. För någonting som inte går att ta på har ändå hållt oss på benen, om än bitvis på stadiga knäskålar stunden vi uttalat sa att vi inte orkade. Man kan kalla det ödet, Gud eller skicklighet. Vi kallar den mammakraft – det fulländade beviset för att villkorslös kärlek existerar.
  10. Vi skäms inte. Och om vi gör det så är det för att samhället säger åt oss att göra det, när vården inte funkar och pengar aldrig finns, för det signalerar att vår verklighet inte är verklig. Vår rygg är fri från skuld, oavsett hur vi mår, för vi har aldrig valt vår diagnos.

Så, svaret på frågan: Det är inte jobbigt att vara som mig.

Edit: Det här är myter som jag har stött på i och med min diagnos. Självklart kan jag inte tala för alla med samma diagnos, och det är inte heller min mening. <3

Enter a title

Överlevarguiden #1

Det finns otroligt många ”tips” riktade till oss som lider av ångest. Några av dem är bra, resten är mest för syns skull. Därför tänkte vi lista VÅRA bästa tips!

  1. Hitta en position som är tillräckligt skön för att du ska kunna vara där ett tag. Du kan ligga, sitta, stå eller springa.
  2. Hitta din andning. Du kan till exempel göra 4-6-övningen (du räknar till fyra samtidigt som du andas in, och sedan räknar du till sex i samma takt samtidigt som du andas ut). På så sätt gör du motsatsen till hyperventliering (som ofta uppkommer vid panikattacker). Fler exempel på andningsövningar finns i avsnitt 140 av vår podcast Pillerpodden
  3. Stimulera dina sinnen. Baka, rita, lyssna på musik eller städa. Gör någonting där du spetsar alla sinnen, då flyr du inte ångesten, men du distraherar den.
  4. Hitta en ”snuttefilt” att ta till vid nödlägen. Det kan räcka med att du vet att du har ångestdämpande med dig i väskan för att du inte ska få panik. Var dock noga med att snuttefilten bara används när det verkligen behövs. Annars kan den ”laddas med ångest” så att den istället blir destruktiv, än lugnande.
  5. Hitta DIN ångest. Vad ÄR ens ångest för dig? När går din gräns?
  6. Alla vill vi leta svar på frågorna ”hur”, ”var”, ”när” och ”varför”, men var medveten om att dessa frågor inte alltid kan svaras på i stunden. Släpp dem i din ångest och ta hand om det senare. Det är tillräckligt jobbigt att ha ångest – du ska inte behöva svara på varken dina egna eller andras frågor då.
  7. Var medveten om att det finns lika många sorters ångest som det finns människor. Du kan inte förstå någon annans känsla, lika lite som någon annan kan förstå dig.
  8. Du har inte ansvaret för att andra ska förstå! Det är inte din skyldighet att utbilda andra om psykisk ohälsa, du har nog med ditt!
  9. Hitta dina ord. För att du ska kunna prata om dina känslor (vilket är det BÄSTA tipset för att det ska blir bättre), måste du hitta dina ord. Vi har till exempel flera ord för olika ångestar. Vardagsångest, hemlös ångest, projicerad ångest och panikångest är exempel på ord som beskriver våra olika känslor.
  10. Sist och kanske viktigast av allt, är att du måste förlåta dig själv för alla ”misstag” (hatar ordet misstag, för det finns ju inga egentligen) du gjort på ovanstående lista. Döm aldrig dig själv eller din psykiska ohälsa. Du har aldrig inte gjort ditt bästa!

PUSS från oss, det BLIR bättre <3

 

 

Läppstift som sköld

”Men ni mår väl inte dåligt? Ni har ju smink?!”

 

Tjejen på bilden ovan ser ut som hon jag vill vara. Avslappnad, sval, vacker. Med färska blommor, änglahår och hallonläppar. Men jag känner henne. Det är en av de få bilderna som finns på mig från sommaren 2014. Jag var sjukskriven. Sängliggandes. Mamma ställde in alla resor, brorsan skrev mitt gymnasiearbete och om nätterna rev jag mig i armen bara för att känna. Håret trillade av i tussar, torra som svintotussar. Vissa dagar låg jag i gästrummet, efter nätter med panikattacker som ledde till storbråk.

Idag har det gått 3 år sedan bilden. Mycket har hänt. PILLERPODDEN har hänt. Mitt hår är friskare, (jag klippte av det förra våren för att ”börja om”, vill ALLTID börja om!) och ögonbrynen ser inte längre ut som spermier ( i alla fall inte ifyllda).

Jag talar för Emma också när jag säger att vi aldrig har varit så snygga som när vi mådde dåligt. För den där tjejens läppstift är hennes sköld, blommorna hennes vapen och bekräftelsen hennes sista hopp. Jag är glad att jag kan titta på bilden och tycka synd om henne. För även om hon fortfarande är jag, så tillhör hon en annan tid.

Ha en fin dag. Det blir bättre.

/S

Vänner som påminner

De där vännerna man kanske bara träffar en gång varannan månad, men de som ändå ser dig i helhet. De där som påminner en om mål och drömmar man haft som man redan glömt. Jag träffade en sådan igår, en sådan som sa att ”EMMA FATTAR DU ATT DU HAR DRÖMT OM DET HÄR SEDAN DU VAR LITEN??!” ”vadå??” menade jag. Jo, sedan jag var liten har jag haft drömmen att när jag blev stor skulle jag jobba med någonting jag brann för. Jag skulle ha ett eget kontor och ha kontorskläder.

Dit skulle jag gå med en latte i handen och där skulle jag må bra. Den här framtidsdrömmen hade jag glömt, den hade försvunnit bland alla krav och orosmoln. Tack för att du påminnde mig om det. Tack för att du ser det som jag själv inte ser. Och här sitter jag med kaffekoppen i handen och försöker ta in att jag just nu lever min dröm.

/E

 

 

Ångestprepp på kontoret

Vårt kontor har vi gjort ångestförebyggande. Här finns klädbyten, godis, filtar, gardiner, lappar, artiklar, foton och allt annat som gör oss lugna. I tisdags sköljde ångesten över mig ganska oväntat. Orsaken var oklar, kanske för lite sömn, för mycket stress och rester av rödvinet till middagen kvällen innan, men oavsett så var konsekvensen där: svårt att andas i fosterställning.

Foto och film: Andreas Doyle

SÅKLART fanns mitt ångestdämpande inte i väskan. Därför fick jag motvilligt lägga ner jobbet och koncentrera mig på andningen. Emma satte sig vid mig och masserade hårbotten medan hon spelade upp mina bästa lugna låtar, och så nynnade hon med den där välbekanta rösten som om helgerna skruvas upp i 100 när hon skriker ut Beyoncés ”WHO RUN THIS MOTHA” på dansgolvet.

Jag gick och simmade i hopp om att kunna starta om dagen efter träning och en varm dusch. Och nästa gång ni undrar om det verkligen går att må dåligt och bra under samma dag, kolla på videon nedan, den filmades två timmar efter bilden ovan.

/S