Läppstift som sköld

”Men ni mår väl inte dåligt? Ni har ju smink?!”

 

Tjejen på bilden ovan ser ut som hon jag vill vara. Avslappnad, sval, vacker. Med färska blommor, änglahår och hallonläppar. Men jag känner henne. Det är en av de få bilderna som finns på mig från sommaren 2014. Jag var sjukskriven. Sängliggandes. Mamma ställde in alla resor, brorsan skrev mitt gymnasiearbete och om nätterna rev jag mig i armen bara för att känna. Håret trillade av i tussar, torra som svintotussar. Vissa dagar låg jag i gästrummet, efter nätter med panikattacker som ledde till storbråk.

Idag har det gått 3 år sedan bilden. Mycket har hänt. PILLERPODDEN har hänt. Mitt hår är friskare, (jag klippte av det förra våren för att ”börja om”, vill ALLTID börja om!) och ögonbrynen ser inte längre ut som spermier ( i alla fall inte ifyllda).

Jag talar för Emma också när jag säger att vi aldrig har varit så snygga som när vi mådde dåligt. För den där tjejens läppstift är hennes sköld, blommorna hennes vapen och bekräftelsen hennes sista hopp. Jag är glad att jag kan titta på bilden och tycka synd om henne. För även om hon fortfarande är jag, så tillhör hon en annan tid.

Ha en fin dag. Det blir bättre.

/S

Enter a title

Vänner som påminner

De där vännerna man kanske bara träffar en gång varannan månad, men de som ändå ser dig i helhet. De där som påminner en om mål och drömmar man haft som man redan glömt. Jag träffade en sådan igår, en sådan som sa att ”EMMA FATTAR DU ATT DU HAR DRÖMT OM DET HÄR SEDAN DU VAR LITEN??!” ”vadå??” menade jag. Jo, sedan jag var liten har jag haft drömmen att när jag blev stor skulle jag jobba med någonting jag brann för. Jag skulle ha ett eget kontor och ha kontorskläder.

Dit skulle jag gå med en latte i handen och där skulle jag må bra. Den här framtidsdrömmen hade jag glömt, den hade försvunnit bland alla krav och orosmoln. Tack för att du påminnde mig om det. Tack för att du ser det som jag själv inte ser. Och här sitter jag med kaffekoppen i handen och försöker ta in att jag just nu lever min dröm.

/E

 

 

Ångestprepp på kontoret

Vårt kontor har vi gjort ångestförebyggande. Här finns klädbyten, godis, filtar, gardiner, lappar, artiklar, foton och allt annat som gör oss lugna. I tisdags sköljde ångesten över mig ganska oväntat. Orsaken var oklar, kanske för lite sömn, för mycket stress och rester av rödvinet till middagen kvällen innan, men oavsett så var konsekvensen där: svårt att andas i fosterställning.

Foto och film: Andreas Doyle

SÅKLART fanns mitt ångestdämpande inte i väskan. Därför fick jag motvilligt lägga ner jobbet och koncentrera mig på andningen. Emma satte sig vid mig och masserade hårbotten medan hon spelade upp mina bästa lugna låtar, och så nynnade hon med den där välbekanta rösten som om helgerna skruvas upp i 100 när hon skriker ut Beyoncés ”WHO RUN THIS MOTHA” på dansgolvet.

Jag gick och simmade i hopp om att kunna starta om dagen efter träning och en varm dusch. Och nästa gång ni undrar om det verkligen går att må dåligt och bra under samma dag, kolla på videon nedan, den filmades två timmar efter bilden ovan.

/S

Att skämmas över att man skäms

Vi hade en föreläsning på läkarstudenter för ett tag sedan. Där sa jag ”det ÄR inte konstigt att vi skäms, det ÄR inte konstigt att jag känner skam över min ätstörning, för vi kommer aldrig undan”. Först då slog det mig att jag fortfarande är i det. Inte på så sätt att jag inte äter eller att jag har en extremt sjuk bild av mig egen kropp, utan på så sätt att jag kommer på mig själv att jag tvekar. Jag tvekar när jag vill ha godis. Jag tvekar när jag tar bröd. Jag tvekar när jag köper en tröja i en storlek jag egentligen vet att jag har och jag tvekar när jag står naken framför spegeln, innan jag hoppar in i duschen.

Egentligen tror jag att vi alla är ätstörda. Det är nästan omöjligt att inte vara det. Det är bara det att kommentarer så som ”detta får vi springa bort i morgon höhö ;)” på caféet eller ”Nä, nu får det nog räcka med mat för mig, oj vad mycket mat jag tog” vid matbordet, är vardagsmat (hehe) för oss. De är en del av vårt reflexmässiga språk. För många har meningarna heller ingen innebörd, mer än att det hör till att vi alltid ska kommentera mat, men för mig sätter de igång nått som jag inte kan styra över.

Vi ätstörda är inte annorlunda än ni. Faktum är att vi ätstörda till och med kanske ÄR ni. Vi är ni och ni är vi. Hur många kan ärligt säga att de inte tänkte sig för eller ångrade sig när de tog den där chokladbiten? Så fort vi ens funderar på om/vad/när, är vi ätstörda. Och ja, jag vet att jag är fin. Ja, jag vet att jag inte borde tänka såhär. Ja, jag vet att det bara är i mitt huvud och ja, jag vet att det inte spelar någon roll. Men säg samma sak till någon som är mer illa däran, säg det till killen eller tjejen som just nu håller på att dö i sin sjukdom.

Jag skäms över min ätstörning. Jag skäms för att jag VET att det finns de där ute som fortfarande tror att det handlar om utseende. Jag skäms för att jag dagligen träffar på de som inte har någon aning. Jag skäms för att jag vet bättre och framför allt skäms jag för att jag skäms.

/E

Valborgsfyllan

Valborg i Uppsala är, som ni kanske vet, stort. Vi firar inte valborg. Vi firar skvalborg, kvalborg, valborg och finalborg. Under dessa dagar förväntas du släppa allt och fokusera på en sak: fest. Det ska vara picknickar, champagnegalopp, körsång, parkhäng, forsränning (studenter åker på frigolitbåtar i fyrisån), konserter, jordgubbar och lycka. Helst ska du fira i gäng med alla dina vänner från samlade kretsar, och något riktigt ”sjuuuukt” väntas hända. Något du kan titta tillbaka på resten av året, om inte hela livet.

Den här våren började bra. Januari och februari var mina absolut mest lyckliga månader på många år. Men i mars fick jag en ny medicin, tillsammans med en nygammal diagnos, och min balans rubbades. Rent kemiskt, alltså. Det är ju hjärnan det handlar om. Och eftersom alkohol också påverkar hjärnan, blir jag även känsligare för att dricka under medicinbyten. Problemet är att det inte sällan är precis då jag vill dricka. Jag skäms för det, det är allt annat än sunt, men jag vill bara få fly lite. Slappna av. Ta en paus från när livet känns tufft.

Alkohol, sömn och mat är alla sårbarhetsfaktorer. Därför sover jag alltid 8 timmar, äter många mellanmål och dricker (inte alltid kanske) med måtta. Rubbas en så rubbas ofta flera. Min valborg bestod därför av fylla, ångest, sömnbrist och få – men stora- matintag.

Jag kunde vara glad i korta stunder, mitt på dagen. Men så fort jag kände att ångesten kom, öppnade jag nästa flaska. Kvalborg kväll blev panikångest. Valborg gråt. 

Jag och Kakan, dränkta i champagne.

Så kommer den geniala idén på finalborg. ”Vad säger du om en vit månad?”.

/S

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd