Valborgsfyllan

Valborg i Uppsala är, som ni kanske vet, stort. Vi firar inte valborg. Vi firar skvalborg, kvalborg, valborg och finalborg. Under dessa dagar förväntas du släppa allt och fokusera på en sak: fest. Det ska vara picknickar, champagnegalopp, körsång, parkhäng, forsränning (studenter åker på frigolitbåtar i fyrisån), konserter, jordgubbar och lycka. Helst ska du fira i gäng med alla dina vänner från samlade kretsar, och något riktigt ”sjuuuukt” väntas hända. Något du kan titta tillbaka på resten av året, om inte hela livet.

Den här våren började bra. Januari och februari var mina absolut mest lyckliga månader på många år. Men i mars fick jag en ny medicin, tillsammans med en nygammal diagnos, och min balans rubbades. Rent kemiskt, alltså. Det är ju hjärnan det handlar om. Och eftersom alkohol också påverkar hjärnan, blir jag även känsligare för att dricka under medicinbyten. Problemet är att det inte sällan är precis då jag vill dricka. Jag skäms för det, det är allt annat än sunt, men jag vill bara få fly lite. Slappna av. Ta en paus från när livet känns tufft.

Alkohol, sömn och mat är alla sårbarhetsfaktorer. Därför sover jag alltid 8 timmar, äter många mellanmål och dricker (inte alltid kanske) med måtta. Rubbas en så rubbas ofta flera. Min valborg bestod därför av fylla, ångest, sömnbrist och få – men stora- matintag.

Jag kunde vara glad i korta stunder, mitt på dagen. Men så fort jag kände att ångesten kom, öppnade jag nästa flaska. Kvalborg kväll blev panikångest. Valborg gråt. 

Jag och Kakan, dränkta i champagne.

Så kommer den geniala idén på finalborg. ”Vad säger du om en vit månad?”.

/S

Enter a title

Skulden

 ”Vad tycker du att vi ska göra för att rädda Östersjön?” ”Mer än vi gör, men jag har inte tid att stanna nu!” ”Nej, du har uppenbarligen inte tid för Östersjön heller.”

Vad blir vår skuld? Vi är nämligen dränkta i den och hittar inte ut. Alla skuldargument, för både Östersjön, träning och psykofarmaka, smittar av sig på varandra. Inte konstigt att vi skäms för vår psykiska ohälsa, trots att vi inte valde den.

Men vi är fan inte skyldig någon annan så mycket som oss själva. Skyldiga att kämpa. Skyldiga att försöka. Skyldiga att våga ligga kvar i sängen, att våga gå upp ur sängen. Skyldiga att må så bra som vi faktiskt kan må. Och idag tillåter vi oss att SKITA i Östersjön. För vi är skyldiga oss själva att prioritera att känna oss lite glada för ett lyckat möte. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. 

Att träna för psyket

Jag har misshandlat den här kroppen så mycket. Jag har sprungit på skadade knän för att bränna kalorier. Ätit lchf, väl medveten om att min kropp utan gallblåsa inte tål för mycket fett. Jag har gått på näringsdrycker som jag drack i sugrör på toaletten. Stoppar fingrarna i halsen. Slutat äta över huvud taget. Börjat igen. Sprungit, spytt, sprungit lite till. Och när jag har skurit mig så har jag skurit mig på benen. Lindat ett linne runt låret och knutit hårt, hårt.

Jag kom till en punkt där jag bestämde mig för att omfördela makten. Makten hade legat hos idealen, samhället och destruktiva hjärnspöken. Jag förflyttade den till vad jag egentligen blir motiverad av, vad som är viktigt för mig. Det är viktigt att:
– Känna mig stark, energifylld och snygg.
– Boosta psyket så mycket jag kan i kemisk väg, med mesta möjliga endorfiner.
– Göra vad jag kan för att leva länge.

Det är inte lätt alla dagar, men jag lyckas alltid, för min ribba matchar min förmåga som tycks vara större än jag någonsin trott. Det kan jag inte tacka träningen nog för. Träningen har blivit en enormt viktig del av mitt liv. Jag mår så mycket bättre psykiskt när jag tränar, särskilt på tre plan:
– När jag slarvar med träningsrutinen ökar den rent kemiska ångesten och jag känner mig nedstämd. Endorfinerna KÄNNS, till skillnad från antideppen som jag inte känner av rent konkret eller direkt.
-Träningen är också min egentid. Jag är för rastlös för att ha någon på något annat sätt.
-Det är också då jag utmanar mitt psyke, jag trotsar när hjärnan skriker nej, när hjärnan hittar på ursäkter och vill ta kontrollen, då tar jag och min numera friska och hela kropp, kontrollen över den.

För lika mycket som jag är stark inuti vill jag vara stark utanpå. För mig, min kropp och mitt psyke.

/S

Dubbelbokade

Vissa dagar är mer hektiska än andra- särskilt när vi dubbelbokar oss. I onsdags skulle vi vara i Göteborg och Björklinge (utanför Uppsala) på samma gång. Vi kunde inte stå ut med ångesten över att ställa in något av det- så vi bokade om flyg och åkte taxi för 2400 totalt… Men KUL hade vi!

Taxin kom 07.20 för att köra oss till Arlanda. Framme i Göteborg fick vi vara med i Sveriges elevkårers projekt Hybris. 8 elevkårer har valts ut till att med stöd från handledare och 4 externa parter genomföra projekt. 2 elevkårer vill förbättra sin skolas psykiska hälsa, så vi blev valda till deras externa part!

Gänget vi ska coacha!

 

Sedan bar det av mot Björklinge för föreläsning. Emma bättrade på sminket på planet (för oss båda).

Föreläsa är det vi gör mest och det vi gör bäst. Den här gången för en konfirmandgrupp i hur man pratar om psykisk ohälsa.

Till sist tog vi bussen hem (pengaångest!) och var hemma vid 21.30. Det var inte länge sedan vi bara fixade att jobba 4 timmar om dagen, och vi blir fortfarande trötta av att jobba 40 timmar i veckan. Vi gör det vi älskar, så det är svårt att säga nej. Men som en klok person en gång sa: ni måste brinna, men aldrig brinna upp.

Ryck upp dig!

”Det är inte så farligt, ryck upp dig.”

Vi heter Siri och Emma. Vi har aldrig velat försvinna på riktigt. Det skrämmer oss att inte få känna, att inte få andas, att inte kunna gråta och att det inte skulle finnas någonting att kriga för. Vi är inte rädda för döden, men vi är livrädda för att inte få leva klart.

Vi arbetar 200% med att bryta tysnaden kring psykisk ohälsa. 100 % handlar om att driva Pillerpodden, där vi försöker tala för dem som inte orkar, vågar eller kan. De hundra procent som är kvar går åt till det ständigt pågående arbetet att bryta tabut kring vår egen psykiska ohälsa. Arbetet med oss själva, som pågår hela tiden, nätter som dagar, sekunder som dygn. Vi ställer nämligen upp utan villkor, utan avtal, när vi talar i ett rum där platsen för oss egentligen inte finns. Vi förväntar oss ingen ersättning för att öppna tunga dörrar utan inbjudan. När vi plockar upp oss själva och går till affären, sliter det på oss. Att gråta ut vår sorg är ett jobb. Det är likaså detta, så många unga arbetar med idag, för om det inte är ett arbete att ta sig i en krage vi inte har, så vet vi inte vad ett arbete är.

För tre år sedan såg Emma sin pappa dö i cancer efter nio månader av tumörer, blodproppar, cellgifter och kortisonbehandlingar. Samtidigt fick Siri diagnosen borderline, efter att ha varit beroende av ångestdämpande och inte klarat skolan. Emmas sorg är fortfarande stor, även om hon nu ofta kan hantera den, och Siri brottas i perioder med sin diagnos även om medicineringen idag fungerar. Vi är så jävla sköna när vi ställer oss i baren på klubben, bjuder alla på shots och sedan berättar ingående om våra liv. It-girls. Lokalkändisar. Vi bjuder på det, på våra sorgliga, häftiga, tragiska, vackra jävla liv. För vi lever ändå mitt i det. Här sitter vi med kapade vingar och berättar anekdoter med slutsatsen att vi tror vi en dag kommer kunna flyga. Vi kan till och med se det borta vid horisonten. Att vi, med vår naturliga empati och medmänsklighet, ska rädda barn och sparka idioter i röven. Siri, som upptäcktes på skrapningen efter sin mammas tredje missfall, hon, vars hjärta slog till sist, som hennes mamma kom att tacka Gud för. Siri, som har bra ämnesomsättning med absolut inte får äta äpple eftersom hon är akutopererad. Emma, som fick följa med de vuxna redan från start, som först inte fick hår alls innan lockarna började ta form och fortfarande karaktäriserar henne som en av Uppsalas absolut snyggaste tjejer. Emma, som i sin ilska på cancern vände skiten till något fantastiskt. Ja, alla trodde vi någonstans att vi skulle dö, men titta här på oss, vi lever. Med kapade vingar. För även om vi lever med den psykisk ohälsan innebär det inte att vi också lever utan den psykiska hälsan, även om normen ofta säger att det skulle vara så. Skål för livet! Kan vi inte dansa snart?

Vi har rätt till våra liv. Rätt till vår hälsa och vår framtid. Rätt till våra känslor, även när känslor som igår i baren kändes som din största tillgång, men idag istället känns som din värsta fiende. Livet måste också få kännas tufft. Livet måste få vara både och, utan att en del är mer sann än någon annan. Vissa människor kanske inte förstår dig, tror på dig eller vill dig väl. Kanske menade de inget ont, utan saknade bara förmågan. Det enda vi kan göra är att lita på oss själva. Vi kanske inte alltid förstår oss själva, men vi vill oss själva väl, i alla fall i slutändan. Och dagarna som är gråa, dagarna då elaka ord går in utan filter och fördomarna står som hinder, så får vi sluta ögonen och tänka att det alltid finns någon annan som tar kampen idag, på sitt sätt, för sig själv och för oss. Hon ser kanske inte ut som du eller har samma problem som du, men ni har någonting avgörande gemensamt. För precis som dina, så varierar hennes dagar, men under alla står du, precis som hon, stark. Du kanske inte ser det idag, men hon gör det åt dig, så att du kan se henne imorgon.

Det är det som är att vara Pillerpoddare. Vi är känslomässigt släkt med varandra. Vi delar inte blod, men vi delar känslor. Vi är en familj, och du behövs, så att vi i kör kan svara att vi aldrig ryckte ner oss, när någon påstod att vi skulle rycka upp oss. Om det är någonting vi vet, så är det att normen och tabut föder en skam som så många lever med. Vi valde aldrig vår psykiska ohälsa, det är ingen hobby som många i vår generation har, ändå förväntas vi tysta ner våra problem. Det heter att vi har cancer, men att vi är deprimerade. Som om vår sjukdom ligger i vår identitet. Inte konstigt att vi måste dansa, även, om inte framför allt, i regn.

 

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd