Hjälp oss!

Hejhej hemskt mycket hej boys and gals and allt däremellan!

Vi har ju poddat sedan oktober 2014 – det vill säga orimligt mycket. Vi började också om för ett litet tag sedan så att ni nya följare också skulle hänga med i jargongen, fatta vilka vi var och vad vi gör. Förutom podden där det känns som att precis ALLTING har sagts så har vi ju också alla andra sociala medier. När vi fick den här bloggen blev vi ÖVERlyckliga, men samtidigt superrädda. Hur bloggar man? Vad skriver man? Vad vill ni ha? Men så tänkte vi att vi hittills har vunnit på att bara vara oss själva och helt skita i vad vi ”borde” lägga upp, hur ofta, när osv osv. Nu behöver vi dock hjälp.

Vad VILL ni se? Vill ni att vi kör en mer ”ihopslagen” insta och blogg? typ att instagramen bara är som ”reklam” från oss själva för bloggen? Vill ni ha mer personligt? mindre personligt? mer vardagsliv? Fler texter, debatter, åsikter eller vloggar? Mer inspo?

SHOOT!! Vi är här för att behaga er. Typ.

PUSS

/E

Enter a title

Överlevarguiden #8

Jag har kanske varit mer öppen än de flesta andra om min psykiska ohälsa, men fram till jag var 18 år var jag väldigt tyst om det. Jag skämdes så mycket, och vevade in mig i större och trassligare lögner. Skammen var snarare en DEL av min psykiska ohälsa än en konsekvens av den. På grund av skammen fick jag inte hjälp i tid.

Det är avgörande att prata om sin psykiska ohälsa, men det kan vara svårt att motivera sig till det. Ofta tror man inte att man förtjänar hjälp när man mår dåligt. Men lita på oss: DU förtjänar att må ditt allra bästa. DU valde aldrig det här. Och det blir bättre.

Här kommer fem saker jag har lärt mig av att prata om min psykiska ohälsa:

ETT. Du är inte ensam om det. Jag har inte träffat någon som inte på något sätt kan relatera till min situation. Även om folk inte själva varit med om det så finns den psykiska ohälsan i vår närhet. En lågstadielärare som brände ut sig, en gammelmoster som begick självmord. Och något annat vore konstigt när vi pratar om Sveriges största folkhälsosjukdom samt en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

TVÅ. Du måste hitta DINA ord. Jag säger inte att jag har en personlighetsstörning, jag kallar det personlighetsvariation. På 1177 beskrivs jag som svartvit, men jag kallar mig färgglad. Du har rätt att bestämma över hur du pratar om din psykiska ohälsa (och glöm inte att du aldrig ÄR din psykiska ohälsa, du HAR psykisk ohälsa!).

TRE. Vissa människor kommer ändå inte fatta. Jag kommer förväntas försvara och förklara mig. I början gick jag på dessa orimliga krav och till sist blev det en del av min psykiska ohälsa då det förstärkte känslan av skuld. Jag har aldrig valt min psykiska ohälsa, och jag tänker inte vara dess försvarsadvokat.

FYRA. Det är okej att be om hjälp. När jag väl började prata om min psykiska ohälsa kom alltid frågan ”kan jag göra något?”. Av ren reflex brukade jag svara nej, men efter ett tag insåg jag att dessa personer faktiskt ville hjälpa till. Den inre resan måste göras själv (även om vi kan hålla människor i handen!), men praktiska saker har jag till sist blivit bra at överlåta till vänner och familj när det blir för tungt. Och att mamma känner att hon faktiskt KAN hjälpa mig med handlingen, gör att hon känner sig mindre maktlös i situationen.

FEM. Ärlighet varar längst. Såklart kan det bli tröttsamt att prata om något så personligt och jobbigt. Att lösa detta genom att hålla tillbaka känslor eller ställa in med tvättstugan som bortförklaring är dock inte hållbart i längden. Självklart är det okej, men känslorna kommer att komma ikapp och kanske slå till starkare om du tryckt undan dem för länge. För mig har det därför varit avgörande att fortsätta prata om min psykiska ohälsa, hur trött jag än är på det. När mina dåliga dagar kommer ikapp är jag så tacksam för att jag pratat om dem under dagar då jag har känt mig starkare. Jag har hjälpt mig själv till hjälp, och en större investering än så tror jag inte att jag kommer göra i mitt liv.

/S

 

Skål för skiten

Igår firade vi Emma som har fyllt 22. Vi har verkligen fått öva på att fira och på riktigt fått det i läxa av en rådgivare. Det är så lätt att bara gå vidare till nästa grej. Därför bestämde vi oss för att dra ihop en sommarfest som minsann ska bli tradition.

Jag hade ett quiz som drog upp allt från Emmas ligg, konflikter och tonårsstölder till hennes pappa. ”Emmas pappa (rip) har tagit kontakt med henne via ett föremål, vilket?” Jag fick förtydliga sedan att det är OKEJ att prata så om honom. Emma vill ha med honom i festen och kunna le åt skiten. Så vi skålade alla för Åke som satt i himlen och tittade ner på ballongerna.

Vi avslutade med att dansa. Om något är viktigare än att fira så är det att dansa.

/S

 

”Hoppas du dör i din ensamhet”

Det finns mycket naturligt som provocerar människor. Stina Wollters valkar. Hannah Widell och Amanda Schulmans vitaminburk. Isabella Löwengrips weekend i Italien. Och mina känslor.

Medan jag knåpade ihop svar och Emma försökte ringa mig för att säga att jag inte skulle lägga ner min energi på detta så slog det mig hur absurt det är att mina tårar provocerar mer än mitt leende. För känslor provocerar mig med. Positiva känslor sticker i mina ögon.

Jag har hatat. Jag har inte skrivit att någon borde dö ensam, men jag har svurit högt åt leenden. Jag har hatat glädjen så mycket att i år är första gången jag kan sitta i solen sedan jag var 16. Tidigare har jag inte velat gå ut om det inte har varit regn. Värme och ljus har iskavt för mycket mot det inre mörkret, jag har rent utav frusit av det i tron om att det skulle krävas en sinnesstämning jag inte kunde leverera. Så jag satt hellre ensam och tittade ut.

Vi har svårt att föreställa oss någon annans känsla. I min panikångest har jag ingen aning om hur lugnet känns. Och under mina bra perioder tvivlar jag ibland på att jag har mått så dåligt som jag har gjort och går med ett tvivel om att jag ens varit sjuk.

Men förr eller senare står vi alla i regnet och gråter, med eller utan psykisk ohälsa. Livet gör ont och kommer inte att vara rättvist. Känslor är ett tydligt mått på orättvisa. Vi letar efter att sätta dem i relation till varandra. Har jag rätt att vara ledsen när det finns barn som svälter? Har jag rätt att vara glad när det finns barn som svälter?

En känsla är aldrig farlig. Det är ensamheten som är farlig. När vi känner oss ensamma provocerar det som visar upp det liv vi föddes in i, livet med valkar, vitaminbrist, längtan efter sol och känslan av ångest. Det är inte min instagrambild som föder hat. Det är de som hatars känsla av att vara ensam.

Att inte vara ensam är att kunna gråta i solen och skratta i regnet. Idag lever jag ett sådant liv. För jag dör hellre ensam, än lever ensam.

/S

Revansch

Det är en konst i sig, att tillåta revanschen. Den är ju inte helt naturlig i sig, när krigaren i oss för en stund har varit inställd på att gå emot oss själva. Däremot är det en helt fantastiskt konsekvens av den ibland så fruktansvärda orsaken.

När paniken slår till är det ofta lätt att se den som ett tydligt bakslag. Jag hör mig själv tänka, ett steg fram och två steg bak. Igen.

Då är det som allra viktigast för mig (och oss) att omringa mig med personer som jag kan lita på och kan agera mina speglar. Några sådana personer är mina bröder, min barndomsvän Annie och mina syskonbarn. Med dem spelar det absolut ingen roll hur jag beter mig, vad jag gör eller hur jag mår. De kan påminna mig om att jag alltid går framåt, vare sig det känns så eller inte. (ibland ger de en de där käftsmällarna man behöver för att ta sig ur sin lilla bubbla också).

Dagen efter att Siri hade haft en av hennes värsta panikattacker, som hon skriver om i inlägget under, hade vi en födelsedagsfest inplanerad. För något år sedan, eller bara för några månader sedan hade det varit omöjligt för Siri att gå på den. I och med panikattacken hade närmsta vecka varit för svajjig för att hon hade vågat utsätta sig för någon av hennes sårbarhetsfaktorer, och där är självklart alkohol en stor del. Men nu behövde hon bara en lugn dag och sen var hon back on track. Vilken jävla stjärna.

Eh, ursäkta mig???

Här har vi några av pärlorna som gjorde revanschen möjlig <3

Att tillåta sig själv att göra en revansch på livet, i sin egen takt på sitt eget sätt kanske inte alltid är lätt. Det kan vara läskigt, kännas konstigt och fel, men ack och ve vilken styrka man får, vilken kraft man upptäcker att man har. Dessutom är det ett bevis på att även ett bakslag är en framgång, för vi kommer aldrig framåt om vi inte får nya utmaningar att ta tag i (carpe diem osv osv).

Glöm aldrig att revanschen kan handla om att gå till Ica lika mycket som att ta sig en sväng på stan. Men satan i gatan vilken krigsmundering det där läppstiftet kan vara ibland.

/E