Relativt relaterbart

Enda sedan Siri och jag startade Pillerpodden har vi byggt vidare vårt arbete på att vi är några man kan relatera till. Vi representerar de ”vanliga tjejerna”. De ”vanliga tjejerna” som visst har finnar, bajs i trosan och luktar svett när vi tränar. Till skillnad från de där andra, de som verkar så perfekta, men omöjligt kan vara det. Vi har tyckt att det varit töntigt att känna att man måste förställa sig för att lägga ut en bild. Vi har tyckt att det varit fel att ta betalt för en betalt post på instagram och vi har tyckt att det har varit skämmigt att inte visa något annat djup än ”hur jobbigt det är att inte kunna köpa gucci-väskan när man VERKLIGEN vill ha den”. Vi har gått emot den riktningen på alla sätt och vis.

För vi är ju på riktigt.

 

Det är ju så, att ju äldre och mer professionella (hahaa lool, att man typ ÄR det???) vi blir, desto längre bort kommer vi från sanningen. Vi ÄR inte champange-rus med Stina Wollter. Vi ÄR inte minglare på fashion week. Vi ÄR inte de som knyter kontakter på affärsevents och framför allt är vi ingenting utan er. På samma sätt ÄR vi ju faktiskt allt det där. För VI är bara VI, satta i alldeles för konstiga, spännande, roliga och häftiga situationer. Precis som alla andra som syns utåt, och som lever en vanlig dag mitt i livet.

Men så kollade jag igenom min egna instagram. Glad post hit och kaxig post dit. Inget ljug i och för sig, men fan inte sanning heller. Jag hade aldrig, när jag var 17, kunnat relatera till en 22-årig tjej som driver företag, sitter i möten med den ena höjdaren efter den andra, nonchalant och avslappnat skakar hand med Gurra Fridde (haha, att han har blivit kortet vi drar när vi ska initiera att vi minsann har träffat en kändis) och köper latte på vägen hem från föreläsningen i Stockholm. Jag hade bara rynkat på ögonbrynen och tänkt att jag ”faktiskt aldrig kommer kunna bli så”. Det hade känts för långt bort, och gör ibland fortfarande det. Jag kan knappt relatera till mig själv längre.

Jag och Siri brottas ofta med känslan och tanken på att ni inte ska kunna relatera till oss (utan att sätta oss själva på någon slags pediestal, som om vi vore supahstarz), att vi har tappat äktheten i vårt arbete, även om vi VET för oss själva att vi inte gjort det. Men vi är rädda för att det ska se ut så, att vi sålt oss till branschen. Vi är rädda att ni ska känna att vi inte alls vet vad vi pratar om. Jag har dessutom känt ganska mycket skam över att jobba med psykisk ohälsa, medans jag själv mår väldigt bra. Visst, jag har min historia och lider ibland av ångest osv, men ”VEM gör inte det??”.

Hur som helst har vi tvivlat ganska mycket på oss själva. Vi har känt att vi behöver vara extra ”äkta” genom att visa upp snoret vi petade ut och bara lägga upp oredigerade bilder, samtidigt som att det har varit jävligt skönt att bara visa det fina. Det lyxiga och silverskimrande. Jag vill att det måste få vara så också. Även om det är ungefär 7% av vår vardag.

SÅ. Det jag vill komma fram till här, är egentligen ingenting. Förutom att , vad fan vet vi ens om vad som är på riktigt eller inte? Vart är vår rätt att döma andra som kanske också bara vill landa i solen ett tag? Men som vanligt är det mest en massa provprat, och jag tänker att det är okej. För vem kan inte relatera till livsborttappning? Även om det kanske inte skrivs ut på en av veckorevyns bloggar. Nu ska vi podda, och det kommer säkert bli ännu mer förvirring där. Glöm inte att lyssna i morgon! Puss

/E

Enter a title

Veckans schema

Måndag:

Den här veckan kommer bli ganska lugn, vilket känns SKÖNT!! Jag kommer gå på ett möte kl 10.15 med en kille som vill starta en podd och behöver lite tips. 11.30 är vi med i radion för att prata om livepodden med CLEO som ska spelas in på kvällen. Är SÅ pepp på det, Cleo är så jäkla ball. Det är gratis inträde, UKK, 18.00. BE THERE! Annars ska vi bara pappersjobba.

Tisdag:

Föreläsning på ett gymnasium 10.00-11.00 och möte med vår handledare 13.30. Det ska bli skönt. Det är lite som parterapi för oss haha. Dessutom ska jag lämna in all min studentlitteratur som jag köpt på mig när jag har tänkt plugga. Skicket är ”helt nytt” så att säga hehe.

Onsdag:

Föreläsning i Karlstad på kvällen! Vi kommer med andra ord spendera en hel del tid på ett tåg, men vi har ju lyxen att kunna jobba nästan varifrån som helst.

Torsdag:

Vaknar vi upp i Karlstad, men åker så att vi är hemma runt 14. Resten av dagen blir det kontorsjobb!

Fredag:

Fredagen är helt mötesfri, förutom att vi ska hänga med på när Tonårshat håller sin 2:a livepodd på sävjabiblioteket!! 16.00. Var där också! Det blir kul!

Foto: Andreas Doyle

*proffsen*

PUSS

/E

Överlevarguiden #16

”Söder” blev ett avgörande ord för mig våren 2016. Jag gick i en ganska brutal terapi som krävde oerhört mycket av mig. I efterhand är jag glad för det, men där och då behövde jag ett ord som ringade in min anledning till att faktiskt orka ta mig igenom dagen. Min psykolog frågade mig då hur jag vill se mitt liv. Av någon anledning hade jag hakat upp mig på att jag skulle bo på söder med tre barn: Adam, Rakel och Vera. Jag skulle jobba som lärare och vara kär. Denna bild komprimerades till ett ord som snurrade i mitt huvud under både panikångestattacker och gråtstunder. Söder.

Veckans överlevarguide handlar om att hitta anledningar till att fortsätta. Jag kan dela upp mina anledningar i tre kategorier.

ETT: Personer. Mina älskade syskonbarn. Mamma. Min barndomsvän, Johanna. Jag kan inte skada mig själv för deras skull.

TVÅ: Framtidsvisioner. Jag har, när jag har mått bra, gjort en checklista för vad jag ska uppnå. Jag ska få barn. Jag ska resa till Peru. Jag ska någon gång bli lärare, och jag ska ha ett sommarställe i Värmland, på Gotland eller kanske i Skåne. Jag ska ha bastshirts från Filippa K och jag ska hänga med Mia Skäringer. Jag ska komma i klimakteriet och svettas så jag får slänga av mig vinterjackan, och jag ska åka på skidsemester utan att åka skidor för att lära mig att hålla en brasa igång ett dygn.

TRE: Vardagsliv. Det i vardagen som faktiskt funkar. I den här kategorin tänker jag litet, något annat kan jag nämligen inte göra när smärtan är som värst. Då handlar det om pannkakor. Dagens första kaffe tillsammans med Emma på kontoret och sedan sekunden jag tar av mig BH:n efter en arbetsdag. Pussar i pannan. En varm dusch, veckohoroskopet från VeckoRevyn och Anna Books nästa instagrampost. Men det behöver inte vara en existensiell fråga. Det kan vara att äta pannkakor till middagen.

När du har dina anledningar kommer du kunna vara tacksam. Mer om det nästa vecka. /S

Manskonferenser

Idag skedde det som ofta sker där vi ska tala på konferenser. Konferenserna domineras enligt vår statistik alltid av män (med ett givet undantag för en kvinnokonferens vi var på). Kvinnokonferenser är för kvinnor, konferenser för män. Lite som damfotboll och fotboll. Nåväl. Idag stod vi där igen med män som moderatorer, män som talare och män som trycker i sig den sista kanelbullen på fatet och kliar sig på pungen innan de hälsar med samma hand och heter Mats.

På programmet, som bestod av diverse Leif, Mats, och Tom(tar), hade alla titlar. De var minsann strateger och utredare, VD och grundare. Men vid två rader var det tomt. Våra rader. Det verkade vara svårt att hitta ett ord. Vi är ju grundare, entreprenörer, sociala entreprenörer, producenter, experter, skribenter, föreläsare och lite mer därtill. Så det var väl bäst att inte skriva något alls. Vi var dock presenterade som patienter i talarprogrammet (lite lustigt eftersom våra läkare aldrig ringer upp).

Och så var det skorna. Emma hade rosa klackar. Oj, oj, oj så mycket beröm hon fick för hur tjusig hon var. Stackars Mats. Det var minsann ingen som kommenterade ”Guuud vilken söt skjorta!” innan han höll sitt föredrag. Ingen frågade heller om Mats var nervös för att stå på scen. Men vi som har hållit 200 föreläsningar blev minsann tilltittade så vi andades. Det är ju svårt att hålla kvinnans nerver i styr om hon inte gör sin yoga och dricker sitt myntaté.

Precis innan det är vår tur håller två män ett föredrag om en podd de har gjort med 7 avsnitt. De har fått totalt mellan 500 och 1000 nedladdningar, ”en hel sal!” utbrister en av dem (vi kan kalla honom Mats), och publiken applåderar. När de får frågan om hur de mäter sin framgång säger de att just detta, att stå på scenen, är framgång. Och deras blickar reflekterar solens alla strålar, de ser i själva verket ut som om de är nära en utlös..explosion när de får höra att de har ett fan i publiken.

Så vi får börja vår presentation med att rätta vår titel (filosofisk fråga: kan man rätta en titel från att inte existera till att existera?). Vi pratar i 30 minuter om hur vi räddar liv och vi har aldrig brunnit som vi gjorde då. Vi har med oss 30 berättelser från unga som de vill framföra till de andra på konferensen, och vi fullkomligt spottar fram deras berättelser. Vi talar i mun på varandra när vi berättar om våra 3 myter kring psykisk ohälsa, och vi slår klackarna i golvet i varje stavelse av sanningen, att kontinuitet i vården borde vara en rättighet, för samtal som aldrig blev av blir till vuxna liv som aldrig blev av. Vi säger ”helvete” säkert tre gånger när vi meddelar att det är bråttom, för barn dör, våra barn.

Vi väntar spänt in frågan. Frågan som de två männen fick, om hur vi mäter vår framgång. För vi vet att vi ska svara att framgång för oss inte handlar om antal scener, vi räknar framgång i antal liv. Mannen tar micken och slingrar fingrarna i ett hårt grepp runt den medan vi ställer oss till rätta och sträcker på ryggarna samtidigt som vi tar ikapp ett par förlorade andetag. Han öppnar munnen, vi andas in genom näsan, och ut kommer
– Men. Hur kan ni leva på det här?

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd