Åsikter

Orrar och snokar

Idag sitter vi och jobbar på Fågelsången, Uppsala mest anrika och populära café. Det ligger precis mellan stadskärnan och slottet, precis predvid svandammen. I fönstrena hänger julstjärnor och på borden brinner ljus. På fönsterkarmen står små julblommor och utanför snöar det. På sommrarna är hela uteserveringen full av folk i glassiga solglasögon och röda bondbrännor. Kärlekspar i alla åldrar, kompisgäng och barnfamiljer trängs bland de tätt ihopställda trästolarna när ryggar stöts ihop när de går med kaffebrickor högt över huvudet för att inte spilla på personer de aldrig träffat. Såhär års är det dock inomhus man ses. Här blandas olika mänskliga dofter med doften från nybakade bullar och nybryggt kaffe. I de mörkblå sofforna med inslag av något slags inka-mönster i jordiga färger sitter folk och pluggar, jobbar, umgås eller bara bevakar. (Just nu sitter en kvinna och skrattar på det där obehagligt höga sättet som hon aldrig skulle göra hemma, där hon känner att hon inte behöver bevisa någonting). På stolsryggarna hänger täckjackor och halsdukar. På golvet ligger mössor, och skulle man komma tillräckligt nära varje liten grupp av fikabesökare, skulle man nog kunna delta i alla de sortsers politiska diskussioner, eller familjära historier. På fågelsången finns alltså alla man har sett förut och alla man inte ens visste fans. Här är man mitt i det hela, samtidigt som att man är så pass anonym att man kan se allt utifrån.

Samtidigt som jag sitter här och jobbar slås jag av en otroligt obehaglig och snudd på äcklig insikt. Den absolut mest överrepresenterade gruppen inom dessa fyra väggar är…….. *trumvirvel* ……… DET MANLIGA GENIET!!!!!! Vart jag än vänder mig ser jag dem. Ensamma, i grupp, duos, trios och sextetter. Och de NJUTER. Njuter av varadras sällskap och av att de just här får ta så mycket plats de vill. För det har alltid varit så. Här kan de köpa sig sina potatisbakelser och sina svarta koppar kaffe från den söta blondinen i kassan och så kan de sätta sig i sina dagliga hörn och packa upp. Upp från ryggsäcken, skinnportföljen, eller axelväskan som är menad att hänga över överkroppen med ett fransigt band och halvt bortnött märke av valfritt universitet kommer böcker, datorer, anteckningsblock och pennskrin. Eller så nöjer de sig med att bara ta med sig hjärnan hemifrån.

Ju längre de sitter desto mer börjar de bete sig som djur i djungeln. Om jag kollar åt vänster ser jag gänget med fem gubbar som verkar vara i övre sextioårsåldern, som sitter och snackar om fotboll. De kommer snart komma i brallan av excitement över deras egna fotbollshistorier och planuppställningar. Jag tänker direkt tillbaka till den gången när jag råkade komma in på discovery channel och fick se en helt oprovocerad orrdans, där orrhanarna skulle visa orr-kvinnorna hur manliga och häftiga de var. ”UPP MED ORRSTJÄRTEN GÖBBAR, NU KÖR VI!!”. Precis på samma sätt verkar de fem människohanarna tävla om vem som kan mest och varför. ”MEN JAG HAR FAKTISKT HÖRT ATT ROONEY INTE ALLS SKA SPELA SÅDESÅÅÅ”. För dem verkar detta vara av livsvikt, jag känner mest k-bry.

Vänder jag mig lite snett bakåt ser jag den ensamma medelåldersmannen med hår á la galen vetenskapsman och glasögon som inte helt otippat skulle kunna komma från OKQ8 (obs ej spons) eftersom att han råkade sätta sig på sina gamla när han spillde kaffe över hela överkroppen i sitt hetsiga genidrag. Han skulle också kunna bytas ut av en ensam liten snok som slingrar sig genom både livet och själen hos kvinnor som behöver gå i terapi för sina val av partners. Han sneglar helt plötsligt lite mot mig och jag hinner se att han är tom/helt fullpackad i blicken innan jag snabbt byter bevakningsobjekt.

Jag bestämmer mig mitt i min observation för att gå på toa. Jag tänker att jag vill gå in på den stora toan för att ta en snygg spegelselfie till det här inlägget och väntar snällt och gulligt för att inte göra hen som sitter där inne stressad i sin bajsning. Jag väntar. Och väntar. Så väntar jag lite till innan jag hör hur låset vrids om och dörren öppnas. Ut kommer…… ETT MANLIGT GENI SE PÅ FAN! Vi krockar lite lätt och jag skrattar till när jag tittar upp på honom med ett litet leende. Väl inne ser jag att han givetvis har lämnat bajsränder i toan och lämnat sitsen uppe. När jag kommer ut möter jag hans blick igen och han ler. Som att han inte hade en aning om att han precis hade skitit ut hela potatisbakelsen och dessutom lämnat spår efter sig. Fast han hade ju såklart all rätt all le. Han hade precis åter igen vunnit. Jag städade lite innan jag satte mig ner på toan och drog ett extra drag med pappershandduken på handfatet innan jag gick ut. Någon spegelselfie blev det aldrig, eftersom att jag inte kände mig tillräckligt snyggt sminkad.

Överallt finns de och hela tiden ursäktas de. Även om det är de som tar en obetalt påtår eller lämnar smulor över hela golvet så kommer det att sluta med att jag ber om ursäkt till servitriserna. Jag kommer be om ursäkt för deras existens och deras kaffefläckar. Jag kommer erbjuda mig att betala för den obetalda påtåren och äta upp de små smulorna som lämnas kvar till mig. Det är nämligen de där små frallsmulorna som är menade till mig. De manliga genierna HAR faktiskt mackan OCH äter den samtidigt. Oavsett om jag bestämmer mig för att sluta be om ursäkt för saker som inte är mina att be om ursäkt för, slutar städa upp efter andras skit (bokstavligt talat), ta bilden även om jag inte känner mig ”tillräckligt snygg” eller jobba på att inte ta alla strider, så kommer de manliga genierna inte förstå deras del i det hela. Även om JAG tar mitt ansvar så måste DE också ta sitt. Just nu är jag bara rädd för att det kommer ta längre tid än vad jag orkar vänta. För under tiden kommer jag lämnas kvar, med den torra kakan och den grumliga kaffesumpen. Och så kommer jag om ursäkt för det också.

/E

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.