Åsikter

Förhållandet till träningen, mig själv och honom

Det har varit en känslomässigt turbulent sommar. Det har inte bara varit ångest (som faktiskt inte är en känsla, mer ett tillstånd!) utan en hel del sorg, ledsamhet, ilska och glädje. Inte blir det lättare när jag dessutom är kär. Att vara kär är att vara sårbar och att vara i ett förhållande innebär att förhålla sig. Ett sätt att hantera känslorna är min träning. Under tunga dagar har jag gjort tråkiga axelpass bara för att konkret kunna bevisa för mig själv att jag blir starkare för varje dag. Att livet går i en riktning framåt.

Min familj har aldrig idrottat, och därför har jag inte fått några riktlinjer när det gäller träning. Och har vi inte förebilder gällande mat, träning, sömn etc. så är det klart att vi förhåller oss till det på egna sätt. Jag övertränade därför i tonåren och är skadad i knäna sedan dess. Min bror tränade aldrig. Ingenting av detta är sunt. Ändå har jag fått strängare ögon på mig när träning kommer på tal än vad han har fått.

Tränar jag så äter jag mer, orkar mer och sover mer. Men framför allt mår jag psykiskt bättre. Det är inte bara en upplevelse, det är bevisad fakta. Det är därför hur vi förhåller oss till det som kan bli osunt. Inte träningen i sig.

Så ikväll när jag var ute och sprang och kände av mina gamla skador blev jag arg. Jag hörde mig själv klaga på ett barn som sprang därför att ”OM HON ÄNDÅ SPRINGER KAN HON VÄL FÖR FAN TA I”. Tydligen kommer nya känslor alltid att dyka upp och få oss att reagera. Denna gång hade jag mitt förhållande att luta mig mot. Förhållandet som jag har förhållit mig till när jag har tränat hjälpte mig att förhålla mig till min träning.

Att träna är att bygga förhållandet till dig själv och ditt liv. När det förhållandet sviker har vi andra relationer att luta oss mot. Men om det motsatta sker måste vi ha en bra relation till oss själva. Därför tränar jag axlar på gymmet imorgon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.