Pillerpodden

Det vidriga hejdået

Jag kan knappt titta på dem när de går ut ur rummet. Jag har fått vara en del av deras liv sedan början av december under de tematräffar om psykisk ohälsa som jag och Emma har på några gymnasieskolor. Vi har setts under 5 timmar, och det är mest jag som har pratat, men man blir ändå en liten del av varandras liv, en liten stund.

Jag hatar att säga hejdå så mycket att jag har slutat säga det. Och jag blir arg när andra gör det. Man får inte säga ”ses imorgon” istället för ”godnatt” till mig, för det första innebär att jag ska vara helt ensam en hel natt. Jag vill egentligen inte ”ses en sista gång” innan någon åker iväg. Jag vill inte titta in i mitt studentrum med vemod i blicken innan jag lämnar över nycklarna. En skärva i mig lossnar liksom då.

En av mina psykologer tog på sig ansvaret att ge mig min första positiva erfarenhet av avslut. Hon såg nästan helig ut när hon berättade vad vi stod inför. Vi var tvungna att avsluta terapin, trots att vi båda visste att det var fel. Hon sa att det var bra, att vi vänder det här till något fullkomligt fantastiskt för mig. Jag nickade och sa att jag förstod. Sedan skulle hon säga ”Lycka till i livet”, men hon kom inte längre än till ”Lycka” eftersom det stockade sig i halsen. Så hon tittade på mig med tårar i hela ögonen som hon försökte torka genom att spärra upp dem ännu mer så de var tomma, röda och panikslagna när hon sa ”Hejdå! Vad ska du göra idag då?” och jag sa ”Hejdå! Inte mycket. Hejhej!” och gick in i hissen. Jag tänkte att det är såhär det ska vara, tills jag började hulka i entrén och jag lovade mig själv att det här aldrig fick hända igen. Men – fan alltså – det hände idag.

Idag var jag precis som henne. Det är absolut ingen terapi jag har bedrivit, inte alls, men det kändes rätt att kramas. Så jag valde, just därför, att göra det motsatta. Gå in i det opersonliga. Så långt bort från ordet relation jag kunde komma. ”Tack! Ha det bra!” sa jag därför, och tittade på min dator medan stolarna skrapade bakom dem. ”Jaha, okej. Hejdå då!” sa de. ”Hej” sa jag, för jag kunde inte komma till ”Då”. Sedan stängdes dörren, och jag grät när jag suddade ut ”känslor är inte farliga” som jag precis skrivit till dem för att vara ett gott exempel.

/S

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.