Psyket

Den ärftliga parkeringsångesten

Jag har haft så otroligt mycket ångest idag. Det började redan när jag vaknade. Klumpen i halsen och trycket i mellangärdet. Men jag kämpade mig upp, tänkte att allt blir bättre efter en dusch och satte mig på ett café. På en timme hade jag producerat tre meningar i ett mail som fortfarande ligger i ett utkast.

Och så fortsatte det. Jag gjorde mindfullness under 5 minuter, det lugnade sig, men trycket var kvar. Jag pratade med Emma och vår handledare, det kändes klarare, men när jag sedan skulle ta mig hemåt insåg jag att jag behövde köpa flyttkartonger, och där tog det stopp. Jag tog ångestdämpande, något jag verkligen bara gör när jag inte har förutsättningarna för att uthärda smärtan. Jag var alldeles för trött, och ska dessutom vara ensam ikväll.

Jag har slutat skriva till mina kompisar när det här sker. Jag vet ju att det här går över och att det inte är farligt. Så jag ringde mamma.

”Bor du bland flyttkartonger nu eller?” frågade hon.

”Ja.” sa jag.

”Och vad är ditt stressmoment inför flytten i helgen om du bara får välja ett?” 

”Parkeringen utanför söder. Jag vill sova där, men vet inte hur det är med parkering.” 

Och där slår det mig. Helt otroligt att jag inte insett det tidigare. Jag har blivit som dem.

Låt mig förklara: hos min mormor finns en orosgen. Hon måste alltid ha något att oroa sig över. ”Vad skulle jag annars göra som pensionär?” är hennes svar när jag säger att hon måste sluta. När mamma var liten kunde de inte åka in till stan för att mormor alltid sa ”det ändå inte finns parkeringsplatser kvar till oss”.  Mamma brukade skoja om detta, tills min bror en dag opererades akut. Mamma var såklart helt skärrad över detta, men hennes oro tog sig i uttryck i…* trumvirvel*… parkeringsplatsen. Hon var rädd att hon betalat i fel parkeringsautomat. Mellan gråten på cafét hörde man hennes mummel. ”Oj, oj, parkeeeringen.

Och nu är jag här. Parkeringsångest. Hela ångesten över flytten, det nya livet, adressändringsarbetet och uppsägningen av min tv-avgift (finns ingenting som stressar mig mer än administration) har projicerats in i en parkeringsplats.

Och så kunde jag och mamma skratta åt skiten en stund. Det var precis vad jag behövde. Förutom en parkeringsplats på lördag.

Puss på er.  /S

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.