Slå på ångesten

Mycket känslor behöver komma ut ur denna lilla kropp. Jag skriker i kuddar, boxas, svär över tandborsten och gråter massor. Det går åt energi samtidigt som det ger energi.

Jag började dagen hos Bodil Frick på Uppsala kampsportcenter. Att träna med henne gör mig så stark psykiskt. Det fokuset thaiboxning kräver är samma fokus som är nödvändigt för att mitt psyke ska hålla ihop nu. Jag litar också fullt ut på Bodil. Hon ser inte bara, hon känner när det är dags att ta i, vila, öka tempot eller ta vatten. Idag fick hon till och med påminna mig att andas när jag tog ut all ilska och sorg på den där stackars magrutsgubben. Vi pratade också om vikten av förebilder. Hon är helt klart en av mina. I avsnitt 137 kan ni höra hela hennes historia.

Sedan mötte jag upp Nea (ni känner igen henne från Tonårshat) för att äta lunch på innergården. Jag försökte ge henne lite kärleksråd, men tror det mest var hon som gav mig det.

… och sedan följde Emma med mig på en gynundersökning. Jag har Mirena sedan tre år tillbaka med har nu haft ont. Fick en akuttid och har naturligtvis målat upp scenarion av både utomkvedshavandeskap och växande tumörer i mitt huvud. Läkaren frågade lite försiktigt vilken relation jag och Emma har till varandra. ”Eeeh, jo, bästis, chef och granne.” Det var såklart ingen fara, men nog var det HÄFTIGT att via ultraljud se mina små friska äggstockar, en nervöst fylld urinblåsa samt en hormonspiral i perfekt position. Höll i Emmas hand samtidigt med tårar i ögonen. Vi fick ju se vår icke-bebis för första gången.

Nu går vi på tjejmiddag. En dag fylld av känslor kräver sina förebilder. Jag är så tacksam att jag har många sådana runt omkring mig.

/S

 

 

Enter a title

Näsan över vattenytan

Det absolut värsta jag vet är att vara själv. Det här kommer från perioder av självhat. Det har blivit bättre med tiden, men jag kan fortfarande inte vara i ett tyst rum med mig själv.

Idag har jag tre timmar själv att döda i Stockholm. Därför packade jag ner träningskläderna, även om det fick innebära att jag hade unkna skor i närheten av Gustav Fridolin (han gästade podden, mer om det imorgon!). Sedan googlade jag runt på gym, ljög att jag var nyinflyttad och fick en gratis provvecka. Sedan lyssnade jag på olika poddar (inte minst Tonårshat som vi crashade i dagens avsnitt!) medan jag stärkte upp kroppen och psyket i två timmar. Det är den ensamtiden som fungerar bäst för mig.

På vägen ut erbjöds gratis aloe vera-massage i tre minuter. Ljög ihop att jag har axelproblem så jag fick 4. En minut mindre ensamtid.

Ibland är det nödvändigt med lite extra packning och lite vita lögner för att hålla näsan över vattenytan, det är helt berättigat och okej.

/S

Morgonträning

Dagen jag skulle börja lärarprogrammet ställde jag klockan på 05.45 för att sedan gå på ett cirkelfyspass kl 06.30. Tro mig- jag HATAR morgonträning. Min kropp sover en bra bit in på dagen, särskilt med dessa mediciner. Men, lika omöjligt som det kändes att faktiskt gå upp och genomföra det där passet, kändes det att genomföra lärarprogrammet. Jag hade fått höra att ”människor som jag” inte är ”lämpade” att plugga.

Sommaren innan lärarprogrammet

SÅ. Jag gjorde det. Och varje gång jag tvivlade på mig själv och mina studier så tittade jag tillbaka på denna morgon. Om jag kunde gå på cirkelfys 06.30, då kunde jag fan fixa nationalekonomin.

Idag blev det en morgonträning då det var enda tiden som passade för min – hör och häpna – PT. Eric, eller PT-Eric som jag och Emma envisas med att säga, ska försöka få dessa armar att fungera som de var tänkta en gång i tiden. Jag tränade alltså de svagaste musklerna på den svagaste tidpunkten på den tråkigaste dagen. Och det gick JÄTTEBRA. Bär med mig det under motiga stunder framöver. /S

När relationen hänger på kroppen


”Vad kan man ställa för krav på den andres utseende i en relation?”

Frågan kom i en gruppchatt med ett kompisgäng här om dagen, och sedan dess har jag haft svårt att släppa den.

Jag tänker såhär: man kommer gå upp och ner i vikt genom livet, så är det bara. Jag har gått upp i vikt under vintern i och med stress, alkohol och medicinbyte. Jag har tyckt att det har varit jobbigt. Och framför allt har jag har skämts för att jag har tyckt att det har varit jobbigt. Skämts för att hålla kring magen när jag står framför spegeln, skämts när jag tar bort armarna och inte ler och dansar vidare som Stina Wollter skulle ha gjort.

Jag vill alltid vara i mitt esse och känna mig som mitt bästa och snyggaste jag. Det känns som att det är fult att tänka så. Som om jag då skriver under på patriarkatet och ses som en dålig kvinna. Därför har det gjort ont i mig att tänka tanken att jag faktiskt också tränar för att känna mig som mitt finaste jag. Även fast det sägs att vi ska träna för vår egen skull.

Jag tror att det blir när vi motiveras av andra som träningen blir destruktiv. Om vi motiverar träningen med att samhällets ideal säger att en viss kropp är snygg, så blir träningen ett krav på ett mål som blir omöjligt att uppnå. Få personer är biologiskt byggda för ett sådant ideal. På samma sätt blir träningen destruktiv om du tränar för din partners skull. När jag själv har gjort detta så har jag gått från varje träningspass och känt att jag borde ha gjort mer, och till sist kan relationen – i mina tankar – hänga på min kropp. Det blir en nedåtgående spiral som är orättvis för mig själv, min partner och vår relation.

Jag har också lärt mig att skippa alla förhoppningar om att sluta äta socker och tugga grönkål livet ut. Herregud, socker får aldrig bli mitt straff. Choklad är inget misslyckande, det är mitt psykes bästa medicin. Det är NYTTIGT att unna sig något gott, en belöning, en njutning i denna värld där Trump är president och det flyter plastpartiklar i vårt vatten. Man får aldrig kämpa MOT sig själv, man ska kämpa MED sig själv. Och kommer ångesten över den där sötsaken, prata om att den kom med en vän. Vänner är bäst på att väcka en ur destruktiva tankar. Emma brukar ge mig verbala örfilar och mördande blickar. Det funkar för stunden.

Därmed motiveras jag och jag av att ha ett självförtroende och må bra psykiskt, vilket jag gör av träningen och bra mat. Då blir träningen en styrka långsiktigt för MIN SKULL, inte något skört och tillfälligt för en kille som jag ändå – let’s face it- enligt all statistik kommer göra slut med (förlåt älski!).

Jag har bestämt mig för att bara dricka två dagar i veckan (ist för 3-4), prioritera träningen som min bästa ”egentid”, och byta ut ljus choklad mot mörk på vardagar. Då känner jag mig lagom stark och glad just nu.

Hur tränar du för din skull?

/S

Ångestprepp på kontoret

Vårt kontor har vi gjort ångestförebyggande. Här finns klädbyten, godis, filtar, gardiner, lappar, artiklar, foton och allt annat som gör oss lugna. I tisdags sköljde ångesten över mig ganska oväntat. Orsaken var oklar, kanske för lite sömn, för mycket stress och rester av rödvinet till middagen kvällen innan, men oavsett så var konsekvensen där: svårt att andas i fosterställning.

Foto och film: Andreas Doyle

SÅKLART fanns mitt ångestdämpande inte i väskan. Därför fick jag motvilligt lägga ner jobbet och koncentrera mig på andningen. Emma satte sig vid mig och masserade hårbotten medan hon spelade upp mina bästa lugna låtar, och så nynnade hon med den där välbekanta rösten som om helgerna skruvas upp i 100 när hon skriker ut Beyoncés ”WHO RUN THIS MOTHA” på dansgolvet.

Jag gick och simmade i hopp om att kunna starta om dagen efter träning och en varm dusch. Och nästa gång ni undrar om det verkligen går att må dåligt och bra under samma dag, kolla på videon nedan, den filmades två timmar efter bilden ovan.

/S