Vikten av vilodag

Idag är en sådan dag då jag har varit stressad för min träning. Oftast planerar jag in den och därmed blir hela träningen en mentalt inplanerad paus som lugnar mig i vardagen. Men när den inte är satt i schema- då stressar den mig. Jag har gått omkring och luktat svett (duschar EJ regelbundet denna vecka så att säga) i träningskläder och tänkt att nästa halvtimme, DÅ får jag in en liten planka. Precis när jag går ut till hemmagymmet i garaget så ringer min systerdotter och säger att hennes kompis stukat foten, och att de därför vill ha skjuts hem från skolan. Och i sanningens namn blev jag lättad. Jag behövde ta en vilodag.

Utsikt från en tidsbackträning i måndags. Själva träningen gick skit, men det var fint uppe på toppen.

I ärlighetens namn så tror jag att kroppens sätt att säga att det var dags för vila var psykets ständiga skjuta upp-mentalitet. För vilodagar är otroligt viktiga.

Vilar som bäst med Dannis bok

Tro mig- jag har tränat utan dessa dagar,negativt för såväl kropp som psyke. Men för att skapa hållbarhet i en psykiskt sund träning så tror jag att vi måste tillåta oss själva att öva på vilodagar. Bevisa för oss själva att vi kommer fortsätta med träningen trots att vi pausar den. Att vilan är en del av träningen- inte något som motsäger den. Jag ska planera in vilan i mitt schema. Känner någon igen sig?

/S

 

 

Enter a title

Träna för feminismen

Jag tränar för feminismen.

Året var 2008 och vi satt där på de hårda bänkarna och fick flisor i underlivet när grabbarna dundrade förbi och försökte pricka volleybollar på varandras skrev. Oj vad vi hade mens allihopa. Det blödde upp ur öronen när vi skulle simma med klassen. Och så var vi alltid lite hesa och behövde ta det lite lugnt. Jag undrar ibland om det inte gav oss tjejer en gemenskap i alla fall? Kan det bli gemenskap av att dela ett utanförskap? Jag tror inte att det någonsin blev så för oss nämligen.

I gymnasiet sa en kille att vi tjejer har det så jävla bra. ”Ni behöver ju bara träna röven.” Jag tyckte det var oerhört skönt att höra. Då kunde jag ta trappan och äntligen bli sexig. Fan vad kul.

Tjejer, vi gör det fortfarande. Jag trodde inte att jag gjorde det förrän min PT (japp, jag sa det) berättade att det var muskler jag kände i ryggen i en övning, inte en skada. Då jag inte tränat ryggen på 22 år så kunde jag inte skilja på positiv smärta (träningssmärta) och negativ smärta (skadesmärta). Och detta i min rygg som BÄR mig. Ryggen som skruvade på sig över underlivsflisorna i högstadiet, ryggen jag pekade på när mensvärken hade tagit en ny törn lagom till att det var dags för handboll. Röven känner jag dock väl. Jag vet hur det känns att ha en flisa, och jag vet hur det känns när jag gör ett utfall i hopp om att få ligga en gång till i mitt liv.

Vi måste ta tillbaka idrotten. Vi gav aldrig bort den, den togs ifrån oss. Träna ryggen och förebygg skador. Många av oss kommer bära en bebis och riskerar ryggskott och förlossningsskador om vi inte stärker oss i tid. Vi ska flytta ut och flytta in. Vi ska handla mat. Vi ska skratta, dansa, springa och hoppa. Att inte våga träna är att mata patriarkatets bild av att vi ska träna för vårt utseendes skull, inte för vårt välmåendes skull. Vi har rätt att kämpa för vår hälsa- de pubertala killarna får inte ha snott den år 2008. Så nu kör vi rygg. Kan jag så kan du. HÄR hittar vi gemenskapen.

Ställde in dagen

Jag vaknade och ville verkligen inte gå upp. Eller inte bara att jag inte ville, jag kunde inte. Det kändes omöjligt att ta mig ur sängen. Det är det här som innebär psykisk ohälsa för mig: det handlar inte om att du inte vill, det handlar om att du inte kan. Det handlar inte om humör, det handlar om tillstånd.

Jag trappar just nu ner en medicin. I fem år har jag fått höra att antideppen stör min stämningsstabiliserande då min diagnos är borderline/bipolär sjukdom uns (beror på vilken läkare du frågar, lång story).  Så nu fan gör jag det. Det har varit en tung sommar, och jag mår mycket bättre nu när vi jobbar igen, men de självdestruktiva tankarna finns alltid där någon gång under dagen. Svängningarna finns. Jag vill inte acceptera dem förrän jag har testat allt.

Så jag kämpar. Jag kämpar som fan. Igen. Medicineringen är självklart inte enbart orsaken till att livet känns tufft, den här helgen blev känslomässigt jobbig på andra sätt. Men för att inte analysera sönder mig själv och försöka hitta en förklaring för att berättiga mina känslor, så såg jag istället dagen för vad den var, och mina känslor för vad den var, och ställde in den. (Läs mer om vad vi menar med det i Överlevarguiden 2: http://emmaochsiri.se/overlevarguiden-2/)

 

Jag har sovit och sprungit i närmsta uppförsbacke, 10 gånger om. Jag har ringt min systerdotter och hon har skrattat när jag berättade att vi fått en inbjudan till Stockholm Fashion Week. ”Det trodde man inte!!!” På onsdag åker jag till USA och får mysa med henne och hennes storebror en hel vecka. Längtar så det gör ont.

/S

Backträning

Backträning.

Psykets absolut bästa träning. Ingen träning är väl så symboliskt: du bemästrar uppförsbacken, psykets stora utmaning förkroppsligas. Jag tänker att backen är fylld med ångest, och på toppen står mina syskonbarn och hejar. Ibland är det lilla jag som står där uppe med sina taniga ben och hoppar.

Dessutom: du kan mäta dina förbättringar. Inte bara att intervallträning är det mest effektiva för att förbättra konditionen, du kommer kunna klocka denna sträcka enkelt. Du kan också bara mäta dig med dig själv. Vi kan se rekordet på 100 meter, men det finns inget rekord i just din backe med just dina ben. Kravfri framgångssaga, helt enkelt.

Dela upp träningen i etapper. En rond i taget. På vägen ner hinner du få ner pulsen ordentligt och du kommer bli förvånad hur fort du kan återhämta dig. DU bestämmer över din träning. Spring halva och gå halva, gå hem och var nöjd. Du tog dig upp. Igen.

/S

Förhållandet till träningen, mig själv och honom

Det har varit en känslomässigt turbulent sommar. Det har inte bara varit ångest (som faktiskt inte är en känsla, mer ett tillstånd!) utan en hel del sorg, ledsamhet, ilska och glädje. Inte blir det lättare när jag dessutom är kär. Att vara kär är att vara sårbar och att vara i ett förhållande innebär att förhålla sig. Ett sätt att hantera känslorna är min träning. Under tunga dagar har jag gjort tråkiga axelpass bara för att konkret kunna bevisa för mig själv att jag blir starkare för varje dag. Att livet går i en riktning framåt.

Min familj har aldrig idrottat, och därför har jag inte fått några riktlinjer när det gäller träning. Och har vi inte förebilder gällande mat, träning, sömn etc. så är det klart att vi förhåller oss till det på egna sätt. Jag övertränade därför i tonåren och är skadad i knäna sedan dess. Min bror tränade aldrig. Ingenting av detta är sunt. Ändå har jag fått strängare ögon på mig när träning kommer på tal än vad han har fått.

Tränar jag så äter jag mer, orkar mer och sover mer. Men framför allt mår jag psykiskt bättre. Det är inte bara en upplevelse, det är bevisad fakta. Det är därför hur vi förhåller oss till det som kan bli osunt. Inte träningen i sig.

Så ikväll när jag var ute och sprang och kände av mina gamla skador blev jag arg. Jag hörde mig själv klaga på ett barn som sprang därför att ”OM HON ÄNDÅ SPRINGER KAN HON VÄL FÖR FAN TA I”. Tydligen kommer nya känslor alltid att dyka upp och få oss att reagera. Denna gång hade jag mitt förhållande att luta mig mot. Förhållandet som jag har förhållit mig till när jag har tränat hjälpte mig att förhålla mig till min träning.

Att träna är att bygga förhållandet till dig själv och ditt liv. När det förhållandet sviker har vi andra relationer att luta oss mot. Men om det motsatta sker måste vi ha en bra relation till oss själva. Därför tränar jag axlar på gymmet imorgon.