Tips: träningskläder!

Bästa träningsmotivationen en grå höstdag? Nya träningskläder såklart!

Jag är inte kräsen när det kommer till mina vardagskläder, men när det gäller träningskläder så kommer friluftsbarnet i Abisko i mig fram (fun fact: i min barndoms somrar hittades jag ibland pulsandes i snö och med torkad kycklingcurry i ryggsäcken). Det ska vara ficka bak på tightsen, det ska vara starka band på sportbh:n och BRA strumpor. Jag har även träningstrosor, men så långt rekommenderar jag kanske inte er att gå.

Här kommer mina favoriter!

SportBH:

Vi måste ha STÖD. Ofta går vi in i butiken och bara tar någon vi tycker blir snygg. Inte sällan går vi till lågpriserna. Ett annat vanligt misstag är att fortfarande slänga på sig en newbodybh du köpte i åttonde klass av din storebror som sedan åkte med klassen till Grönan.  Men, om du ska lägga pengar på något så är det sportbh:n. Det finns olika grader av stöd, och stolekarna är mycket varierande då en hel del hänger på bandjusteringen. Så be om individuell hjälp! Jag går alltid på välkända märken så som Addidas eller Nike, och ser alltid till att ha en riktigt ful som i princip går upp till halsen när jag är ute och springer.

Mitt bästa tips: Nike har en modell de kallar Indy som passar till gym/pass-träning. Tyvärr är stödet inte det bästa (därför är det bra att ha en annan vid löpning), men jag brukar gå upp en storlek och justera banden istället, något det finns bra utrymme för. De är så snygga och finns i massa färger!

Tights: Hitta en ficka där du kan lägga nyckeln och utgå från det. Jag skulle en gång ”unna” mig ett par showiga tights som jag tänkte mig skulle göra sig sexigt till nike-bh:n jag hade investerat i (Emma fick välja mönster). Så jag klickade hem ett par från Stronger för 600 spänn och fick hem något nylonaktigt utan någon genomsläppning för syre. Tänkte att det blir mina ”snyggtights” (lol), men de användes en gång. Nyckeln hade jag i sportbh:n som gick upp till näsan.

Jo :/

Mitt tips: Addidas! Bästa kvaliteten och funktionen för minsta priset. Tål en hel del tvättar (källa: min syster som till skillnad från mig tvättar sina träningskläder regelbundet).

Topp:

Här tycker jag att billigare alternativ fungerar lika bra, om man inte svettas allt för mycket just på nedre mage och rygg. Sportbh:n fångar ofta upp svetten mellan brösten eller skuldetrbladen.  Med andra ord: newbody- allt är förlåtet!

Mitt tips: Stadiums eget märke SOC satsar på enkel design och snygga ryggar. Tillsammans med stadiumbh:n går det faktiskt ihop! Har man små bröst så erbjuder dessutom vissa toppar ett enklare bhstöd som för vissa fungerar som sportbh. Finns i många olika färger. 

Och glöm inte att träningskläder är fantastiska myskläder de där dagarna energin bara räckte till soffan.

/S

Enter a title

Simma vid stress

Ems föreslog själv att jag skulle simma under en av mina sjukdagar. Jag hade nästan glömt bort denna träningsform. När vi skulle lära oss simma i skolan var jag sist kvar. Tillsammans med min klasskompis Alexander skulle jag lära höger ben att gå i en halvcirkel istället för som en uppstoppad linjal. Det tog en del tid och skattepengar innan vi var klara, men jag gillade att gå dit och öva, för jag var kär i Alexander och såg detta som någon form av dejt.

När jag simmar tränar jag förstås också psykiskt. Simning är perfekt för mindfulness och icke-värdering (Överlevarguiden #12!). I varje simtag beskriver jag vattnet utan att värdera det: kallt, mjukt, lent, blött.

En annan psykisk övning är att gå igenom sina år. Gör din uppdelning i år, varv och terapeutiska frågor. Du kommer inte bara gå där ifrån med en starkare kropp, du kommer gå ur simbassängen med ett lugn.

Exempel: Jag har fem tuffa psykiska år och simmar 20 rundor. Under fyra varv tänker jag på det året. Vad som skedde, varför det skedde, vad jag lärde mig och hur jag kan använda det i framtiden.

Ett annat plus med simning som inte ska underskattas är att du ofta simmar bland tanter som luktar knäckebröd och har många fina livsvalkar. Jag behöver se vanliga kroppar för att skjutas ut ur filterbubblan lite. Att dessutom tjjuvlyssna på samtalen i bastun där det tävlas om vilket barnbarn som spårat ur mest gör ju i alla fall inte att man mår sämre.

/S

Vikten av vilodag

Idag är en sådan dag då jag har varit stressad för min träning. Oftast planerar jag in den och därmed blir hela träningen en mentalt inplanerad paus som lugnar mig i vardagen. Men när den inte är satt i schema- då stressar den mig. Jag har gått omkring och luktat svett (duschar EJ regelbundet denna vecka så att säga) i träningskläder och tänkt att nästa halvtimme, DÅ får jag in en liten planka. Precis när jag går ut till hemmagymmet i garaget så ringer min systerdotter och säger att hennes kompis stukat foten, och att de därför vill ha skjuts hem från skolan. Och i sanningens namn blev jag lättad. Jag behövde ta en vilodag.

Utsikt från en tidsbackträning i måndags. Själva träningen gick skit, men det var fint uppe på toppen.

I ärlighetens namn så tror jag att kroppens sätt att säga att det var dags för vila var psykets ständiga skjuta upp-mentalitet. För vilodagar är otroligt viktiga.

Vilar som bäst med Dannis bok

Tro mig- jag har tränat utan dessa dagar,negativt för såväl kropp som psyke. Men för att skapa hållbarhet i en psykiskt sund träning så tror jag att vi måste tillåta oss själva att öva på vilodagar. Bevisa för oss själva att vi kommer fortsätta med träningen trots att vi pausar den. Att vilan är en del av träningen- inte något som motsäger den. Jag ska planera in vilan i mitt schema. Känner någon igen sig?

/S

 

 

Träna för feminismen

Jag tränar för feminismen.

Året var 2008 och vi satt där på de hårda bänkarna och fick flisor i underlivet när grabbarna dundrade förbi och försökte pricka volleybollar på varandras skrev. Oj vad vi hade mens allihopa. Det blödde upp ur öronen när vi skulle simma med klassen. Och så var vi alltid lite hesa och behövde ta det lite lugnt. Jag undrar ibland om det inte gav oss tjejer en gemenskap i alla fall? Kan det bli gemenskap av att dela ett utanförskap? Jag tror inte att det någonsin blev så för oss nämligen.

I gymnasiet sa en kille att vi tjejer har det så jävla bra. ”Ni behöver ju bara träna röven.” Jag tyckte det var oerhört skönt att höra. Då kunde jag ta trappan och äntligen bli sexig. Fan vad kul.

Tjejer, vi gör det fortfarande. Jag trodde inte att jag gjorde det förrän min PT (japp, jag sa det) berättade att det var muskler jag kände i ryggen i en övning, inte en skada. Då jag inte tränat ryggen på 22 år så kunde jag inte skilja på positiv smärta (träningssmärta) och negativ smärta (skadesmärta). Och detta i min rygg som BÄR mig. Ryggen som skruvade på sig över underlivsflisorna i högstadiet, ryggen jag pekade på när mensvärken hade tagit en ny törn lagom till att det var dags för handboll. Röven känner jag dock väl. Jag vet hur det känns att ha en flisa, och jag vet hur det känns när jag gör ett utfall i hopp om att få ligga en gång till i mitt liv.

Vi måste ta tillbaka idrotten. Vi gav aldrig bort den, den togs ifrån oss. Träna ryggen och förebygg skador. Många av oss kommer bära en bebis och riskerar ryggskott och förlossningsskador om vi inte stärker oss i tid. Vi ska flytta ut och flytta in. Vi ska handla mat. Vi ska skratta, dansa, springa och hoppa. Att inte våga träna är att mata patriarkatets bild av att vi ska träna för vårt utseendes skull, inte för vårt välmåendes skull. Vi har rätt att kämpa för vår hälsa- de pubertala killarna får inte ha snott den år 2008. Så nu kör vi rygg. Kan jag så kan du. HÄR hittar vi gemenskapen.

Ställde in dagen

Jag vaknade och ville verkligen inte gå upp. Eller inte bara att jag inte ville, jag kunde inte. Det kändes omöjligt att ta mig ur sängen. Det är det här som innebär psykisk ohälsa för mig: det handlar inte om att du inte vill, det handlar om att du inte kan. Det handlar inte om humör, det handlar om tillstånd.

Jag trappar just nu ner en medicin. I fem år har jag fått höra att antideppen stör min stämningsstabiliserande då min diagnos är borderline/bipolär sjukdom uns (beror på vilken läkare du frågar, lång story).  Så nu fan gör jag det. Det har varit en tung sommar, och jag mår mycket bättre nu när vi jobbar igen, men de självdestruktiva tankarna finns alltid där någon gång under dagen. Svängningarna finns. Jag vill inte acceptera dem förrän jag har testat allt.

Så jag kämpar. Jag kämpar som fan. Igen. Medicineringen är självklart inte enbart orsaken till att livet känns tufft, den här helgen blev känslomässigt jobbig på andra sätt. Men för att inte analysera sönder mig själv och försöka hitta en förklaring för att berättiga mina känslor, så såg jag istället dagen för vad den var, och mina känslor för vad den var, och ställde in den. (Läs mer om vad vi menar med det i Överlevarguiden 2: http://emmaochsiri.se/overlevarguiden-2/)

 

Jag har sovit och sprungit i närmsta uppförsbacke, 10 gånger om. Jag har ringt min systerdotter och hon har skrattat när jag berättade att vi fått en inbjudan till Stockholm Fashion Week. ”Det trodde man inte!!!” På onsdag åker jag till USA och får mysa med henne och hennes storebror en hel vecka. Längtar så det gör ont.

/S

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd