Balprepp

”Vi behöver fan TRADITIONER!” sa jag till Emma igår. Och så insåg vi. Största traditionen sker ju idag: det är vårbal!

Vårbalen i Uppsala är en studenttradition sedan långt tillbaka. Varje nation (googla studentnation, pallar inte förklara haha) har en egen bal, en fem timmar lång sittning med frack och långklänning. Natten innan balen går studentkörer runt i staden och sjunger serenad utanför personer fönster. Det kan vara en partner (oftast flickvän- studentkulturen är illamående heteronormativ), eller någon aktiv i nationen. Ingen serenerade oss inatt (SKÄRPNING, VI BLOGGAR FÖRFAN PÅ VECKOREVYN!), men med fönstret öppet hörde vi körer flera gånger.

På själva dagen samlas vi som är aktiva i Värmlands nation för att tillsammans dricka bubbel och sedan tåga genom staden till nationen. Här är lite bilder från förra året:

Mitt leende här är totalt fejk. Jag hade nämligen betalat 300 spänn för den där blomsterkransen som inte alls blev som jag hade bett om. Dessutom hade jag gråtit över mitt korta hår och lösögonfransarna som jag ryckte ut med full kraft i sista stund.

 

Påväg genom Universitetsparken. Gatan där de längst bak i tåget går är gatan där massor av nationerna ligger. Snerikes, V-dala, Göteborgs, Uplands och Smålands.

Till vänster Kakan, det är vi tre som hänger jämt, men Kakan säkrar vår framtida inkomst då hon är juriststudent

Förra året satsade vi alltså. Men då gav mer stress än glamor. För egentligen, vem noterar dina lockar efter ett glas bubbel? I år bestämde vi därför klänningar i torsdags. Jag tar en klänning från Kakan, Emma har en klänning från H&M och Kakan kör samma kjol som förra året.

Foto: Emma Tegler (emmategler.se)

Foto: Emma Tegler (emmategler.se)

Nu ska vi njuta lite! Bilder från dagens bal kommer. Tusen kramar!

/S

Enter a title

Tempo

Wow vilken dag vi hade igår. Den började med att vi med ett glatt humör (för en gångs skull?!) gick genom ett regnigt Uppsala till ett morgonmöte vi hade bokat in kl. 08.30. Mötet blev ett riktigt power-möte som handlade om ett projekt vi håller på att starta, en nationell modell baserad på våra samtalsgrupper, för att förebygga psykisk ohälsa bland unga som faller mellan stolarna. Just nu är det ingenting vi kan prata om jättemycket, men det är SÅ spännande. Går det som vi tänkt så är det det vi kommer pyssla med i framtiden!

Efter mötet kom vi till kontoret och gjorde varsin kopp kaffe. Så hör jag ”DET ÄR UTE!!!!” inifrån kontoret. ”DET” i den här meningen var alltså den här bloggen. HUR KUL??!!? Vi är så peppade att få den här chansen och vi hoppas att ni är lika pepp på att följa oss. Vi har ju aldrig bloggat förut, men ser verkligen fram emot att lära oss allt. Tills dess får ni gärna kommentera och säga till hur vi ska förbättra oss. Kom med tips och konstruktiv kritik så lovar vi att göra vårt bästa.

Här ser ni Siris reaktion på släppet. Representerar även en ganska bra bild över hur vi hanterar stora händelser i våra liv också, jag skrattar och fattar ingenting och Siri blir obehaglig, haha.

Mitt i allt detta tog vi tåget till Stockholm för en föreläsning i Gröndal kyrka. Det gick jättebra och vi var fortfarande lite höga på livet.

Vi kom hem runt 17.00 och då tog jag mig en riktig långdusch (i min studentdusch på 1kvm). Dessutom smorde jag in mig med brun utan sol som det lilla bleka aset jag är. Vi ska nämligen på vårbal på lördag, KUL!!!

Puss

10 myter om borderline

Varför säger vi att vi HAR cancer, men ÄR deprimerade? Jag har nämligen så många gånger fått frågan om hur det ÄR att VARA borderline. ”Är det inte jobbigt att vara som dig?”

För att reda ut lite myter:

  1. Vi som HAR borderline är inte ”svartvita”. Det är inte så att vi inte kan käka en macka utan att älska den eller hata den. Vi känner bara lite mer. Detta kan såklart vara riskfyllt, men med rätt medicin och terapi så innebär det att vi har superkrafter som andra inte har. En stark empati, kreativitet, nyskapande idéer, energi, civilkurage och mycket mer. Vi är inte svartvita, vi är färgglada.

    Vi tillsammans med Andreas Doyle som filmar oss om dagarna.

  2. Det går att vara tillsammans med oss. Jag googlade ”borderline flickvän” en gång och fick läsa om män som varnade för kvinnor med borderline och kallade oss för misstag, hopplösa fall och psycobitches. Att vi manipulerar. Googlar du ”borderline kille” så får du upp lite vårdsidor och terapiforum. Jag ser inget problem i att vara tillsammans med människor som känner, däremot tror jag att dessa män är en fara för förhållanden då deras känsla för empati verkar ha tappats bort. Vår kärlek är äkta, djup och dyrbar. Låser den in dig, släpp mig fri.
  3. Vi som har borderline har inte per automatik ärr på våra armar. Ångest är en abstrakt känsla som behövs göras konkret, det är så vi hanterar den. För mig handlar det om att få en konkret SINNEkänsla, typ duscha varmt, tugga på ingefära eller lyssna på en låt som jag associerar till något lugnt. Det har funnits gånger då jag gjort den konkret på destruktiva sätt, så som skickat sms jag sedan ångrat eller druckit mig för full. Detta fattade inte en kille jag träffade en gång, som exalterat drog upp min tröjärm för att sedan göra en besviken min.
  4. … och på tal om självdestruktivitet: det handlar inte om att jag enbart vill ha lite uppmärksamhet. Tro mig, då hade jag gått naken på stan för länge sedan.
  5. Vi som har borderline är inte mer sköra än någon annan. Sätt oss inte i en offerkofta vi inte själva har valt, skjuder mina negativa känslor iväg så vill jag ta ansvar för dem själv, utan att du ska känna skuld. Alla har något de bär på, vi lever samtidigt i den här skeva världen. Smyg inte kring mig, och var inte rädd för mig och mina känslor. Då matar vi sjukdomen med problemen istället för att lyfta dess styrkor.

    Bild: Andreas Doyle

  6. Vi jobbar och vi är duktiga på vårt jobb. Utan min borderline hade inte Pillerpodden kommit till. Hälften av alla idéer (om inte fler) sållas bort av Emma, som styr när jag gasar på. Men många av mina impulser har tagit oss på jobbiga men fantastiska resor, bland annat två föreställningar som vi producerade och satte upp. Min diagnos skapar minnen för mig och andra.

    Bild: Andreas Doyle

    Jag och Emma inför vår föreställning ”Miss psykisk ohälsa” i oktober.

  7. Vi är inte störda i huvudet. Det heter personlighetsstörning, vi är väl medvetna om detta. Men låt oss säga variation. Då slipper vi missförstånd på lågstadienivå.
  8. Vi som har borderline är inte bara unga tjejer i långa luggar som sitter i hörn och lyssnar på Kent. Jag är blond och gillar schlager. Chocking!
  9. Vi är inte ensamma. Oftast har vi massor av människor runt oss som stöttar. Personer som ställer de där frågorna som måste besvaras, hur ont det än gör. Människor som stannar och älskar oss, inte trots diagnosen, utan med diagnosen. När jag är rädd att mina nära inte ska orka med mig längre så tänker jag på mammakraften. Min mamma och jag har brottats med och mot alla diagnoser, depressioner, mediciner och terapiformer, flera ronder om. Därmed har vi också – oundvikligen – gjort misstag. Vi har krävt svar som inte finns och stundvis trott att den ständiga ovissheten kommer slita oss itu. Det har varit vårdslösa kast mellan dilemman och klarhet, mitt i en vardag där bussarna gick ändå. Vi gavs sällan möjlighet att känna full glädje, fastän tron på att vara framme ibland var stark, eftersom rädslan för att det bara var en tillfällig hållplats alltid medförde en bakomliggande smärta. Leende ut och leende in har vi gråtit oss igenom det här. Men också skrattat. Barnsligt inborrad i mammas famn har jag andats in luften hon burit åt mig. För någonting som inte går att ta på har ändå hållt oss på benen, om än bitvis på stadiga knäskålar stunden vi uttalat sa att vi inte orkade. Man kan kalla det ödet, Gud eller skicklighet. Vi kallar den mammakraft – det fulländade beviset för att villkorslös kärlek existerar.
  10. Vi skäms inte. Och om vi gör det så är det för att samhället säger åt oss att göra det, när vården inte funkar och pengar aldrig finns, för det signalerar att vår verklighet inte är verklig. Vår rygg är fri från skuld, oavsett hur vi mår, för vi har aldrig valt vår diagnos.

Så, svaret på frågan: Det är inte jobbigt att vara som mig.

Edit: Det här är myter som jag har stött på i och med min diagnos. Självklart kan jag inte tala för alla med samma diagnos, och det är inte heller min mening. <3

Läppstift som sköld

”Men ni mår väl inte dåligt? Ni har ju smink?!”

 

Tjejen på bilden ovan ser ut som hon jag vill vara. Avslappnad, sval, vacker. Med färska blommor, änglahår och hallonläppar. Men jag känner henne. Det är en av de få bilderna som finns på mig från sommaren 2014. Jag var sjukskriven. Sängliggandes. Mamma ställde in alla resor, brorsan skrev mitt gymnasiearbete och om nätterna rev jag mig i armen bara för att känna. Håret trillade av i tussar, torra som svintotussar. Vissa dagar låg jag i gästrummet, efter nätter med panikattacker som ledde till storbråk.

Idag har det gått 3 år sedan bilden. Mycket har hänt. PILLERPODDEN har hänt. Mitt hår är friskare, (jag klippte av det förra våren för att ”börja om”, vill ALLTID börja om!) och ögonbrynen ser inte längre ut som spermier ( i alla fall inte ifyllda).

Jag talar för Emma också när jag säger att vi aldrig har varit så snygga som när vi mådde dåligt. För den där tjejens läppstift är hennes sköld, blommorna hennes vapen och bekräftelsen hennes sista hopp. Jag är glad att jag kan titta på bilden och tycka synd om henne. För även om hon fortfarande är jag, så tillhör hon en annan tid.

Ha en fin dag. Det blir bättre.

/S

Ångestprepp på kontoret

Vårt kontor har vi gjort ångestförebyggande. Här finns klädbyten, godis, filtar, gardiner, lappar, artiklar, foton och allt annat som gör oss lugna. I tisdags sköljde ångesten över mig ganska oväntat. Orsaken var oklar, kanske för lite sömn, för mycket stress och rester av rödvinet till middagen kvällen innan, men oavsett så var konsekvensen där: svårt att andas i fosterställning.

Foto och film: Andreas Doyle

SÅKLART fanns mitt ångestdämpande inte i väskan. Därför fick jag motvilligt lägga ner jobbet och koncentrera mig på andningen. Emma satte sig vid mig och masserade hårbotten medan hon spelade upp mina bästa lugna låtar, och så nynnade hon med den där välbekanta rösten som om helgerna skruvas upp i 100 när hon skriker ut Beyoncés ”WHO RUN THIS MOTHA” på dansgolvet.

Jag gick och simmade i hopp om att kunna starta om dagen efter träning och en varm dusch. Och nästa gång ni undrar om det verkligen går att må dåligt och bra under samma dag, kolla på videon nedan, den filmades två timmar efter bilden ovan.

/S