Året jag snuddade vid döden

2015 fick jag en ny läkare. Timmen innan mig fick han in en avbokning, så han tittade igenom min journal och såg att min terapeut var rädd för att jag fått fel diagnos.  Han berättade för mig, om och om igen, att jag har en enorm grundkapacitet och resurser som jag alltid kommer kunna luta mig mot, vad som än händer. För de sitter i mig, inte i min diagnos. Och Gudarna ska veta att jag har lutat mig. För jag har kämpat varje dag.

För jag har varit nära döden år 2014, när jag var 19 år gammal. Det kanske inte ser ut som om det var länge sedan, men för mig var det i ett annat liv som min funktion var totalt utslagen och min tillvaro var så begränsad att den var okontrollerbar. Min familjs liv stannade upp. För vi var rädda för att jag inte skulle överleva detta, särskilt inte om det var kroniskt. För jag kunde inte vara ensam. Jag var svårt beroende av en narkotikaklassad medicin. Jag var utan gymnasieexamen och sjukskriven från mitt jobb. En sjuksköterska stängde dörren och sa att jag får överge tanken på att ha ett vanligt jobb, då ”sådana som dig” inte klarar universitetet. Hon berättade också för mig att jag nog kommer behöva bo hemma i många år framöver.

Jag hade den läkaren under ett och ett halvt års tid. Han hade nära kontakt med min terapeut och min mamma. De var mitt team. När jag trappade ner medicinen och blev skakig i kroppen, då kom mamma med en värmekudde. När jag flyttade hemifrån gjorde min läkare och jag high five. När jag fick VG på min första tenta på lärarprogrammet så sa min terapeut ”Vad var det jag sa?!”.

Jag bar min smärta med stolthet. Jag gjorde ett schema över min panikångest som 2014 snittade 2 gånger om dagen, men som under slutet av 2015 endast inföll en gång i veckan. Jag grät offentligt, för jag ville släppa ut precis allting. Jag skrev dagbok varje kväll. I början av 2016, då min senaste depression inföll sig, så var jag rustad inför kriget. Det gjorde exakt lika ont, det var exakt lika tomt, men jag visste att jag hade en grundresurs genom att vara jag. En kunskap jag inte hade under depressionen 2013 och 2014.

Min läkare slutade. Men jag har fortsatt att mäta min ohälsa. Jag vet att jag aldrig kommer bli fri den, för det är en sjukdom jag kommer att ha hela livet. Men jag kan lära mig att hantera den. Och under två tunga dagar, när jag har tvivlat på min kamp, har jag tänkt på honom. Vad hade han sagt om att jag haft 3-4 panikångestattacker på en månad?

Jag tror att han hade berättat för mig att panikeångesten kommer gå över, precis som den gick över efter en period november- januari 2016 då den ökade för att sedan gå tillbaka.
Jag tror att han hade varit imponerad att jag, tre år efter att ha snuddat vid döden, har en funktion jag aldrig tidigare haft i mitt liv, där jag kan jobba med det jag brinner för, ha fungerande relationer, träna och äta bra.
Till sist tror jag att han hade jämfört 2017 med 2014 och sett om jag kunde se en statistiskt trend. Och sedan hade vi gjort en high five.

 

Enter a title

7 känslor efter panikångest

Igår kväll drack vi te, jag, Emma och Kakan. Vi hade äntligen tid att bara gå igenom mitt mående i helgen (jag och Emma försöker att inte prata privatliv alls under arbetsdagarna, och igår skildes vi åt efter våra föreläsningar och jobbade på varsitt håll).

”Gråt ut det nu.” sa Emma, och jag tillät mig själv att känna. Och jag känner så mycket. Bland annat följande:

SKAKAD, SKÖR & LEDSEN. Jag kan konstatera att min panikångest har kommit tillbaka. Jag var så gott som fri från den i två år, men under sommaren började attackerna komma. Jag tänkte då att det handlade om slumpmässiga, ensiklda tillfällen. För jag ville så jävla gärna att det skulle vara så. Men nu kan jag se att det är ett problem och det gör så ont i mig. Jag som gång på gång hoppas vara frisk.

SKULD & SKAM. Men min psykiska ohälsa är ingenting jag kommer, eller behöver, vara fri ifrån. Jag behöver däremot lära mig hantera den. Och i detta kommer att lära sig hantera den skuld och skam jag känner inför den personen som såg mig under attacken.

SORG. Färre och färre vänner hör av sig, och det är en sorg. Absolut ingen ilska, för jag förstår att det inte har med mig att göra, och många tänker nog att jag har så pass bra koll på min psykiska ohälsa i och med att jag jobbar med det, men också är så nära Emma, som är en så bra vän, hela dagarna. Men vissa gånger blir det mer tydligt än andra.

TACKSAMHET. Allt gick bra.  Min pojkvän var så stöttande och förstående mitt i det obegripliga. Och i slutet av tekvällen kunde jag skratta ordentligt, för första gången sedan i lördags.

Känner ni igen er? /S

Vägra prata lättsamt

Jag satt på en parkbänk med pannan mot ett fuktigt träbrord och trodde jag skulle dö. Jag har trott att jag ska dö tre gånger på en helg. Inte bara i tankarna, hela kroppen har genomgått 3 processer av att jag är i livsfara. I lördags natt vrålade jag ensam i mitt rum. Jag skrek rätt ut att jag inte fixar det här. Och det är så panikångest fungerar. Vi tror att vi ska dö.

Och sedan ska vi vakna upp från det och vara som vanligt. Livet ska pågå. Vi ska hitta ursäkter och be om förlåtelse till våra nära och kära. Stryka lite på ryggen och säga att gårdagen blev lite tokig. Vi ska hitta skinnet på näsan och tejpa fast det hårt och tänka att imorgon är en annan dag.

Eftersom tablettjävlarna inte bet så fyllde jag på alla doser till maximal nivå. Men jag hade fortfarande ont. Så jävla ont. Jag ville fortfarande ut ur skinnet, ut ur mig. Och likväl ringer varningsklockan: publicera inte det här, det är inte strategiskt, det är en för mörk bild. En för mörk förebild, läsarna vill ha något annat. Något peppigt.

För vi har sett det öka, jag och Emma. De som från början jobbade med psykisk ohälsa för att prata om mörkret, om smärtan, om det abstrakta ofattbara, enas nu om att vi ska prata om psykisk ohälsa på ett ”positivt, lättsamt och peppande sätt”.

Men vet ni? Vi på Pillerpodden har bestämt oss för att vägra gå den vägen. För det är BULLSHIT. Psykisk ohälsa ÄR laddat negativt för att det är ett jävla helvete. Ge mig EN rimlig anledning till att vi ska prata om att barn tar livet av sig på ett ”lättsamt sätt”.  Ge mig ETT argument för att min panikångestattack utomhus på en blöt parkbänk i natten ska mynna ut i något pepp för våra läsare och lyssnare? Inte fan gör jag framsteg i terapin för att min terapeut och jag sitter och pratar lättsamt. Inte fan fördjupas mina relationer av att ångest ”nog går över snart, ska du se!”. För på den vägen avdramatiseras hela den psykiska ohälsan i längtan efter en snabb lösning.

Pillerpoddens linje är att lyssna, inte ösa. Vi kommer aldrig att prata lättsamt om den största folkhälsosjukdomen genom tiderna. Det är inte förebildskap. Förebildskap är att se våra syskon, föräldrar, vänner och medmänniskor bryta ihop totalt en lördagskväll. Ibland sker det utomhus på en parkbänk.

/S

Tips: träningskläder!

Bästa träningsmotivationen en grå höstdag? Nya träningskläder såklart!

Jag är inte kräsen när det kommer till mina vardagskläder, men när det gäller träningskläder så kommer friluftsbarnet i Abisko i mig fram (fun fact: i min barndoms somrar hittades jag ibland pulsandes i snö och med torkad kycklingcurry i ryggsäcken). Det ska vara ficka bak på tightsen, det ska vara starka band på sportbh:n och BRA strumpor. Jag har även träningstrosor, men så långt rekommenderar jag kanske inte er att gå.

Här kommer mina favoriter!

SportBH:

Vi måste ha STÖD. Ofta går vi in i butiken och bara tar någon vi tycker blir snygg. Inte sällan går vi till lågpriserna. Ett annat vanligt misstag är att fortfarande slänga på sig en newbodybh du köpte i åttonde klass av din storebror som sedan åkte med klassen till Grönan.  Men, om du ska lägga pengar på något så är det sportbh:n. Det finns olika grader av stöd, och stolekarna är mycket varierande då en hel del hänger på bandjusteringen. Så be om individuell hjälp! Jag går alltid på välkända märken så som Addidas eller Nike, och ser alltid till att ha en riktigt ful som i princip går upp till halsen när jag är ute och springer.

Mitt bästa tips: Nike har en modell de kallar Indy som passar till gym/pass-träning. Tyvärr är stödet inte det bästa (därför är det bra att ha en annan vid löpning), men jag brukar gå upp en storlek och justera banden istället, något det finns bra utrymme för. De är så snygga och finns i massa färger!

Tights: Hitta en ficka där du kan lägga nyckeln och utgå från det. Jag skulle en gång ”unna” mig ett par showiga tights som jag tänkte mig skulle göra sig sexigt till nike-bh:n jag hade investerat i (Emma fick välja mönster). Så jag klickade hem ett par från Stronger för 600 spänn och fick hem något nylonaktigt utan någon genomsläppning för syre. Tänkte att det blir mina ”snyggtights” (lol), men de användes en gång. Nyckeln hade jag i sportbh:n som gick upp till näsan.

Jo :/

Mitt tips: Addidas! Bästa kvaliteten och funktionen för minsta priset. Tål en hel del tvättar (källa: min syster som till skillnad från mig tvättar sina träningskläder regelbundet).

Topp:

Här tycker jag att billigare alternativ fungerar lika bra, om man inte svettas allt för mycket just på nedre mage och rygg. Sportbh:n fångar ofta upp svetten mellan brösten eller skuldetrbladen.  Med andra ord: newbody- allt är förlåtet!

Mitt tips: Stadiums eget märke SOC satsar på enkel design och snygga ryggar. Tillsammans med stadiumbh:n går det faktiskt ihop! Har man små bröst så erbjuder dessutom vissa toppar ett enklare bhstöd som för vissa fungerar som sportbh. Finns i många olika färger. 

Och glöm inte att träningskläder är fantastiska myskläder de där dagarna energin bara räckte till soffan.

/S

Lista: Bananen jag åt naken

TACK OCH LOV börjar september lida mot sitt slut. Det har varit så intensivt på alla plan. Både kroppen och psyket har sagt ifrån och jag har precis börjat komma tillbaka till att jobba, träna och träffa vänner i normal takt. Kanske är det viktigare än någonsin att då faktiskt utvärdera det hela, så här kommer en månadslista.

Månadens färg: Svart. Jag har haft samma två t-shirts om och om igen. Varför tänka färgkombinationer när man kan slippa tänka över huvud taget?

Månadens favorithändelse: I efterhand får jag ändå säga brorsans bröllop. Det må ha varit kaos i hjärnan dagarna innan, men att få stå där som ringbärare när de sa Ja till varandra var ändå mäktigt.

Månadens dryck: R ö d v i n. Äntligen är det socialt accepterat igen att ha blåa tänder.

Månadens detalj: Hahah. Emmas punkt, och hon svarade följande: ”Det lär ju vara den där klamydiasvampen du har fått.” (Hon skämtar, mamma.)

Månadens klädesplagg: Emmas punkt. Men vill inte fråga henne igen. JO, JAG HAR KÖPT ETT PAR JEANS. De går i princip upp till armhålan och sitter som en smäck.

Månadens middag: Kan det ha varit den där yoghurtskålen man hävde i sig efter en ångestattack/ familjemiddagen man ville hem ifrån eller må det ha varit bananen jag satt naken och åt i gymmets omklädningsrum månne? Svårt.

Månadens bästa inköp: Svensk Damtidning som jag gav Daniel Redgert <3

Månadens bästa beslut: De tre dagarna jag lät Emma ta jobbet. Eller, det var nog mer Emmas beslut, men ändå. Det har aldrig tidigare hänt, men kan faktiskt hända igen trots att jag hatar att släppa mina ansvarsområden.

Månadens upptäckt: ÄLDRE KVINNOR. Jag följde med 3 stycken 40-50åringar till en bar (understryker att jag kände dem innan, i alla fall 2 av dem) och lättade mitt hjärta om en knöl i bröstet (också månadens upptäckt) och män. De lärde mig så mycket om sex att jag började anteckna efter ett tag.

Månadens projekt: Att få min pojkvän att köpa blommor till mig på regelbunden basis.

Månadens längtan: Mer skvaller om Odd Spångberg. Flashback ligger i lä fronten nu.

Månadens uppfyllda mål: Lyssna på kroppen. Jag har inte pressat den till något och dessutom har jag blivit bra på att fika. Jag behöver fika oftare och mer.

/S

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd