Det vidriga hejdået

Jag kan knappt titta på dem när de går ut ur rummet. Jag har fått vara en del av deras liv sedan början av december under de tematräffar om psykisk ohälsa som jag och Emma har på några gymnasieskolor. Vi har setts under 5 timmar, och det är mest jag som har pratat, men man blir ändå en liten del av varandras liv, en liten stund.

Jag hatar att säga hejdå så mycket att jag har slutat säga det. Och jag blir arg när andra gör det. Man får inte säga ”ses imorgon” istället för ”godnatt” till mig, för det första innebär att jag ska vara helt ensam en hel natt. Jag vill egentligen inte ”ses en sista gång” innan någon åker iväg. Jag vill inte titta in i mitt studentrum med vemod i blicken innan jag lämnar över nycklarna. En skärva i mig lossnar liksom då.

En av mina psykologer tog på sig ansvaret att ge mig min första positiva erfarenhet av avslut. Hon såg nästan helig ut när hon berättade vad vi stod inför. Vi var tvungna att avsluta terapin, trots att vi båda visste att det var fel. Hon sa att det var bra, att vi vänder det här till något fullkomligt fantastiskt för mig. Jag nickade och sa att jag förstod. Sedan skulle hon säga ”Lycka till i livet”, men hon kom inte längre än till ”Lycka” eftersom det stockade sig i halsen. Så hon tittade på mig med tårar i hela ögonen som hon försökte torka genom att spärra upp dem ännu mer så de var tomma, röda och panikslagna när hon sa ”Hejdå! Vad ska du göra idag då?” och jag sa ”Hejdå! Inte mycket. Hejhej!” och gick in i hissen. Jag tänkte att det är såhär det ska vara, tills jag började hulka i entrén och jag lovade mig själv att det här aldrig fick hända igen. Men – fan alltså – det hände idag.

Idag var jag precis som henne. Det är absolut ingen terapi jag har bedrivit, inte alls, men det kändes rätt att kramas. Så jag valde, just därför, att göra det motsatta. Gå in i det opersonliga. Så långt bort från ordet relation jag kunde komma. ”Tack! Ha det bra!” sa jag därför, och tittade på min dator medan stolarna skrapade bakom dem. ”Jaha, okej. Hejdå då!” sa de. ”Hej” sa jag, för jag kunde inte komma till ”Då”. Sedan stängdes dörren, och jag grät när jag suddade ut ”känslor är inte farliga” som jag precis skrivit till dem för att vara ett gott exempel.

/S

Enter a title

10 anledningar att bo med din bästis!

ETT: Du tvingas skaffa dig egentid. Egentid är något av det mest underskattade för psyket, att lära sig att vara själv utan att känna sig ensam. När du bor ihop med en vän kommer ni definitivt inte palla vara ihop hela tiden. Helt plötsligt kommer du finna dig själv gå till ICA för att handla en grönsaksbuljong enbart för att få lite andrum.

TVÅ: Bättre matrutiner. Vi har levt på gröt och mackor till middag när vi har bott själva, men nu blir det helt plötsligt aktuellt med att laga god mat tillsammans och komma igång med matlådor. Mat blir liksom ROLIGT. Dessutom, vi som båda haft bristfälliga matrutiner går nu efter varandra. Äter Emma äter jag.

TRE: Hushållssysslorna delas på två…

FYRA: …liksom kostnaderna!

FEM: Det blir automatiskt mindre stökigt. Jag är mycket mer noggrann med att ta undan efter mig. Ingen mår bra av att det är stökigt, men jag har haft svårt att motivera min städning när det bara rör mig. Men nu när det drabbar Emma, då jävlar ska det skrubbas.

SEX: Dubbel garderob. Det givna.

SJU: Dubbelt så mycket tårar för någon finns där när du kan gråta UT dem.

ÅTTA: Du säkrar upp ditt kärleksliv. Går det dåligt- du bor förfan med en vän!!

NIO: Du har en som pushar när det känns tufft…

TIO: … och en som finns där när du pushar dig själv.

Vem vill du bo med?

mat-prat

Jag gjorde en så god sallad till middag igår, som jag tog med till matlåda idag. Den var grönkål, sugarsnaps, granatäppelkärnor, fetaost, avokado, grillad kyckling, tomater och bulgur. MUMS!!!

Jag tänker på mat, på ett osunt/sunt sätt, varje dag. I och med att jag har varit otroligt ätstörd för inte alls sås länge stan finns hjärnspökena kvar, även om jag inte lyssnar på dem lika mycket. Mat ÄR svårt för mig, vare sig det handlar om att äta eller att inte äta. Ibland är det tyngre och i perioder, som nu, är det ganska lätt att vifta bort spökena.

Jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till matkulturen. Å ena sidan kan jag känna att vi behöver fokusera mycket på mat, att mat är viktigt och att mat är energi. Vi behöver fokusera mycket på att mat behövs för att vi ska orka, och att bra (”bra” vad det nu är) är extra behövligt för kroppen. Å andra sidan kan jag tycka att all fokus måste riktas från maten ett tag. Att all fokus istället ska ligga på hur vi faktiskt mår, inte vad vi äter (även om det hänger ihop på ett sätt). Debatten kring vad som är nyttigt och vad som är onyttigt har jag skrivit mer om här (klick) och här  har jag skrivit mer om hur man kan förhålla sig till mat.

Det är svårt, men i behöver prata mer om det! Hur tänker ni?

/E

Sätt ett foto på dig där

Tack, Stina. Vi springer på varandra ibland. Hennes energi är alltid det som slår mig först. Jag känner igen mig i den, när jag mår bra. Att dansa. Att skapa. Men det i lyckan som inte är helt okej, något som hämmar dansen. Hon gör mig modig.

/S

Flyttvrålet

Hej hjärtisar!! Idag har vi haft två möten, ett på en gymnasieskola här i Uppsala och ett på kommunen. Vi är båda helt slut i huvudet och piggar upp oss med kakor och skvaller. Såg ni mannen på Isabella Löwengrips instastory igår???? Han var med på restaurangen med barnen och jag skymtade minsann både skjortan och rödvinet. Underbart att låta sådant ta upp utrymme i hjärnan nu.

Jag bor verkligen i en flyttkartong känns det som. Jag vaknar flera gånger om natten och sätter mig upp för att se vad som pågår egentligen. Och imorse när flyttbilen var beställd utan att jag fick ett bekräftelsemail slängde jag min pojkvän i marken (han var i telefonen) och vrålade diverse könsord. Uppsala har dessutom visat upp sin vackraste sida senaste dagarna, som om den vägrar låta mig flytta till Söder.

Hoppas ni får en fin dag!!! <3