”du är så stark”

På tal om förra inlägget tänkte jag utveckla min underliggande irritation här. Ganska ofta dyker det upp liknande bilder som den i förra inlägget i mitt flöde. ”Så blir du starkare psykiskt”, ”så gör du det tunga till din superkraft” och så vidare. Dessa ”bli en bättre version av dig själv” artiklar som säkert är till för att peppa och sporra till utveckling, men som snarare slår självkänslan, självbilden och självförtroendet mitt i magen. I alla fall i mig.

Hela grejen går ju, precis som allt annat kommersiellt, ut på att allting du gör SKULLE KUNNA göras lite bättre. Du är med andra ord aldrig tillräcklig. Inte tillräckligt psykiskt stark genom att kanske inte alltid känna sig stark, aldrig tillräcklig genom att inte palla vända skiten till en kraft ännu och absolut inte tillräcklig genom att bara vara.

KAN en kvinna få duga?? (haha, BUS-tiden though. lol)

Och som sagt, jag FATTAR att artiklar, bilder, listor och sidor görs för att du ska känna att du faktiskt kan utvecklas. Många blir säkert superpeppade av att se att de kan göra någonting annorlunda, eller hjälpta av de tips som ges. MEN faktum kvarstår att vi måste ge varandra cred för att vi pallar ta oss igenom den där tunga dagen, eller hålla kvar lite till vid livet. Det måste få suga ibland, och jag ska inte behöva känna mig mer eller mindre stark, beroende på om jag gick in på facebook en dag, där jag såg att du blir starkare mentalt om du inte klagar, tänker produktivt eller går vidare.

Hur tänker ni?

PUSS

/E

Enter a title

Läs den här listan….

"18 Things Mentally Strong People Do" -- Love this!! Great reminders as a daily inspiration...

ELLER (!!!!!) så inser du ditt eget värde och att du är precis lika stark bara genom att du tar dig igenom sekunden, minuten, timmen och resten av livet.

PUSS

/E

Året jag snuddade vid döden

2015 fick jag en ny läkare. Timmen innan mig fick han in en avbokning, så han tittade igenom min journal och såg att min terapeut var rädd för att jag fått fel diagnos.  Han berättade för mig, om och om igen, att jag har en enorm grundkapacitet och resurser som jag alltid kommer kunna luta mig mot, vad som än händer. För de sitter i mig, inte i min diagnos. Och Gudarna ska veta att jag har lutat mig. För jag har kämpat varje dag.

För jag har varit nära döden år 2014, när jag var 19 år gammal. Det kanske inte ser ut som om det var länge sedan, men för mig var det i ett annat liv som min funktion var totalt utslagen och min tillvaro var så begränsad att den var okontrollerbar. Min familjs liv stannade upp. För vi var rädda för att jag inte skulle överleva detta, särskilt inte om det var kroniskt. För jag kunde inte vara ensam. Jag var svårt beroende av en narkotikaklassad medicin. Jag var utan gymnasieexamen och sjukskriven från mitt jobb. En sjuksköterska stängde dörren och sa att jag får överge tanken på att ha ett vanligt jobb, då ”sådana som dig” inte klarar universitetet. Hon berättade också för mig att jag nog kommer behöva bo hemma i många år framöver.

Jag hade den läkaren under ett och ett halvt års tid. Han hade nära kontakt med min terapeut och min mamma. De var mitt team. När jag trappade ner medicinen och blev skakig i kroppen, då kom mamma med en värmekudde. När jag flyttade hemifrån gjorde min läkare och jag high five. När jag fick VG på min första tenta på lärarprogrammet så sa min terapeut ”Vad var det jag sa?!”.

Jag bar min smärta med stolthet. Jag gjorde ett schema över min panikångest som 2014 snittade 2 gånger om dagen, men som under slutet av 2015 endast inföll en gång i veckan. Jag grät offentligt, för jag ville släppa ut precis allting. Jag skrev dagbok varje kväll. I början av 2016, då min senaste depression inföll sig, så var jag rustad inför kriget. Det gjorde exakt lika ont, det var exakt lika tomt, men jag visste att jag hade en grundresurs genom att vara jag. En kunskap jag inte hade under depressionen 2013 och 2014.

Min läkare slutade. Men jag har fortsatt att mäta min ohälsa. Jag vet att jag aldrig kommer bli fri den, för det är en sjukdom jag kommer att ha hela livet. Men jag kan lära mig att hantera den. Och under två tunga dagar, när jag har tvivlat på min kamp, har jag tänkt på honom. Vad hade han sagt om att jag haft 3-4 panikångestattacker på en månad?

Jag tror att han hade berättat för mig att panikeångesten kommer gå över, precis som den gick över efter en period november- januari 2016 då den ökade för att sedan gå tillbaka.
Jag tror att han hade varit imponerad att jag, tre år efter att ha snuddat vid döden, har en funktion jag aldrig tidigare haft i mitt liv, där jag kan jobba med det jag brinner för, ha fungerande relationer, träna och äta bra.
Till sist tror jag att han hade jämfört 2017 med 2014 och sett om jag kunde se en statistiskt trend. Och sedan hade vi gjort en high five.

 

7 känslor efter panikångest

Igår kväll drack vi te, jag, Emma och Kakan. Vi hade äntligen tid att bara gå igenom mitt mående i helgen (jag och Emma försöker att inte prata privatliv alls under arbetsdagarna, och igår skildes vi åt efter våra föreläsningar och jobbade på varsitt håll).

”Gråt ut det nu.” sa Emma, och jag tillät mig själv att känna. Och jag känner så mycket. Bland annat följande:

SKAKAD, SKÖR & LEDSEN. Jag kan konstatera att min panikångest har kommit tillbaka. Jag var så gott som fri från den i två år, men under sommaren började attackerna komma. Jag tänkte då att det handlade om slumpmässiga, ensiklda tillfällen. För jag ville så jävla gärna att det skulle vara så. Men nu kan jag se att det är ett problem och det gör så ont i mig. Jag som gång på gång hoppas vara frisk.

SKULD & SKAM. Men min psykiska ohälsa är ingenting jag kommer, eller behöver, vara fri ifrån. Jag behöver däremot lära mig hantera den. Och i detta kommer att lära sig hantera den skuld och skam jag känner inför den personen som såg mig under attacken.

SORG. Färre och färre vänner hör av sig, och det är en sorg. Absolut ingen ilska, för jag förstår att det inte har med mig att göra, och många tänker nog att jag har så pass bra koll på min psykiska ohälsa i och med att jag jobbar med det, men också är så nära Emma, som är en så bra vän, hela dagarna. Men vissa gånger blir det mer tydligt än andra.

TACKSAMHET. Allt gick bra.  Min pojkvän var så stöttande och förstående mitt i det obegripliga. Och i slutet av tekvällen kunde jag skratta ordentligt, för första gången sedan i lördags.

Känner ni igen er? /S

S:2 17 Fuck It

Tjabba tjena hallå!

Nu är vi tillbaka med ett hederligt gammalt poddavsnitt! Härligt va? Förmodar att ni har saknat våra små röster. I det här avsnittet snackar vi allt från att mormor knullar, stormen i Kalmar, vad som är Siri borderline och inte och hur man hanterar sin psykiska ohälsa när den inte längre finns. Dessutom får Manskligt en poddpassning (och ett försvarstal från Emma). Lyssna i närmaste poddapp, eller på pillerpodden.com!

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd