Ur podd S:2 2 ”Revolution”

Vi pratar ofta om vilka vi är och inte är. Eller, vi tror ofta att vi snarare vet vilka vi inte är än vilka vi faktiskt är. Det är till exempel enklare att peka ut de saker man inte tycker om, än de man tycker om. ”Jag gillar inte tomat, men nästan allt annat”. Sen låter vi oss inte sällan definieras av det vi inte är, rättare än det vi är. ”Vi är inte sådana som tycker om tomater”, eller ”vi är sådana som tycker om det mesta, FÖRUTOM tomater”. Hänger ni med hur jag tänker?

Jag är inte den som söker efter kickar. Jag är den som gillar rutiner och lugn och ro. Det gör ingenting om det blir lite långtråkigt, jag är i alla fall säker i min uppblåsta trygghet. Att låta sig själv definieras av det man inte är, handlar ju i grund och botten om att begränsa sig själv. ”Jag kan inte göra det, för jag är ingen som tycker om den sortens grej”, eller ”Jag är inte den som pratar med folk ute, så jag kommer inte gå fram till hen”. Begränsning, rädslor och trygghet.

Om ni vill höra mer om hur vi tänker kring det här och om min förvirring till när det kommer relationer och killar, så tunea in på pillerpodden.com eller prenumerera på pillerpodden i vilken podcastapp som helst! Vi släpper avsnitt varje tisdag och har för er skull startat om efter 145 avsnitt. Nu kan ni hänga med från början, få reda på vilka vi egentligen är och dessutom höra om smaskiga historier, psykisk ohälsa och glädjerus!

/E

Enter a title

Vi börjar med slutet

Vi ska börja med att berätta om slutet. Slutet började den femte september 2014, då vi planerat spontant på en kvart bokade en resa till Turkiet. Vi befann oss i varsin livskris: Emma i sorg efter sin pappas bortgång, Siri hjärtekrossad efter att plötsligt ofrivilligt ha gått från sambo till singel. Två dagar efter vi bokat satte vi oss på planet, mot det soliga paradiset Bitez, i hopp om att återerövra ungdomen. Bitez är en liten ort utanför Bodrum i Södra Turkiet. Bodrum är känt för sina stora klubbar och händelserika nätter och Bitez för sina färgglada kuddar längs stranden, och en och annan seglande båt. Vi befann oss någonstans mitt emellan i livet och en minibussresa 15 minuter från Bodrum var därför det ultimata.

Det var vi och en till svensk som klev av charterbussen utanför hotellet. Vi åkte tack och lov under lågsäsong, men tillräckligt tidigt för att blommorna på hotellets fasad skulle vara lika lila som på bilderna från hemsidan. Mannen som klev av med oss visade sig vara ett fenomen i sig, en sådan stockholmare vi trodde hade dött ut sedan 80-talet. Med en bandana runt sitt skalliga huvud blev han en slags hövding över hotellet, som drack öl med hotellföreståndaren och vakade så ingen fick solsting. Vi hade inget gemensamt, inte heller något att prata om, ändå var det han som påminde oss om världen utanför, brudar och politik och djungel, något vi höll på att tappa bort bland tårarna efter de människor som lämnat oss.

Där var vi dem vi ville vara och även fast vi på grund av det blev erbjudna både knark och diverse könssjukdomar, så hade vi kunnat betala vad som helst för att få känna oss just så: bekymmerslösa, normala, vackra och beundransvärda. Oavsett om det handlade om att inkastarna egentligen var ute efter dricks, så fick vi i alla fall röda rosor och gratis drinkar, precis när vi behövde det som mest. Vi drack vin inlindat i tidningspapper med ”Curly”, spenderade två kvällar på ”Sunset Adems” takterrass där vi fick säga vilka som hade gjort oss illa och han demonstrativt boxade på sin boxningssäck innan han ropade upp sin bästis och gav Siri sitt livs första skäggkyss.Vi blev kallade Angelia Jolie och Jenifer Lopez när vi red på kameler, och vi lyckades hamna på en gubbes profil- och omslagsbild på Facebook. Vi kände oss som Turkiets egna prinsessor för en vecka.

Vissa dagar låg vi bara inne på hotellrummet. Gråtandes, halvsovandes, med fokus på partiledardebatter eller Paradise Hotel.  Vissa kvällar satt vi på restauranger och skrev lista efter lista på oskrivna regler, skrivna regler och livsmål, övertygade om att papporna i himlen hade slagit sig ihop och skrattade för fullt åt oss. Ett par dagar köpte vi ohämmat trosor och hennatatueringar i Bodrum, och vi kom in i en dagsrytm där vi kunde titta på skålar och lyktor i timmar. Vi blev allt mer engagerade i politik, allt mer påminda om det bortom oss själva, och vi gjorde därför allt i vår makt för att vända homofober till feminister, för att spotta åt höger och tatuera in F!s logga i nacken. Vi blev tillsagda att varje kvinna behöver en man, vi blev skrattade åt, och även fast vi förstod att mannen i närbutikens tankar vandrade iväg åt något annat håll när vi ljög ihop att vi var ett lyckligt lesbiskt par, så kändes det som att vi gjorde skillnad, som om något vi inte förstått att vi saknat kom tillbaka.

En kväll bestämde vi oss för att försöka få ihop en liten tapas-middag på vår lilla balkong. I vanlig ordning började vi prata om livet, döden, kärleken och tron på något bortom Turkiet. Plötsligt fick vi en idé. När vi ändå spenderar så mycket tid på det här, varför inte dela med oss? Bland böneutrop och sängloppor spelade vi in det första avsnittet av Pillerpodden. Utan manus eller vetskap om vad vi skulle säga, en chansning när vi inte hade något att förlora. Ett spontant infall som visade sig bli slutet på tystnaden, tabun, skammen, fördomarna, orkeslösheten, depressionen, meningslösheten, förvirringen: slutet på vårt dåvarande liv.

Kvällen innan första avsnittet skulle släppas höll det på att inte ens bli av. Siri låg orörlig i sängen av ångest med Emma bredvid som försökte konvertera en ljudfil, något vi inte ens visste kunde göras. Det hade varit lätt att ge upp, att skita i det och återgå till det säkra livet under täcket. Men någonting gjorde att vi ändå skapade ful rosa blogg på portalen wordpress och la ut ljudfilen. Klart det var läskigt, men det fick för första gången vara det. Vad skulle vi annars göra?

Vi må ha krystat ut den där podden, men växte gjorde den på egen hand. Vi behövde varken mata eller uppfostra, det var den som uppfostrade oss. Helt plötsligt blev vi tvungna att köpa kavajer, skriva på komplicerade papper och lära känna oss själva på riktigt. När förfrågningar om föreläsningar började rulla in så var vi tvungna att tro på oss själva, inte för vår egen skull utanför deras skull. Vi skaffade oss det vi behövde: självförtroende, Ipads och mål. Vi fick lov att se framtiden för att kunna leva i nuet och dåtiden blev för första gången dåtid.

Vi var nitton år, deprimerade och hade ett företag, ett företag som bara vi kunde styra. Vi var tvungna att kliva ur mjukisbyxorna för varandras skull. Företaget blev lite som ett barn; vi blev beroende av det och det beroende av oss, men för denna gången på ett hälsosamt sätt. Att ligga i sängen var inte längre ett alternativ. Det kändes i alla fall inte lika bekvämt längre. Plötsligt sprang vi på bankmöten och skrev på papper vi inte visste fanns. Vårt jobb blev beroende av vårt mående men vårt mående blev inte beroende av vårt jobb. Att prata om ångest på arbetstid gjorde att mindre ångest fanns kvar att ta hand om när vi kom hem. Ångesten är fortfarande ständigt närvarade men nu ser vi den för vad den är: en konsekvens av en orsak.

Pillerpodden blev därför det bästa som hänt oss och det finns en liten del av oss som är tacksam för ångesten, då sorgen fick en mening. En vacker konsekvens av en brutal orsak. Självklart betyder inte detta att vi inte mycket hellre hade haft papporna kvar eller ett svar på den psykiska ohälsa, men vi har fått se vad som är viktigt och det är ovärderligt.

I Turkiet lämnade vi gamla Emma. Hon vars rädsla för ovissheten styrde hennes liv. Hon vars självkritik, katastroftänkande och självdestruktivitet så ofta satte käppar i hjulet för att hon skulle utvecklas. Siri med sin sjukdom som sin identitet fick också stanna kvar. Hon vars fruktan för ensamhet stoppade upp livet, klädd i offerrollens bekväma kofta. Tillsammans går de där än, med flip flops och hennatatueringar, rökandes och drickandes med kaptener och servitörer. Vi är säkra på att de trivs under den stjärnklara himlen och det varma vattnet, i hopp om en antirasistisk och feministisk värld, så därför låter vi dem stanna.

Pillerpodden säsong 2

Det är DAAAGS!!! ”Sitt ner i båten.” Hur började Pillerpodden (varför heter det ens det?), varför lider vi av psykisk ohälsa och vem fan är mormis? Hur ska Rulltårta göra när kärleken är död? Nu sprakar vi igång säsong 2 som gör det lättare för fler att haka på tåget men samtida ger det lilla extra för er som redan är Pillerpoddare. I din poddapp NU! Ha en fin tisdag!

Vad är livet om inte det här?

Efter 3 år av vår dagbok Pillerpodden så hände det mycket. Ni har fått följa oss in och ut ur kriser, med pappor i himlen och pappor på jorden. Vi har haft panikångest men låtit mikrofonen rulla, vi har sagt för mycket och sårat människor, vi har bett om ursäkt men ibland stått envist fast vid att tystnaden inför våra lyssnare skulle ha gjort mer skada. Vi har fått våra hjärtan krossade. Vi har balanserat mellan skräck och eufori, ibland med en fot i varje trädgård. 3 julpoddar, alla med gråt. Vi har poddat från USA i två omgångar. Vi har krävt svar av politiker om de tycker att de har gjort nog och vi har njutit av den obekväma tystnaden. Vi har haft en sommarserie som slutade med att vi fick in grattismail till Emmas fejkgraviditet. Vi har bråkat och sårat varandra när luften i rummet tog en annan form då samtalet vände. Vi har blivit hatade. Vi har fått träffa och älska människor vi annars hade passerat, fått livshistorier som gick rakt in och sent kommer lämna oss. Nu vill vi nå ut till fler.

 

Att börja lyssna på en podd med 143 avsnitt kan lämna en känsla av ensamhet och tankar av att man redan är så efter att det inte är någon idé. Var ska man börja? Och även om det är vår förhoppning att du som ny lyssnare ska känna dig hemma i vilket avsnitt du än väljer, så vill vi nu ta allt från början, fast 3 år senare.

 

Så: I säsong 2 svarar vi på frågorna igen, men med precis samma form och vinklar. Ni får följa oss, med allt vad det innebär, nu när Pillerpodden faktiskt är ett företag, en förening och en blogg på VeckoRevyn. Samtidigt vill vi ta det igen, fast från den vinkel vi har nu efter ytterligare tre års jobb på oss själva.

 

Hur kommer det sig att vi lever med psykisk ohälsa? Hur hanterar vi den idag? Hur har vägen varit för att må bra? Varför har vi helt olika bild av psykiatrin? Varför heter Pillerpodden Pillerpodden, och vems mormor är Mormis? Vad är grejen med fascinationen för horoskop och listor över gamla ligg? Hur funkar livet med borderline och hur ofta tänker Emma på sin pappa, 4 år efter hans bortgång i cancer? Och vad var det egentligen som hade hänt när Siri i höstas vaknade med böcker över hela golvet och blodigt tyg hårt knutet runt benet?

 

Pillerpodden säsong 2 är fortsättningen på vår dagbok, men ger nya lyssnare hela bilden, utan att behöva lägga ner 143 timmar på att ”komma ikapp”. Du som gammal Pillerpoddare kommer kunna få höra skillnaden mellan hur vi ser på ohälsan nu, jämfört med de första 10 avsnitten.

 

Vi ska ge er allt vi kan och lite till. Tack för att ni gör Pillerpodden till Pillerpodden. Vilken jävla smäll.

Alla behöver en Emma

Jag klippte ihop en minut från senaste podden där vi diskuterar ”Depp förklätt i pepp”, offerkoftan, att träna för sin egen skull och mycket mer. Vi skavdes mot varandra ganska rejält, det blir ofta så när en av oss har en dålig dag och den andra inte hinner fånga upp det bland alla möten och mail.

Jag har alltid haft ett behov av att kunna tjafsa, förlåta och tjafsa igen med mina vänner. Jag KAN bara inte hålla käften om jag tycker att någons partner betett sig illa (det är få partners till mina vänner som jag tycker duger bra nog åt dem). Jag blir svartsjuk när mina bästisar hänger med andra vänner, jag kräver att de masserar mig när jag är stel i axlarna och inte sällan vill jag komma på middag för att jag inte orkar laga något själv.

Emma är på många sätt min motpol. Hon är strukturerad, lugn, beslutsam och tror det bästa om alla.  På fyllan hamnar vi då och då i den urtvättade diskussionen om vilka som är ute efter att utnyttja oss (min syn) och vilka som är trevliga och alltid gör sitt bästa (Emmas syn). Få saker gör mig så arg som när Emma hävdar att människor alltid vill oss sitt allra bästa. Förmodligen är det ren avundsjuka jag känner, att alltid vara misstänksam mot människor är varken trevligt eller sexigt.

Jag tror att vi alla behöver en eller flera motpoler som kan spegla våra liv. De som faktiskt kan sätta ner oss på jorden utan att vara rädda för att vi får någon skråma. De som kan rädda situationer vi själva satt oss i, utan handskar när de måste gräva i skiten. De som säger till när relationen tar mer än den ger, därför att relationen alltid värderas högre än den obekväma situationen. 

/S