QUEEN

Vilken jävla quinna va. Pillerpodden <3 CLEO

Podden kommer ut tisdagen den 24 oktober! Den som väntar på någonting gott……

Enter a title

Relativt relaterbart

Enda sedan Siri och jag startade Pillerpodden har vi byggt vidare vårt arbete på att vi är några man kan relatera till. Vi representerar de ”vanliga tjejerna”. De ”vanliga tjejerna” som visst har finnar, bajs i trosan och luktar svett när vi tränar. Till skillnad från de där andra, de som verkar så perfekta, men omöjligt kan vara det. Vi har tyckt att det varit töntigt att känna att man måste förställa sig för att lägga ut en bild. Vi har tyckt att det varit fel att ta betalt för en betalt post på instagram och vi har tyckt att det har varit skämmigt att inte visa något annat djup än ”hur jobbigt det är att inte kunna köpa gucci-väskan när man VERKLIGEN vill ha den”. Vi har gått emot den riktningen på alla sätt och vis.

För vi är ju på riktigt.

 

Det är ju så, att ju äldre och mer professionella (hahaa lool, att man typ ÄR det???) vi blir, desto längre bort kommer vi från sanningen. Vi ÄR inte champange-rus med Stina Wollter. Vi ÄR inte minglare på fashion week. Vi ÄR inte de som knyter kontakter på affärsevents och framför allt är vi ingenting utan er. På samma sätt ÄR vi ju faktiskt allt det där. För VI är bara VI, satta i alldeles för konstiga, spännande, roliga och häftiga situationer. Precis som alla andra som syns utåt, och som lever en vanlig dag mitt i livet.

Men så kollade jag igenom min egna instagram. Glad post hit och kaxig post dit. Inget ljug i och för sig, men fan inte sanning heller. Jag hade aldrig, när jag var 17, kunnat relatera till en 22-årig tjej som driver företag, sitter i möten med den ena höjdaren efter den andra, nonchalant och avslappnat skakar hand med Gurra Fridde (haha, att han har blivit kortet vi drar när vi ska initiera att vi minsann har träffat en kändis) och köper latte på vägen hem från föreläsningen i Stockholm. Jag hade bara rynkat på ögonbrynen och tänkt att jag ”faktiskt aldrig kommer kunna bli så”. Det hade känts för långt bort, och gör ibland fortfarande det. Jag kan knappt relatera till mig själv längre.

Jag och Siri brottas ofta med känslan och tanken på att ni inte ska kunna relatera till oss (utan att sätta oss själva på någon slags pediestal, som om vi vore supahstarz), att vi har tappat äktheten i vårt arbete, även om vi VET för oss själva att vi inte gjort det. Men vi är rädda för att det ska se ut så, att vi sålt oss till branschen. Vi är rädda att ni ska känna att vi inte alls vet vad vi pratar om. Jag har dessutom känt ganska mycket skam över att jobba med psykisk ohälsa, medans jag själv mår väldigt bra. Visst, jag har min historia och lider ibland av ångest osv, men ”VEM gör inte det??”.

Hur som helst har vi tvivlat ganska mycket på oss själva. Vi har känt att vi behöver vara extra ”äkta” genom att visa upp snoret vi petade ut och bara lägga upp oredigerade bilder, samtidigt som att det har varit jävligt skönt att bara visa det fina. Det lyxiga och silverskimrande. Jag vill att det måste få vara så också. Även om det är ungefär 7% av vår vardag.

SÅ. Det jag vill komma fram till här, är egentligen ingenting. Förutom att , vad fan vet vi ens om vad som är på riktigt eller inte? Vart är vår rätt att döma andra som kanske också bara vill landa i solen ett tag? Men som vanligt är det mest en massa provprat, och jag tänker att det är okej. För vem kan inte relatera till livsborttappning? Även om det kanske inte skrivs ut på en av veckorevyns bloggar. Nu ska vi podda, och det kommer säkert bli ännu mer förvirring där. Glöm inte att lyssna i morgon! Puss

/E

3 år idag!!!!!

Idag för tre år sedan släpptes det första avsnittet av Pillerpodden!!! Vårt lilla barn. Som vi har vaggat, skrikigt, peppat och älskad detta lilla knyte. Tänk att det gick??????!

Foto: Magnus Aronson

Ja jävlar ja, vilken resa vi har gjort. Både ögonbrynsmässigt, åsiktsmässigt och personlighetsmässigt. Herregud och TACK gud. Eller tack lillsirp och lillemz rättare sagt. Och tack till ER framförallt <3 <3 Ni gjorde det med oss <3 <3

Nu är vi påväg till nästa föreläsning i Helsingborg. Heja!

PUSS

/E

S:2 17 Fuck It

Tjabba tjena hallå!

Nu är vi tillbaka med ett hederligt gammalt poddavsnitt! Härligt va? Förmodar att ni har saknat våra små röster. I det här avsnittet snackar vi allt från att mormor knullar, stormen i Kalmar, vad som är Siri borderline och inte och hur man hanterar sin psykiska ohälsa när den inte längre finns. Dessutom får Manskligt en poddpassning (och ett försvarstal från Emma). Lyssna i närmaste poddapp, eller på pillerpodden.com!

Panik-ångest

Jag vill prata om den panik-ångest som inte är panikångest. Den som totalt tar över i några minuter och dränker allt annat som är rationellt. Det handlar alltså inte om en panikångest som vi är vana vid. Inte den som är så fysisk att den blir psykisk och så psykisk att den blir fysisk. Min panik-ångest är den som triggas plötsligt, ofta av den minsta saken, och sprider sig i hela kroppen i ett tidslopp på under en sekund. Den då precis allting är kört, allting du byggt upp raseras framför dina ögon och all kraft du har i kroppen pyser ut i och med att nästa andetag kan vara ditt sista. Ändå är din kropp inte i panik. För hjärnan har inte hunnit larma resten av systemet innan ångesten kom och tog över. Ofta märks det inte alls bland andra, även fast Du känns som att du kommer gå upp i rök, sprängas eller krascha i vilken sekund som helst.

Den ångesten. Vet ni vilken jag menar?

För mig uppkommer den nästan alltid när någonting triggar min ensamhetskänsla. För ensamhetskänslan är, och har nog alltid varit, en av de starkaste rädslorna jag har haft att hantera. Och jag tror att rädslan för ensamhetskänslan ofta har lett till ännu mer ensamhet. För det handlar ju inte om att jag ÄR ensam. Det handlar om att KÄNSLAN av ensamhet tar över. Och det är skillnad på att VARA och att KÄNNA, precis som det är skillnad på att HA det bra och att MÅ bra.

För att kunna prata om vår ångest har jag och Siri kommit på åtta olika ”ångesttyper”. Vi kom på att för att kunna prata om det måste vi ju faktiskt också ha ett språk för det. Språket kring psykisk ohälsa är det som inte har utvecklats i och med tabut och den väckande okunskapen. På så sätt avdramatiseras och urvattnas ofta många begrepp som handlar om ämnet. Exempel på det ÄR ju faktiskt ”ångest”. Vi har söndagsångest hit och pluggångest dit. Men vi tycker att vi behöver FLER ord för att både validera den ångest man har på söndagen utan att det faktiskt behöver vara ”söndagsångest” och den ångesten som jag kände när jag skulle plugga, men som inte var ”pluggångest”.

Men som sagt, ensamhetsångesten. Den tror jag är ganska universal. Visst har vi alla känt den någon gång? och det är ganska svårt att missuppfatta vad som menas när jag säger just ”ensamhetsångest”. Hur fungerar den för er? Är det som för mig, ofta en panik-ångest? eller kommer den krypandes för er?

Glöm aldrig att vi är ensamma tillsammans <3 Och DU där (jag pekar på dig, i bilden) är aldrig ensam.

PUSS

/E

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd