Ur podden!

Jag hoppas att ingen av er har missat avsnittet som släpptes i tisdags? Det blev ett SPRAKANDE avsnitt!

I avsnittet har jag en av mina sämsta dagar på länge. Vi pratar om att faktiskt inte slå på stora trumman och kalla in en analytisk anledning och en snabb lösning, utan vikten av att faktiskt få må skit då och då. Siri berättar om hur hon som vän hanterar det, såhär 3 år in i relationen. Vi diskuterar hur viktigt det är att med avslut och stängda kapitel, inte minst i familjerelationer. Nyinflyttade kan vi inte heller låta bli att dra en analys av Stockholmare och Stockholmslivet och påminna oss om att inte en jävel bryr sig om hur vi ser ut. Ibland måste man zooma ut.  Dessutom låter vi ingen gå miste om att min mamma ser ut som en ko. Och att jag letar nya vänner men inte vet hur man gör.

Avsnittet finns i alla poddappar, eller på pillerpodden.com. LYSSNA!

/E

Enter a title

Överlevarguiden #29

När vi föreläser för gymnasieelever låter vi dem nästan alltid att prova på hur det är att bryta normen i rummet. VI säger åt dem att ställa sig på stolarna och skrika. Ofta är de först lite tveksamma och den reflexiva reaktionen är ALLtid ”neeejjj hiihihjihohoi”, men vi säger åt dem att göra det fast det känns konstigt. Efteråt är nästan alla fnissiga och pratiga. Precis som det är att skrika i ett rum, där man aldrig trodde att man skulle skrika, är det att bryta tabut kring psykisk ohälsa.

Det kanske inte alltid är lika lätt att prata om psykisk ohälsa som det är att stå å en stol i ett klassrum och skrika, men det påminner eleverna om att det GÅR. Det GÅR att skrika på en plats där skriket egentligen inte hör till, och det GÅR att bryta tystnaden tillsammans. Dessutom känns det alltid bra och skönt när det är gjort.

Veckans överlevarguide handlar om att att skrika. Att skrika allt man har rätt ut, eller i en kudde är vårt söndagstips till er. I början kan det kännas skitkonstigt, och det kan kännas läskigt att släppa ut allt. Men tänkt bara på hur sjukt det är, att vi inte ens kan skrika allt vad vi har, för oss själva. En av våra mest naturliga reaktioner är att skrika och nu har vi kommit så långt att vi börjar nöta bort den reaktionen, för att samhället säger åt oss att vara tysta. Nä, ingen mer tysthet nu. Skrik, skrik, skrik!!

PUSS

Mindfulness

STRESS. Vi har varit så bra på att hålla kalendern luftig på senaste tiden, då vi båda känt av samma stressymptom som tidigare gjort att vi mått dåligt, men idag har vi varit igång sedan kl 7 med möten, intervjuer och föreläsningar. Vi kände båda att det blev för intensivt och satte oss ner för att avboka en del saker. Vi kommer aldrig kompromissa med vår hälsa mer.

Därför sitter vi nu på tåget med vår bästis Kakan och ska köra mindfulness i kupén. Heja oss!!

PS! Mindfulness är otroligt underskattat och har fått en carpediemklang som enligt oss är orättvis. Medveten närvaro minskar stress och ångest och ger en bra grund att stå på. Här kommer en sida där du kan hämta gratis mindfullnessövningar : http://www.stresscoachen.nu/gratis-mindfulnessovningar/

Ha en fin helg, och missa inte överlevarguiden på söndag! Puss!

/S

 

Det vidriga hejdået

Jag kan knappt titta på dem när de går ut ur rummet. Jag har fått vara en del av deras liv sedan början av december under de tematräffar om psykisk ohälsa som jag och Emma har på några gymnasieskolor. Vi har setts under 5 timmar, och det är mest jag som har pratat, men man blir ändå en liten del av varandras liv, en liten stund.

Jag hatar att säga hejdå så mycket att jag har slutat säga det. Och jag blir arg när andra gör det. Man får inte säga ”ses imorgon” istället för ”godnatt” till mig, för det första innebär att jag ska vara helt ensam en hel natt. Jag vill egentligen inte ”ses en sista gång” innan någon åker iväg. Jag vill inte titta in i mitt studentrum med vemod i blicken innan jag lämnar över nycklarna. En skärva i mig lossnar liksom då.

En av mina psykologer tog på sig ansvaret att ge mig min första positiva erfarenhet av avslut. Hon såg nästan helig ut när hon berättade vad vi stod inför. Vi var tvungna att avsluta terapin, trots att vi båda visste att det var fel. Hon sa att det var bra, att vi vänder det här till något fullkomligt fantastiskt för mig. Jag nickade och sa att jag förstod. Sedan skulle hon säga ”Lycka till i livet”, men hon kom inte längre än till ”Lycka” eftersom det stockade sig i halsen. Så hon tittade på mig med tårar i hela ögonen som hon försökte torka genom att spärra upp dem ännu mer så de var tomma, röda och panikslagna när hon sa ”Hejdå! Vad ska du göra idag då?” och jag sa ”Hejdå! Inte mycket. Hejhej!” och gick in i hissen. Jag tänkte att det är såhär det ska vara, tills jag började hulka i entrén och jag lovade mig själv att det här aldrig fick hända igen. Men – fan alltså – det hände idag.

Idag var jag precis som henne. Det är absolut ingen terapi jag har bedrivit, inte alls, men det kändes rätt att kramas. Så jag valde, just därför, att göra det motsatta. Gå in i det opersonliga. Så långt bort från ordet relation jag kunde komma. ”Tack! Ha det bra!” sa jag därför, och tittade på min dator medan stolarna skrapade bakom dem. ”Jaha, okej. Hejdå då!” sa de. ”Hej” sa jag, för jag kunde inte komma till ”Då”. Sedan stängdes dörren, och jag grät när jag suddade ut ”känslor är inte farliga” som jag precis skrivit till dem för att vara ett gott exempel.

/S

Föreläsning nr 234

I fredags hade vi vår 234 föreläsning, och den höll vi på Rytmus i Göteborg. Vi älskar verkligen att föreläsa på gymnasieskolor där eleverna är med. Det är så hoppfullt att se att de faktiskt bryr sig och vill vara där, inte bara för att de får giltig frånvaro eller extrapoäng. På den här föreläsningen var det också flera lärare med, och rektorn stod i ett hörn och kikade. Det är också alltid härligt att se att även lärarna vill lära sig. På många andra skolor stannar de i personalrummet för att de inte känner att det gäller dem. Kul föreläsning var det i alla fall!

Kände mig som en supaztar i min ärvda skjorta från By Marlene Birger och skor från & other stories.

PUSS

/E