Utsida vs. Insida

Jag tycker vi kan snacka om min hy igen. Håll i hatten, för här kommer ett långt inlägg.

Jag har ätit både Tetralysal och Roaccutan (som nu heter Isotretinoin tydligen??), båda utan bestående resultat. Visst, jag fick bort alla finnar och rödheten blev mindre, men så fort jag slutade med medicinen igen kom det ganska fort tillbaka. Roaccutanen var bäst av dem två, men egentligen skulle jag nog behövt två kurer, då jag åt den i ett år men fick tillbaka aknen ett halvår efter sista pillret taget. Tänkte att jag skulle re-capa lite här.

Egentligen började jag få dålig hy först i sjuan. Då kom rödheten och knottrorna. Jag hade nästan aldrig regelrätta finnar, men små pluppar i princip hela ansiktet. Och rödheten mina vänner, den var inte att leka med. Vi snackar inte lite blossig om kinderna, vi snackar områden av smärta och en ENORM rödhet. Bildgooglea rosascea så kan ni slå ett getöga på närmsta rosascea-fejja. Tyvärr finns inga bilder från den tiden då jag alltså inte gick osminkad hemma, ens om jag var ensam. Jag skämdes för mig själv och vågade nästan inte visa ansiktet för mina syskon. Varje sleepover var läskig, simdag med skolan var otänkbar och på sommaren badade jag inte, om jag inte hade med mig concealer alltså. Någonstans här fick jag min första kur med Tetralysal, vilket är en antibiotikatablett som ”används vid akut försämring av kronisk luftrörskatarr, vissa lunginflammationer, klamydiainfektioner och akne (finnar) i ansikte” enligt FASS. Den medicinen tillsammans med olika receptbelagda krämer skulle kirra biffen sa de. Men tji fick jag, och så fick jag en till kur. Jag åt alltså antibiotika i sammanlagt 18 månader. Kan ju bara säga tack och hej när nästa antibiotika-sjukdom kommer, jag lär ju vara restistentare än resistentast.

Nåja.

När jag började gymnasiet hade jag fortfarande problem med hyn, men höll den i någorlunda chack med krämer, klämningar, billiga masker från ica och så vidare. STACKARS lilla hy kan jag känna nu i efterhand som blev attackerad av små smutsiga tonårshänder. Däremot började jag i tvåan, exakt i fas till när jag började må psykiskt dåligt, få finnar på ställen jag aldrig förut haft problem. Jag fick stora bölder på käkarna, bröstet och ryggen. Sån jävla underbar känsla när man vill vara som snyggast för alla klass-crushar och coola tjejer. Detta resulterade i att jag sminkade mig på ett otroligt sätt, hade vissa platser jag inte kunde sitta på i klassrummet (beroende på dag, då jag vissa dagar hade färre finnar på höger käke och då kunde jag sitta med den käken utåt mot klassrummet), kände skam och började tvätta mig och torka ut ansiktet ännu mer. Fattar inte att ansiktet typ inte ruttnade??

I slutet av tvåan fick jag nog, bokade en tid hos en hudspecialist på akademiska sjukhuset här i Uppsala och krävde att få någonting annat än en kräm utskrivet. Då fick jag höra den mest fantastiska meningen jag hade hört dittills i mitt liv, nämligen ”Du kommer att få Roaccutan inom en månad”. Det var en medicin jag hade hört talas om, då den tydligen var som en akne-utrotare enligt andra. Jag tror till och med att jag grät en skvätt när jag tog den första tabletten.

Efter ca 4 månader med rois såg jag ut såhär i fejjan:

Och asså det här hörrni är ljusår bättre än innan, men ändå inte helt i mål.

Roaccutanen hjälpte väldigt bra, relativt fort och min hy höll sig fin i ungefär 6 mån. Sen dog pappa och det fuckade upp hela min kropp. Jag blev utbränd, förlorade all kraft jag någonsin hade haft i både kropp och själv, tappade hår och all akne kom tillbaka. Skillnaden från innan var att min rosascea var behandlad, vilket var bra eftersom att det är en kronisk hudåkomma. Men nu fick jag istället ren och skär akne, med större och värre finnas än någonsin innan. Ej oproblematiskt. (OBS säger inte att det är problematiskt med finnar, men för mig var det så otroligt laddat. Varje finne var liksom ett orosmoln i mitt liv).

Någonstans där mitt i sorgen flyttade jag till Stockholm och började må ännu sämre. Hyn likaså och jag mådde återigen jättedåligt över mitt pizzaansikte (som jag själv tyckte). Men i samma runda hamnade jag i en kampanj som Blondinbellas märke LCC hade tillsammans med Idun Minerals (fantastiskt smink för övrigt), som hette #minvackrahy. Där fick jag lära mig hur en redig hudvårdsrutin skulle se ut. Jag fick även lära mig att jag inte alls hade fet hy, jag hade torr hy, och att jag torkat ut den alldeles för länge. Jag fick prova ett oljeserum och en god kräm som jag skulle ha varje dag och natt i några månader. OH LORD JESUS säger jag bara. Sedan dess är jag starkt troende (på hudvård och framför allt på FUKT) och mitt ansikte blir ”finare” och ”finare” för varje minut som går. Ibland ser det förjävligt ut, men det har inte så mycket med min hy  att göra.

Sorry för kassa bilder, men tänkte liksom inte att jag skulle ha en blogg på vekorevyn och dessutom lägga ut bilder på mitt nakna ansikte, när jag tog dem.

Såhär föddes alltså mitt hudvårds- och sminkintresse. Ur självhat, för att jag ville lära mig att täcka. Nu är det allt annat än så. Long story short: dålig hy-> fin hy-> dålig hy-> fin hy osv osv. Förmodligen kommer jag aldrig ha en ”perfekt” porslinshy, men vet ni vad? I DON´T GIVE A FUCK.

Vet ni att ni är SÅ bra precis som ni är? Vet ni att ni är så mycket mer än er hy? Vet ni att ni kickar ass varje dag bara genom att kliva ur sängen? Om inte, så säger jag det till er nu.

/E

Enter a title

För vi har tagit studenten

Hörrni kan vi snacka om studenten? Kan vi snacka om att det absolut inte kommer vara den bästa dagen i era liv?

10 månader innan hade min pappa dött i långskriden cancer. En cancer som tagit över den annars så sprudlande kroppen, det annars så pigga tankesättet och det förut så lätta sinnet. I nio månader hade han förtvinats. I nästa ett år hade vi gått runt med rädslan av att varje telefonsamtal kunde vara samtalet då de talade om för oss att han hade tagit sitt sista andetag. I över ett halvår hade jag sörjt. Sörjt hans död, sörjt det liv jag skulle få utan honom, sörjt allt vi inte längre hade. Men det var innan han faktiskt dog.

Den 11 Juni 2014 ringde klockan extra tidigt, men jag hoppade upp ur sängen. Det var som på julafton. När jag kom upp var allting klart. Maten stod i kylen, fåglarna kvittrade och solen stod hög på himlen. Bubblet stod på kylning, familjen turades om i duschen och på tv hördes studentsången, ”Sjung om studentens lyckliga dar´”.

– Studentens lyckliga dar´, tänkte jag. Studentens lyckliga dar´.

Jag var verkligen inte lycklig. Klänningen satt fel, sminket försvann, deon verkade aldrig torka och som grädde på moset skulle jag behöva äta brunch. All den där jävla maten. Usch, vad jag hatade det. Men ändå, den dagen skulle jag ta studenten, och det var ju kul. Eller det var bestämt att det skulle vara kul.

Tänk om jag hade förstått att just den där dagen inte skulle bli den bästa i mitt liv. Tänk om jag hade trott på alla de som sa det till mig. För det är ju så, studenten är  allt annat än lycka för många. Vi snackar förväntansångest, panik, fylla och hets. OM man lyckas ta studenten det vill säga, och gör man inte det, då är man ju körd på en gång. Sägs det.

Vi MÅSTE snacka om att studenten inte behöver vara så fantastisk. Inte om man inte pallar. Inte om man inte vill. Den behöver inte vara så fantastiskt, även om man pallar, även om man vill. Vi måste släppa pressen kring alla dessa dagar, det finns så många fler. Jag vet att jag i stunden kände att allt hängde på det datumet (som dessutom hade blivit framflyttat en vecka och jävlar i min lilla låda vad vi blev arga över det), men för att vara ärlig är jag glad att det inte var så underbart som jag trodde att det skulle bli. Visst hade jag det kul med vännerna och mysigt med familjen, men det har jag haft fler dagar om året.

Kan ni där ute som har ångest över dagen, känner er ensamma, eller kanske har hoppat av skolan tidigare lova mig att inte känna skam eller skuld? Kan ni lova mig att inte känna er ”dåliga” för att ni inte kan njuta av er dag? Kan ni lova mig att i allafall tänka på att tänka på det? För klänningen eller slipsen kommer skava hur som helst, och du kommer få bubbel i håret, oavsett om är glad eller ledsen just dendär och då.

Studenten är INTE den bästa dagen i mitt liv och tack GUD för det <3

P.s Till alla er som är supertaggade på studenten: KÖÖÖÖR!!!!! ha så fantastiskt roligt och NJUT av ER dag!!! <3 <3 <3 D.s

/E

Balprepp

”Vi behöver fan TRADITIONER!” sa jag till Emma igår. Och så insåg vi. Största traditionen sker ju idag: det är vårbal!

Vårbalen i Uppsala är en studenttradition sedan långt tillbaka. Varje nation (googla studentnation, pallar inte förklara haha) har en egen bal, en fem timmar lång sittning med frack och långklänning. Natten innan balen går studentkörer runt i staden och sjunger serenad utanför personer fönster. Det kan vara en partner (oftast flickvän- studentkulturen är illamående heteronormativ), eller någon aktiv i nationen. Ingen serenerade oss inatt (SKÄRPNING, VI BLOGGAR FÖRFAN PÅ VECKOREVYN!), men med fönstret öppet hörde vi körer flera gånger.

På själva dagen samlas vi som är aktiva i Värmlands nation för att tillsammans dricka bubbel och sedan tåga genom staden till nationen. Här är lite bilder från förra året:

Mitt leende här är totalt fejk. Jag hade nämligen betalat 300 spänn för den där blomsterkransen som inte alls blev som jag hade bett om. Dessutom hade jag gråtit över mitt korta hår och lösögonfransarna som jag ryckte ut med full kraft i sista stund.

 

Påväg genom Universitetsparken. Gatan där de längst bak i tåget går är gatan där massor av nationerna ligger. Snerikes, V-dala, Göteborgs, Uplands och Smålands.

Till vänster Kakan, det är vi tre som hänger jämt, men Kakan säkrar vår framtida inkomst då hon är juriststudent

Förra året satsade vi alltså. Men då gav mer stress än glamor. För egentligen, vem noterar dina lockar efter ett glas bubbel? I år bestämde vi därför klänningar i torsdags. Jag tar en klänning från Kakan, Emma har en klänning från H&M och Kakan kör samma kjol som förra året.

Foto: Emma Tegler (emmategler.se)

Foto: Emma Tegler (emmategler.se)

Nu ska vi njuta lite! Bilder från dagens bal kommer. Tusen kramar!

/S

KAN jag få det, tack

”Kan en kvinna bara få tycka om smink utan att det behöver vara ett politiskt ställningstagande??”

Jag har så länge jag minns fått lov att brottas med min hy. Jag tror att jag ägde min första concealer i sjuan. Kanske inte så uppseendeväckande i och för sig. Jag använde den concealern som en foundation, smetade ut den i hela ansiktet samtidigt som jag försökte torka ut blemmorna i pannan med basiron, epiduo, clearasil eller tandkräm. Stackars lilla hy. Så jag har misshandlat och hatat dig.

Jag har dolt rödhet, klämt finnar, gråtit över ärren och förbannad mig över att just jag fick dessa dåliga gener. Jag har gått igenom så många svängdörrar hos olika hudläkare och jag har varit euforisk för att jag äntligen blivit lyssnad på. Jag kommer ihåg att jag grät av glädje när jag fick bekräftat av en läkare att det handlade om åkomma, inte om oren hud som så många andra sagt. Jag har provat varenda kräm som funnits och ätit mediciner som idag är förbjudna i vissa länder. Allt för att jag har känt mig ful. Jag har känt mig ful, äcklig och inte minst har jag skämts över att jag inte vågat gå osminkad.

Smink har alltid varit ett sätt för mig att hantera mina problem. Jag har alltid älskat att hitta nya produkter, krämer och behandlingar. Inte bara på sättet att jag dolt mina hud”problem”, det har varit ångestdämpande i stunden, att hitta en concealer som döljer utan att se kakig ut, en mascara som ger perfekt volym eller en highlight som ger ett härligt glow. Från början var sminket bara någonting som jag tvingade på mig själv, någonting jag tyckte att jag behövde för att täcka mitt eget ansikte. Det var någonting som jag bara smetade på för att jag inte ville se mig själv i spegeln, som om det var mitt fel att jag hade rosascea och akne (??).

Nu är sminket några av de få sakerna som får mig att må riktigt riktigt bra. Jag älskar att experimentera, inspireras och inspirera. Men i och med att mitt intresse för smink och skönhet har växt har också tanken på att det ska vara något slags politiskt ställningstagande grott i min hjärna. Är det feministiskt att bry sig om skönhet? Borde jag bara principiellt gå utan smink bara för att det representerar mina värderingar om att alla ÄR fina som de är? Borde jag skämmas över att jag som är normativt ”snygg” har klagat över ett så pass ”ytligt” problem när det finns barn som dör runt hörnet? Jag har skämts över att jag skämts – återigen.

Men ju mer jag tänker på det känner jag, KAN jag bara få tycka att det är kul tack. KAN jag sluta känna att jag behöver hävda mitt sminkintresse för mig själv (som om fotbollsspelare behöver hävda sitt intresse för sig själv eller andra???). Jag ÄLSKAR smink och framför allt älskar jag att ta bort det på kvällen och smeta på en go mask innan serumet.

Är ni intresserade av att veta mer om min syn på skönhet, hur jag sminkar mig och hur jag förhåller mig till utseende och psykisk ohälsa?

/E

Tempo

Wow vilken dag vi hade igår. Den började med att vi med ett glatt humör (för en gångs skull?!) gick genom ett regnigt Uppsala till ett morgonmöte vi hade bokat in kl. 08.30. Mötet blev ett riktigt power-möte som handlade om ett projekt vi håller på att starta, en nationell modell baserad på våra samtalsgrupper, för att förebygga psykisk ohälsa bland unga som faller mellan stolarna. Just nu är det ingenting vi kan prata om jättemycket, men det är SÅ spännande. Går det som vi tänkt så är det det vi kommer pyssla med i framtiden!

Efter mötet kom vi till kontoret och gjorde varsin kopp kaffe. Så hör jag ”DET ÄR UTE!!!!” inifrån kontoret. ”DET” i den här meningen var alltså den här bloggen. HUR KUL??!!? Vi är så peppade att få den här chansen och vi hoppas att ni är lika pepp på att följa oss. Vi har ju aldrig bloggat förut, men ser verkligen fram emot att lära oss allt. Tills dess får ni gärna kommentera och säga till hur vi ska förbättra oss. Kom med tips och konstruktiv kritik så lovar vi att göra vårt bästa.

Här ser ni Siris reaktion på släppet. Representerar även en ganska bra bild över hur vi hanterar stora händelser i våra liv också, jag skrattar och fattar ingenting och Siri blir obehaglig, haha.

Mitt i allt detta tog vi tåget till Stockholm för en föreläsning i Gröndal kyrka. Det gick jättebra och vi var fortfarande lite höga på livet.

Vi kom hem runt 17.00 och då tog jag mig en riktig långdusch (i min studentdusch på 1kvm). Dessutom smorde jag in mig med brun utan sol som det lilla bleka aset jag är. Vi ska nämligen på vårbal på lördag, KUL!!!

Puss