Cissi, Lulu och miljarder andra

Idag skippar jag beautyinlägget hör och häpna. Jag har nämligen en alldeles för dålig dag för att skönhet och beauty ens ska få finnas i närheten av mig och min energi.

Först och främst vaknar jag på ca 100% fel sida. Jag har EXTREMT svårt att gå upp, svettas, och drömmer mardrömmar när jag somnar om.

Väl uppe möts jag av hundra hashtags av #metoo. FANtastiskt av alla att dela. Jag kan inte nog poängtera vikten av att alla kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld (ja KVINNOR endast tack) eller sexuella trakasserier vågar kliva fram. Det är ett steg i kampen mot vår frigörelse. Men ärligt talat, det provocerar mig att det ÅTER igen är vi som får ta kampen. V i som får ansvaret. Vi som ska ta ställning. Männen ligger kvar i sina nedrunkade lakan och blir upprörda för att hashtagen inte uttalat är för alla. ”Men jag då? jag blev tafsad på en gång när jag var på krogen, den där gången när jag sa att hon hade ett snyggt as. Vafan, varför får inte jag dela :”””((((”. Cry me a river, va.

DESSUTOM går jag in på ungefär varenda traditionell kvällsmedia och uppmärksammar att INGA av dem har lagt upp någonting om att Cissi Wallin har gått ut med att Fredrik Virtanen som är aftonbladets mest kända kulturprofil har drogat och våldtagit henne och att tidningen sedan har tystat ner detta, eller om att LuLu Carter berättat om Martins Timells återkommande trakasserier.  INGENSTANS kan vi läsa om det, förutom på Cissis och LuLus egna instagram.

Så allt är med andra ord i sin ordning. Man uppmärksammar gärna starka och ”bra” trender, men blundar när det kommer för nära och tar ett starkt ställningstagande där man backar förövaren. Ingenting är med andra ord förändrat. Bara för Cissi och LuLu som står där med huden bortsliten, backad av ett hav arga feminister, som för en gångs skull, ÄNTLIGEN, får en liten del av det de vill ha sagt, sagt.

Nä, nu kanske man istället ska ta och axla ännu ett ansvar och gå in på varje facebookprofil till någon som sexuellt trakasserat en och skriva #ihave. För ingen av dem kommer förmodligen göra det, det är upp till mig :))

HEJDÅ.

/E

P.s cudos till Siri som pallar sätta sig ner och skriva en kunglig krönika kring det här. LÄS den, i inlägget under D.s

Enter a title

Efterlyses: Förövarnas hashtag

If all who have been sexually harassed or sexually assaulted wrote -Me too- as a status, we might give people a sense of the magnitude of the issue.

Fan. Det är någonting i det här som gör att jag inte ens orkar skriva den där jävla statusen. Jag orkar bara inte. Att dessutom prestera med en historia, tänka ut den värsta eller kanske den första, gör mig illamående. En man visslade efter mig igår. Duger det?

Vi fick se en krönika igår, skriven av en grabb på 21 bast som beskriver det han påstår är min verklighet. ”En aspekt av kvinnors liv som jag tycker har hamnat på efterkälken är kärlekslivet. (…) Varför nöjer ni kvinnor er med något mindre än en fullfjädrad feminist? Hur kan ni nöja er med något mindre än en man som anser att kvinnor förtjänar exakt samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män?”

Jag kan lugna Kevin med att jag har varit så duktig i mitt kärleksliv. Jag har minsann ställt krav och valt rätt, precis enligt hans lösning på patriarkatet. Jag har ”tagit tag” i detta problem och skapat mig en inre idoljury som har ropat HALLELUJA MOMENT varenda jävla gång, för jag har frågat varenda liten jävel om han är feminist och varenda en har svarat Ja. De har lagat mat, diskat, bäddat och duttat. De har gråtit när de har talat om deras mödrar. De har berättat om längtan efter deras framtida dotter som ska få en närvarande pappa, de kan minsann se Schymans poäng (även om de aldrig skulle rösta på F!), de vill anställa kvinnor med deras fantastiska intuition (för de har ändå insett deras framtida chefsposition) och sedan har de tagit ett beslutsamt strypgrepp innan de trängt in i mig utan lov tills hans resultat var prydligt lagd i håret han precis luktade på och sa ”Du luktar lite som min mamma”.

För de exempel som dras i krönikan har jag aldrig upplevt. Ingen man har sagt eller visat någonting av detta framför mig. Aldrig någonsin har någon sagt till mig att kvinnors idrott är sämre än mäns eller att jag inte får följa med på klubb för att sexistiska kommentarer ska dras. Om ”bördan” som skribenten säger ska läggas på mig (citat: ”tyvärr är det så (…) den mest effektiva lösningen ligger i knät på er kvinnor”), så är det bara att killa patriarkatet under hakan och fortsätta med blöjbytet. För om det krävs en flickvän som går på klubb med knytäven i fickan i syfte att barnvakta en pojkvän med kompisar för att bota patriarkatet så undrar jag i vilket århundrade jag kommer få dansa. 

Nej, det handlar inte om halleluja moments. Lösningen ligger snarare i denna sägen:

… och tillfället att säga det uppkommer i 99% av fallen i ett rum med killar i grupp. Det är där det ska trädas fram. För patriarkatet gror när jag går ut från rummet och bärsen kläcks eller porren slås på. Aldrig framför mig.

Och så inser jag att det är i denna linje jag resonerar med att lägga upp #metoo. Det gör ONT i mig att ännu en gång träda fram.  För det som händer när jag lägger upp statusen (för det är ändå självklart att jag gör det, trots att den för mig säger något lika vardagligt och avdramatiserat som att jag kommer kissa idag)  är att män trycker på gilla. Det hejar så mycket att de tror att de är med i loppet och självklart kommer de kyssa medaljen och känna sig duktiga när jag närmar mig mållinjen. Men var är deras lopp?  Var är startskottet i loppet som kräver era, männens, muskler? Jag vill se en hashtag för förövarna. Det lägger jag i knät på er män.

UPPDATERING: Se detta!! #himthough. Se också: #ihave!

 

/S

”du är så stark”

På tal om förra inlägget tänkte jag utveckla min underliggande irritation här. Ganska ofta dyker det upp liknande bilder som den i förra inlägget i mitt flöde. ”Så blir du starkare psykiskt”, ”så gör du det tunga till din superkraft” och så vidare. Dessa ”bli en bättre version av dig själv” artiklar som säkert är till för att peppa och sporra till utveckling, men som snarare slår självkänslan, självbilden och självförtroendet mitt i magen. I alla fall i mig.

Hela grejen går ju, precis som allt annat kommersiellt, ut på att allting du gör SKULLE KUNNA göras lite bättre. Du är med andra ord aldrig tillräcklig. Inte tillräckligt psykiskt stark genom att kanske inte alltid känna sig stark, aldrig tillräcklig genom att inte palla vända skiten till en kraft ännu och absolut inte tillräcklig genom att bara vara.

KAN en kvinna få duga?? (haha, BUS-tiden though. lol)

Och som sagt, jag FATTAR att artiklar, bilder, listor och sidor görs för att du ska känna att du faktiskt kan utvecklas. Många blir säkert superpeppade av att se att de kan göra någonting annorlunda, eller hjälpta av de tips som ges. MEN faktum kvarstår att vi måste ge varandra cred för att vi pallar ta oss igenom den där tunga dagen, eller hålla kvar lite till vid livet. Det måste få suga ibland, och jag ska inte behöva känna mig mer eller mindre stark, beroende på om jag gick in på facebook en dag, där jag såg att du blir starkare mentalt om du inte klagar, tänker produktivt eller går vidare.

Hur tänker ni?

PUSS

/E

Läs den här listan….

"18 Things Mentally Strong People Do" -- Love this!! Great reminders as a daily inspiration...

ELLER (!!!!!) så inser du ditt eget värde och att du är precis lika stark bara genom att du tar dig igenom sekunden, minuten, timmen och resten av livet.

PUSS

/E

Relativt relaterbart

Enda sedan Siri och jag startade Pillerpodden har vi byggt vidare vårt arbete på att vi är några man kan relatera till. Vi representerar de ”vanliga tjejerna”. De ”vanliga tjejerna” som visst har finnar, bajs i trosan och luktar svett när vi tränar. Till skillnad från de där andra, de som verkar så perfekta, men omöjligt kan vara det. Vi har tyckt att det varit töntigt att känna att man måste förställa sig för att lägga ut en bild. Vi har tyckt att det varit fel att ta betalt för en betalt post på instagram och vi har tyckt att det har varit skämmigt att inte visa något annat djup än ”hur jobbigt det är att inte kunna köpa gucci-väskan när man VERKLIGEN vill ha den”. Vi har gått emot den riktningen på alla sätt och vis.

För vi är ju på riktigt.

 

Det är ju så, att ju äldre och mer professionella (hahaa lool, att man typ ÄR det???) vi blir, desto längre bort kommer vi från sanningen. Vi ÄR inte champange-rus med Stina Wollter. Vi ÄR inte minglare på fashion week. Vi ÄR inte de som knyter kontakter på affärsevents och framför allt är vi ingenting utan er. På samma sätt ÄR vi ju faktiskt allt det där. För VI är bara VI, satta i alldeles för konstiga, spännande, roliga och häftiga situationer. Precis som alla andra som syns utåt, och som lever en vanlig dag mitt i livet.

Men så kollade jag igenom min egna instagram. Glad post hit och kaxig post dit. Inget ljug i och för sig, men fan inte sanning heller. Jag hade aldrig, när jag var 17, kunnat relatera till en 22-årig tjej som driver företag, sitter i möten med den ena höjdaren efter den andra, nonchalant och avslappnat skakar hand med Gurra Fridde (haha, att han har blivit kortet vi drar när vi ska initiera att vi minsann har träffat en kändis) och köper latte på vägen hem från föreläsningen i Stockholm. Jag hade bara rynkat på ögonbrynen och tänkt att jag ”faktiskt aldrig kommer kunna bli så”. Det hade känts för långt bort, och gör ibland fortfarande det. Jag kan knappt relatera till mig själv längre.

Jag och Siri brottas ofta med känslan och tanken på att ni inte ska kunna relatera till oss (utan att sätta oss själva på någon slags pediestal, som om vi vore supahstarz), att vi har tappat äktheten i vårt arbete, även om vi VET för oss själva att vi inte gjort det. Men vi är rädda för att det ska se ut så, att vi sålt oss till branschen. Vi är rädda att ni ska känna att vi inte alls vet vad vi pratar om. Jag har dessutom känt ganska mycket skam över att jobba med psykisk ohälsa, medans jag själv mår väldigt bra. Visst, jag har min historia och lider ibland av ångest osv, men ”VEM gör inte det??”.

Hur som helst har vi tvivlat ganska mycket på oss själva. Vi har känt att vi behöver vara extra ”äkta” genom att visa upp snoret vi petade ut och bara lägga upp oredigerade bilder, samtidigt som att det har varit jävligt skönt att bara visa det fina. Det lyxiga och silverskimrande. Jag vill att det måste få vara så också. Även om det är ungefär 7% av vår vardag.

SÅ. Det jag vill komma fram till här, är egentligen ingenting. Förutom att , vad fan vet vi ens om vad som är på riktigt eller inte? Vart är vår rätt att döma andra som kanske också bara vill landa i solen ett tag? Men som vanligt är det mest en massa provprat, och jag tänker att det är okej. För vem kan inte relatera till livsborttappning? Även om det kanske inte skrivs ut på en av veckorevyns bloggar. Nu ska vi podda, och det kommer säkert bli ännu mer förvirring där. Glöm inte att lyssna i morgon! Puss

/E