”du är så stark”

På tal om förra inlägget tänkte jag utveckla min underliggande irritation här. Ganska ofta dyker det upp liknande bilder som den i förra inlägget i mitt flöde. ”Så blir du starkare psykiskt”, ”så gör du det tunga till din superkraft” och så vidare. Dessa ”bli en bättre version av dig själv” artiklar som säkert är till för att peppa och sporra till utveckling, men som snarare slår självkänslan, självbilden och självförtroendet mitt i magen. I alla fall i mig.

Hela grejen går ju, precis som allt annat kommersiellt, ut på att allting du gör SKULLE KUNNA göras lite bättre. Du är med andra ord aldrig tillräcklig. Inte tillräckligt psykiskt stark genom att kanske inte alltid känna sig stark, aldrig tillräcklig genom att inte palla vända skiten till en kraft ännu och absolut inte tillräcklig genom att bara vara.

KAN en kvinna få duga?? (haha, BUS-tiden though. lol)

Och som sagt, jag FATTAR att artiklar, bilder, listor och sidor görs för att du ska känna att du faktiskt kan utvecklas. Många blir säkert superpeppade av att se att de kan göra någonting annorlunda, eller hjälpta av de tips som ges. MEN faktum kvarstår att vi måste ge varandra cred för att vi pallar ta oss igenom den där tunga dagen, eller hålla kvar lite till vid livet. Det måste få suga ibland, och jag ska inte behöva känna mig mer eller mindre stark, beroende på om jag gick in på facebook en dag, där jag såg att du blir starkare mentalt om du inte klagar, tänker produktivt eller går vidare.

Hur tänker ni?

PUSS

/E

Enter a title

Läs den här listan….

"18 Things Mentally Strong People Do" -- Love this!! Great reminders as a daily inspiration...

ELLER (!!!!!) så inser du ditt eget värde och att du är precis lika stark bara genom att du tar dig igenom sekunden, minuten, timmen och resten av livet.

PUSS

/E

Relativt relaterbart

Enda sedan Siri och jag startade Pillerpodden har vi byggt vidare vårt arbete på att vi är några man kan relatera till. Vi representerar de ”vanliga tjejerna”. De ”vanliga tjejerna” som visst har finnar, bajs i trosan och luktar svett när vi tränar. Till skillnad från de där andra, de som verkar så perfekta, men omöjligt kan vara det. Vi har tyckt att det varit töntigt att känna att man måste förställa sig för att lägga ut en bild. Vi har tyckt att det varit fel att ta betalt för en betalt post på instagram och vi har tyckt att det har varit skämmigt att inte visa något annat djup än ”hur jobbigt det är att inte kunna köpa gucci-väskan när man VERKLIGEN vill ha den”. Vi har gått emot den riktningen på alla sätt och vis.

För vi är ju på riktigt.

 

Det är ju så, att ju äldre och mer professionella (hahaa lool, att man typ ÄR det???) vi blir, desto längre bort kommer vi från sanningen. Vi ÄR inte champange-rus med Stina Wollter. Vi ÄR inte minglare på fashion week. Vi ÄR inte de som knyter kontakter på affärsevents och framför allt är vi ingenting utan er. På samma sätt ÄR vi ju faktiskt allt det där. För VI är bara VI, satta i alldeles för konstiga, spännande, roliga och häftiga situationer. Precis som alla andra som syns utåt, och som lever en vanlig dag mitt i livet.

Men så kollade jag igenom min egna instagram. Glad post hit och kaxig post dit. Inget ljug i och för sig, men fan inte sanning heller. Jag hade aldrig, när jag var 17, kunnat relatera till en 22-årig tjej som driver företag, sitter i möten med den ena höjdaren efter den andra, nonchalant och avslappnat skakar hand med Gurra Fridde (haha, att han har blivit kortet vi drar när vi ska initiera att vi minsann har träffat en kändis) och köper latte på vägen hem från föreläsningen i Stockholm. Jag hade bara rynkat på ögonbrynen och tänkt att jag ”faktiskt aldrig kommer kunna bli så”. Det hade känts för långt bort, och gör ibland fortfarande det. Jag kan knappt relatera till mig själv längre.

Jag och Siri brottas ofta med känslan och tanken på att ni inte ska kunna relatera till oss (utan att sätta oss själva på någon slags pediestal, som om vi vore supahstarz), att vi har tappat äktheten i vårt arbete, även om vi VET för oss själva att vi inte gjort det. Men vi är rädda för att det ska se ut så, att vi sålt oss till branschen. Vi är rädda att ni ska känna att vi inte alls vet vad vi pratar om. Jag har dessutom känt ganska mycket skam över att jobba med psykisk ohälsa, medans jag själv mår väldigt bra. Visst, jag har min historia och lider ibland av ångest osv, men ”VEM gör inte det??”.

Hur som helst har vi tvivlat ganska mycket på oss själva. Vi har känt att vi behöver vara extra ”äkta” genom att visa upp snoret vi petade ut och bara lägga upp oredigerade bilder, samtidigt som att det har varit jävligt skönt att bara visa det fina. Det lyxiga och silverskimrande. Jag vill att det måste få vara så också. Även om det är ungefär 7% av vår vardag.

SÅ. Det jag vill komma fram till här, är egentligen ingenting. Förutom att , vad fan vet vi ens om vad som är på riktigt eller inte? Vart är vår rätt att döma andra som kanske också bara vill landa i solen ett tag? Men som vanligt är det mest en massa provprat, och jag tänker att det är okej. För vem kan inte relatera till livsborttappning? Även om det kanske inte skrivs ut på en av veckorevyns bloggar. Nu ska vi podda, och det kommer säkert bli ännu mer förvirring där. Glöm inte att lyssna i morgon! Puss

/E

Manskonferenser

Idag skedde det som ofta sker där vi ska tala på konferenser. Konferenserna domineras enligt vår statistik alltid av män (med ett givet undantag för en kvinnokonferens vi var på). Kvinnokonferenser är för kvinnor, konferenser för män. Lite som damfotboll och fotboll. Nåväl. Idag stod vi där igen med män som moderatorer, män som talare och män som trycker i sig den sista kanelbullen på fatet och kliar sig på pungen innan de hälsar med samma hand och heter Mats.

På programmet, som bestod av diverse Leif, Mats, och Tom(tar), hade alla titlar. De var minsann strateger och utredare, VD och grundare. Men vid två rader var det tomt. Våra rader. Det verkade vara svårt att hitta ett ord. Vi är ju grundare, entreprenörer, sociala entreprenörer, producenter, experter, skribenter, föreläsare och lite mer därtill. Så det var väl bäst att inte skriva något alls. Vi var dock presenterade som patienter i talarprogrammet (lite lustigt eftersom våra läkare aldrig ringer upp).

Och så var det skorna. Emma hade rosa klackar. Oj, oj, oj så mycket beröm hon fick för hur tjusig hon var. Stackars Mats. Det var minsann ingen som kommenterade ”Guuud vilken söt skjorta!” innan han höll sitt föredrag. Ingen frågade heller om Mats var nervös för att stå på scen. Men vi som har hållit 200 föreläsningar blev minsann tilltittade så vi andades. Det är ju svårt att hålla kvinnans nerver i styr om hon inte gör sin yoga och dricker sitt myntaté.

Precis innan det är vår tur håller två män ett föredrag om en podd de har gjort med 7 avsnitt. De har fått totalt mellan 500 och 1000 nedladdningar, ”en hel sal!” utbrister en av dem (vi kan kalla honom Mats), och publiken applåderar. När de får frågan om hur de mäter sin framgång säger de att just detta, att stå på scenen, är framgång. Och deras blickar reflekterar solens alla strålar, de ser i själva verket ut som om de är nära en utlös..explosion när de får höra att de har ett fan i publiken.

Så vi får börja vår presentation med att rätta vår titel (filosofisk fråga: kan man rätta en titel från att inte existera till att existera?). Vi pratar i 30 minuter om hur vi räddar liv och vi har aldrig brunnit som vi gjorde då. Vi har med oss 30 berättelser från unga som de vill framföra till de andra på konferensen, och vi fullkomligt spottar fram deras berättelser. Vi talar i mun på varandra när vi berättar om våra 3 myter kring psykisk ohälsa, och vi slår klackarna i golvet i varje stavelse av sanningen, att kontinuitet i vården borde vara en rättighet, för samtal som aldrig blev av blir till vuxna liv som aldrig blev av. Vi säger ”helvete” säkert tre gånger när vi meddelar att det är bråttom, för barn dör, våra barn.

Vi väntar spänt in frågan. Frågan som de två männen fick, om hur vi mäter vår framgång. För vi vet att vi ska svara att framgång för oss inte handlar om antal scener, vi räknar framgång i antal liv. Mannen tar micken och slingrar fingrarna i ett hårt grepp runt den medan vi ställer oss till rätta och sträcker på ryggarna samtidigt som vi tar ikapp ett par förlorade andetag. Han öppnar munnen, vi andas in genom näsan, och ut kommer
– Men. Hur kan ni leva på det här?

Vägra prata lättsamt

Jag satt på en parkbänk med pannan mot ett fuktigt träbrord och trodde jag skulle dö. Jag har trott att jag ska dö tre gånger på en helg. Inte bara i tankarna, hela kroppen har genomgått 3 processer av att jag är i livsfara. I lördags natt vrålade jag ensam i mitt rum. Jag skrek rätt ut att jag inte fixar det här. Och det är så panikångest fungerar. Vi tror att vi ska dö.

Och sedan ska vi vakna upp från det och vara som vanligt. Livet ska pågå. Vi ska hitta ursäkter och be om förlåtelse till våra nära och kära. Stryka lite på ryggen och säga att gårdagen blev lite tokig. Vi ska hitta skinnet på näsan och tejpa fast det hårt och tänka att imorgon är en annan dag.

Eftersom tablettjävlarna inte bet så fyllde jag på alla doser till maximal nivå. Men jag hade fortfarande ont. Så jävla ont. Jag ville fortfarande ut ur skinnet, ut ur mig. Och likväl ringer varningsklockan: publicera inte det här, det är inte strategiskt, det är en för mörk bild. En för mörk förebild, läsarna vill ha något annat. Något peppigt.

För vi har sett det öka, jag och Emma. De som från början jobbade med psykisk ohälsa för att prata om mörkret, om smärtan, om det abstrakta ofattbara, enas nu om att vi ska prata om psykisk ohälsa på ett ”positivt, lättsamt och peppande sätt”.

Men vet ni? Vi på Pillerpodden har bestämt oss för att vägra gå den vägen. För det är BULLSHIT. Psykisk ohälsa ÄR laddat negativt för att det är ett jävla helvete. Ge mig EN rimlig anledning till att vi ska prata om att barn tar livet av sig på ett ”lättsamt sätt”.  Ge mig ETT argument för att min panikångestattack utomhus på en blöt parkbänk i natten ska mynna ut i något pepp för våra läsare och lyssnare? Inte fan gör jag framsteg i terapin för att min terapeut och jag sitter och pratar lättsamt. Inte fan fördjupas mina relationer av att ångest ”nog går över snart, ska du se!”. För på den vägen avdramatiseras hela den psykiska ohälsan i längtan efter en snabb lösning.

Pillerpoddens linje är att lyssna, inte ösa. Vi kommer aldrig att prata lättsamt om den största folkhälsosjukdomen genom tiderna. Det är inte förebildskap. Förebildskap är att se våra syskon, föräldrar, vänner och medmänniskor bryta ihop totalt en lördagskväll. Ibland sker det utomhus på en parkbänk.

/S

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd