Psyket

Bär den framför mig

Gårdagen bestod av ren jävla ångest. Brutal. Den som skär vasst på, in, ut och igenom. Lämnar en hudlös och blödandes, med geléaktigt slem, inslag av var från infekterade sår, vissa flera decennium.

När Emma igår kom upp till mig utan att jag bad om det, precis som mamma hämtade mig till henne utan att jag bad om det, så tänkte jag mycket på smärtan. Hon strök mig över pannan och jag försökte ta ångestens knivar som om jag skulle föda barn. En värk i taget. Ångesten pulserade in och ut. I första pausen flyttade vi mig till Emmas säng. I andra pausen åt jag yoghurt. Smärtvågorna pågick från 11-17.30. Jag tog inte ångestdämpande. För smärtan kommer alltid förr eller senare ikapp mig- så det var lika bra att hantera den. Den var där av en anledning, och jag vet att den inte är farlig.

För jag vill att ni ska veta att det är okej att se ut såhär. Att må såhär. Vi måste också få plats i den här världen, inte trots, utan med, smärtan i oss. Jag valde att bära den rakt framför mig igår. Hur bär ni er idag? /S

Ett svar till “Bär den framför mig

  1. Erica skriver:

    Så modig och fin!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd