Psyket

Året jag snuddade vid döden

2015 fick jag en ny läkare. Timmen innan mig fick han in en avbokning, så han tittade igenom min journal och såg att min terapeut var rädd för att jag fått fel diagnos.  Han berättade för mig, om och om igen, att jag har en enorm grundkapacitet och resurser som jag alltid kommer kunna luta mig mot, vad som än händer. För de sitter i mig, inte i min diagnos. Och Gudarna ska veta att jag har lutat mig. För jag har kämpat varje dag.

För jag har varit nära döden år 2014, när jag var 19 år gammal. Det kanske inte ser ut som om det var länge sedan, men för mig var det i ett annat liv som min funktion var totalt utslagen och min tillvaro var så begränsad att den var okontrollerbar. Min familjs liv stannade upp. För vi var rädda för att jag inte skulle överleva detta, särskilt inte om det var kroniskt. För jag kunde inte vara ensam. Jag var svårt beroende av en narkotikaklassad medicin. Jag var utan gymnasieexamen och sjukskriven från mitt jobb. En sjuksköterska stängde dörren och sa att jag får överge tanken på att ha ett vanligt jobb, då ”sådana som dig” inte klarar universitetet. Hon berättade också för mig att jag nog kommer behöva bo hemma i många år framöver.

Jag hade den läkaren under ett och ett halvt års tid. Han hade nära kontakt med min terapeut och min mamma. De var mitt team. När jag trappade ner medicinen och blev skakig i kroppen, då kom mamma med en värmekudde. När jag flyttade hemifrån gjorde min läkare och jag high five. När jag fick VG på min första tenta på lärarprogrammet så sa min terapeut ”Vad var det jag sa?!”.

Jag bar min smärta med stolthet. Jag gjorde ett schema över min panikångest som 2014 snittade 2 gånger om dagen, men som under slutet av 2015 endast inföll en gång i veckan. Jag grät offentligt, för jag ville släppa ut precis allting. Jag skrev dagbok varje kväll. I början av 2016, då min senaste depression inföll sig, så var jag rustad inför kriget. Det gjorde exakt lika ont, det var exakt lika tomt, men jag visste att jag hade en grundresurs genom att vara jag. En kunskap jag inte hade under depressionen 2013 och 2014.

Min läkare slutade. Men jag har fortsatt att mäta min ohälsa. Jag vet att jag aldrig kommer bli fri den, för det är en sjukdom jag kommer att ha hela livet. Men jag kan lära mig att hantera den. Och under två tunga dagar, när jag har tvivlat på min kamp, har jag tänkt på honom. Vad hade han sagt om att jag haft 3-4 panikångestattacker på en månad?

Jag tror att han hade berättat för mig att panikeångesten kommer gå över, precis som den gick över efter en period november- januari 2016 då den ökade för att sedan gå tillbaka.
Jag tror att han hade varit imponerad att jag, tre år efter att ha snuddat vid döden, har en funktion jag aldrig tidigare haft i mitt liv, där jag kan jobba med det jag brinner för, ha fungerande relationer, träna och äta bra.
Till sist tror jag att han hade jämfört 2017 med 2014 och sett om jag kunde se en statistiskt trend. Och sedan hade vi gjort en high five.

 

2 svar till “Året jag snuddade vid döden

  1. Julia skriver:

    Åh Siri, kärlek till dig ❤️❤️❤️

  2. Siri skriver:

    Haft en så ensam och jobbig dag, så läser jag detta och börjar gråta mitt på stan. Herregud vad du är cool att du vågar berätta. Beundrar dig förevigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd