Överlevarguiden #23

Veckans överlevarguiden handlar om att inte glömma att psyket ändras lika ofta som allt annat. Var därför inte alltid säker på att det som fungerade förut, fortfarande fungerar. Fortsätt testa tills du hittar det som fungerar!

Eftersom att vi människor är så vana vid att leta efter snabba svar och konkreta lösningar och inte alls är lika vana vid att ställa frågor, är det väldigt lätt att hamna i samma gamla hjulspår så fort man känner igen ett visst mående eller en viss reaktion. Vi är ofta väldigt mycket mer bekväma i att gå tillbaka till det som fungerade förut, än att prova någonting nytt för att hitta någonting som passar bättre. Det är dock superviktigt att komma ihåg att psyket ÄR dynamiskt och på så sätt föränderligt. På samma sätt som vi köper nya kläder när kroppen förändras, eller justerar glasögonen när synen blir annorlunda, måste vi börja ställa frågor för att hitta vårt nya förhållningssätt.

Tipset är alltså att gå in på vår överlevarkategori. Där kan ni läsa alla tjugåtvå tidigare tips! Ni kanske kan hitta någonting nytt att testa? Kanske kan ni få en ny insikt eller inspiration till en ny attityd? Våga fråga er själva vad just NI mår bra av just NU.

P.s Kan inte ladda upp bilder just nu, men jag gör det så fort jag kan i morgon! D.s

PUSS

/E

 

 

Enter a title

VLOGG: Emmas ätstörning

För ett par veckor sedan reagerade Emma oväntat starkt på en situation. Vi känner ju varandra utan och innan, men det visade sig finnas en sak vi inte helt har pratat om. Anledningen är nog att det är svårt att prata om det. Jag har varit rädd för att ställa ”dumma” frågor, för att trigga igång någonting eller råka såra henne. MEN, vi måste ju leva som vi lär. Det visade sig vara så mycket enklare att prata om det här än jag trodde, och jag lärde mig massor. Det visade sig att Emma visste precis hur hon hamnade där – och framför allt hur hon tog sig ur sin ätstörning.

ALL CRED till Emma. Så starkt och viktigt av dig att berätta.

/S

Att göra i helgen

Fredag JAOOO!!! Fan vad härligt hörrni, fan vad skönt med helg. Det smakar riktigt gott i munnen. Siri är i Paris med den lille pojkvän och jag sitter på ett tåg till min barndomsvän i Örebro. Vi har med andra ord en fullspäckad helg, men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då även vi slöade och bara MÅDDE en lördag i november. Därför tänkte jag att ni skulle få lite att göra när ni ligger där och latar er.

Här kommer ett axplock av några av våra bästa vloggar. Ni har väl inte missat att vi finns på youtube? i sådana fall har ni massor att ta igen! Mest intressant är ändå Sirirs stil-ändringar. KUDOS till henne, experimetella Daniella, jag gillare!!

Ha en fin helg! Och glöm inte att ligga kvar i soffan, det är ni så värda, så värda!

PUSS

/E

Mina tvångstankar som barn

”Kommentar: Vad händer med barn med tvångssyndrom som inte får hjälp?
Ps, tack för pepp via bloggen ♥️”

Hej och tack själv för att du läser!!

Jag kan nog inte tala för barn generellt, men jag kan tala för mig. När jag var 11 år dog min bonuspappa plötsligt. Han kysste mamma hejdå på ropade till oss barn att vi skulle ha en bra dag, och sen kom han aldrig mer tillbaka. Han dog under lunchen till följd av en stroke.

Jag var övertygad om att det var mitt fel. För mig fanns det ingen annan förklaring. Det ingen visste var nämligen att jag tre dagar tidigare hade suttit i Uppsala domkyrka med knäppta händer och bett till Gud att han skulle dö. Tre dagar senare, i princip på timmen, så dog han.

Jag gick med denna hemlighet i 5 års tid. Jag blev livrädd för mina tankar och handlingar. Min största rädsla var att råka tänka på mamma eller mormor, för då kunde de dö. Och när jag tänkt att jag var rädd för den tanken var jag tvungen att sitta still under fem minuter och tänka intensivt på något neutralt för att ”nollställa” mitt budskap. Plötsligt hängde hela världen på mina axlar. Om jag råka titta när gubben ställde om från grön till röd på övergångsstället, om jag åt inom fem minuter, om jag bäddade sängen snett – då skulle jorden gå under.

Till sist hade jag svårt att vara på lektioner. Jag var livrädd för att något hemskt skulle tas upp och att jag skulle råka tänka på det. Jag letade hela tiden efter konsekvenser av mina tankar, och var helt upptagen med att förebygga dem. När tankarna började avta vid 16 års ålder då jag kom i kontakt med en kurator och vågade berätta lite av sanningen, så kan jag efteråt se att spåren satt kvar, och fortfarande gör, på så sätt att jag lägger oerhört mycket skuld på mig själv. Jag har också en vana av att vara rädd för, men också avsky, mig själv.

Idag har jag verkligen jobbat med detta. Relationen till mina tankar är sundare än relationen till mina känslor i nuläget. Men sådant kommer alltid variera, oavsett tvångstankar eller vad vi har varit med om. Medvetenheten är nyckeln för förändring. Insikten om vad som har hänt ger mig en självacceptans, och acceptansen ger en respekt för mig själv. Det är en bra grund att stå på som vuxen.

/S

 

(O)hälsa

På tal om avsnittet som släpptes igår, där Gudrun gästar, kom jag att tänka på en sak hon säger i det. Hon ställer oss samma fråga som vi ställs oss själva flera gånger; nämligen vad definitionen av psykisk ohälsa är. Hon ställer frågan som ett svar på frågan vi tidigare hade ställt henne, om hon har någon relation till psykisk ohälsa, och hur den i sådana fall ser ut? Där och då var det en ganska rimlig tanke, men nu när jag satt och redigerade podden och frågeställningen dök upp igen, fick den mig att fundera över min vardag på ett helt nytt sätt.

Jag har ganska länge jobbat på det här med att hitta mig själv i ”psykisk hälsa”. Det har tagit längre tid, eller snarare mer energi än vad jag först tänkte, att navigera livet i den riktning jag har velat. Förut när jag var fast i depressionen handlade vardagen snarare om att överleva än att leva, och nu när jag är ur den allra djupaste delen av helvetet måste jag lära mig att se på livet på ett annat sätt. Det har varit ganska svårt, eftersom att det till sist blir en trygghet att må dåligt. Det är någonting som är ett ¨terkommande ämne i podden och det är även någonting vi tar upp i podden med Gudrun.

MEN det som jag har tyckt varit extra jobbigt i den här fasen av mitt liv, är att jag hela tiden har tvivlat på mina egna känslor. Varje gång jag har känt mig glad har jag tänkt att det bara är en fas, och varje gång jag har känt mig nere har jag tänkt att det inte är på riktigt. Jag har innerst inne tänkt att jag inte har belägg för att vara nere nu när jag tagit mig ur hålet, och i och med det har jag dragit på mig själv en massa skam och skuld. Återigen så har jag fastnat i ”rätt- och feltänket”, ”si och så”, ”antingen eller”. Dessutom har jag varje gång då jag känt mig nere blivit livrädd för att jag är påväg in i en nedåtgående spiral, att det är kört nu – fan, jag måste höja antideppen.

Hur som helst, för att komma tillbaka till det som fick mig att omvärdera alla mina tankar för ett par dagar sedan; ”Frågan är om det rent ut sagt inte handlar om  psykisk hälsa när känslorna reagerar på en viss händelse eller om kroppen reagerar på en viss känsla?”. Ja frågar är om det inte är så. Att gråta när livet känns tufft, skratta när någonting är roligt, känna oro när man inte vet hur det ska bli eller bli stressad när det livet gå i ett, är inte det det absolut sundaste som kan vara? Bara för att min stress för några år sedan innebar att hela kroppen stängde ner betyder inte att den är osund idag. Bara för att ångesten växte i min mage varje gång jag fick ett oklart sms för några månader sedan, betyder inte att allting är katastrof idag. Att skratta åt det som är roligt och att gråta när oron kommer ÄR inte samma sak som det var för två år sedan, för mig, och det måste jag påminna mig själv om hela tiden.

Självacceptans, självacceptans, självacceptans. Vi måste komma till slutsatsen att alla känslor måste få finnas oavsett hur laddade de har varit eller kommer att bli. Jag FÅR känna ångest trots att jag är mer glad än ledsen. Jag HAR belägg för att vara nere, även om jag inte är deprimerad. Psykisk ohälsa eller psyksik hälsa, vad det än är så får alla känslor existera. Om ni lovar att påminna mig om det, så lovar jag att göra detsamma för er!

Puss

/E