29/10-17

Helgen har jag spenderat i Sthlm, och jag LÄNGTARRRRRRRRRRRRR så mkt tills att det här blir min hemstad. Idag har Ali haft 5års-kalas (???!! 5 år??!!!), och faster var självklart där. Det är så gosigt att få andas lill-Elis hår och få hålla i Alis små smutsiga händer, även om jag var prio 75 på kalaset. Helt rimligt i och för sig!

hahhaha han ser verkligen ut som en liten flicka i sin pippitröja :’)

 

 

Ali ville INTE vara med på bild, men vi sminkade oss bredvid varandra i sann genus-anda

Plupparna, om de bara visste vad de ger bara genom att finnas.

Hur har er helg varit? Är det skönt att det är en ny vecka? <3

PUSS

/E

Enter a title

O-INZPO

Nu har jag skrivit om det här inlägget typ tre gånger. Det blir inte bra. Och jag HAR ingen inspo över huvud taget. Ingenting känns lustfyllt, allt känns jobbigt. Jag vet inte om det beror på stress, eller om det bara är så? Jag har SÅ svårt att inte koppla det till min psykiska ohälsa (som typ inte finns längre). Jag tänkte skriva ”om det beror på stress eller om det beror på psyket”, men kom på i samma sekund att jag VET att det inte beror på psyket. För jag mår faktiskt bra nu.

Fast å andra sidan – vad är psyket och vad är psyket? En ros är en ros osv….?

 

Vi hade den stora äran att få spela in ett podavsnitt med GUDrun Schyman i tisdags. Inte nog med att vi faktiskt fick spendera 45 i samma rum som henne, utan vi pratade också med henne om hennes definition av psykisk ohälsa. Hon sa det så bra tycker jag; att psyksik ohälsa är svårdefinierat på grund av att det är svårt att bestämma om en reaktion på en händelse är ohälsa, eller om det rentav är hälsa att faktiskt reagera. Hänger ni med? Det är ju  det här som gör det så jävla komplext, precis som den fina gränsen mellan att avdramatisera och normalisera. Å ena sidan är det ju jätteviktigt att vi har kvar vissa stigmatiseringar, på grund av att de aldrig får avdramtiseras. Samtidigt är det skit att stigmatiseringen i samhället hela tiden sinkar normlaliseringen.

Hur som helst är det här det jag kämpar mest med nu, och jag skäms lite när jag skriver ”kämpar”, för jag tänker att jag inte har rätt till det. Men jag tänker också att, att må bra och att jobba på att våga det, måste få vara en lika stor del i den psykiska ohälsan som i den psykiska hälsan. Hur tänker ni?

hahahHAHaahh har jag NÅGONSIN sett så stel ut?? Kolla lill-handen på benet?? hahaha helt till mig i Gudruns famn

PUSS, hoppas ni har en fin lördagskväll!

/E

 

 

Det här är meningen

Gudrun Schyman sa något till oss igår som jag inte riktigt kan släppa. Hon berättade att hon orkade forsätta sin kamp, trots all skit, allt slit och ständig granskning, därför att hon aldrig skulle orka att titta på. Någonstans summerade Gudan hela mitt Pillerpoddshjärta.

För det är klart att det är tufft att jobba med barn som inte vill leva. Att sparka upp dörrar som står låsta. Att övertyga gubbar om att vi besitter en KUNSKAP. Skrika i öron dagarna i ända. Men ändå gick jag upp kl 05 imorse och hoppade in i duschen, taggad att föreläsa i sammanlagt 4,5 timme för 700 elever. Att få krama de som gråter efteråt och säga att det är OKEJ, det är LUGNT och BRA att gråta framför mig, för känslor är det enda som inte ljuger. Eller när de pratiga killarna längst bak som jag trodde inte kunde koncentrera sig visade sig prata om ÅNGEST och inte kunde sluta, då det var första gången de gjorde det. Jag kan inte INTE fortsätta.

För ett par månader sedan tänkte jag boka en resa till Peru i några veckor. En resa jag alltid har velat göra, men till sist bestämde jag mig för att inte åka på grund av Pillerpodden. Jag snackade med en kompis som om ett par månader drar på sin livs resa, och jag tänkte för en stund att fan, FAN för att jag har Pillerpodden och inte kan dra. Och det är klart att den tanken slår mig när kompisar ses på vardagar och jag aldrig kan vara med (eller helger också för den delen). Men jag skulle aldrig välja något annat. Pillerpodden ger mig ett syfte och en mening, och jag får se saker som långsamt läker mig inifrån, och ger mig hopp jag kan förmedla vidare.

Just nu är Pillerpodden meningen med mitt liv. Pillerpodden är precis allting. Och vi gör det här tillsammans. Massa fredagskärlek från mig. Jag älskar er.

Årets Eldsjäl 2017!

ÅH hörni. Det var en stor dag i tisdags då vi fick ta emot årets eldsjäl 2017. Det var en hel galakonsert med stråkar, kör, jazzband och spelmän. Sedan blev det dags för prisutdelning!! Här är en del av vårt tacktal:

Här är juryns motivering i text:

Pillerpodden som startades 2014 drivs av Emma Westas Rödin och Siri Strand. Den visar på två unga kvinnor med stort mod, styrka och uppfinningsrikedom som öppet vågar prata om psykisk ohälsa utifrån egna erfarenheter. Genom sin podd når de ut till tusentals ungdomar. Genom att dela med sig av egna erfarenheter på ett personligt och utlämnande sätt skapar de hopp, förståelse och bryter tabun kring psykisk ohälsa som orsakar stort lidande, inte minst bland många unga människor. I dag är pillerpodden Uppsalas största podcast och har lyssnare över hela landet. En lyssnare skriver: ”NI RÄDDAR LIV! och den säkra källan till det är jag, för ni räddade mitt. Ni räddade mig från min undergång genom att förklara att det är OKEJ. Tack! Jag älskar er.”. Emma Westas Rödin och Siri Strand är genuina eldsjälar som sprider livsviktiga gnistor av hopp och förståelse. De inspirerar – och räddar liv.

Den här kvällen blev så speciell. Att se sin familj sitta där i publiken. Eller ja, sitta och sitta, mormis applåderade med armarna uppsträckta, och Emmas mamma STOD UPP i mitten av publiken under hela ceremonin. De som har oroat sig så för att någon ska såra oss när vi gjort oss så sårbara, de som ringer fast vi inte har tid att svara och kollar av vädret i varje ort vi befinner oss. Emmas mamma som har blivit som min extramamma, det ska jag skriva ett inlägg om någon gång. Hon ringde mig precis för att hon inte fått Emmas tillfälliga nummer och vi landade i att prata om kärlek som alltid.

/S

 

Psykopat

”Hur hanterar man någon med borderline?”

”Pappas exfru var sån. Det är snäppet under psykopat.”

”Varför säger du borderline, när du har ett sådant stor inflytande du kan använda åt att säga EIP?”

Frågorna och påståendena dyker upp under föreläsningarna. Jag svarar lugnt och professionellt. Varje gång. Mitt jobb är att sprida kunskap. Att öka medvetenhet, tillföra normkritik, stå öppen och föra samtal. Jag svarar att man hanterar någon med borderline som man hanterar vilken annan människa som helst. Jag beskriver att borderline inte står för någon empatistörning, snarare känner personer med borderline extra empati, och att psykiska sjukdomar inte finns på skala. Men det är klart att en pappa kan säga så om en exfru. Och jag svarar att jag säger båda beteckningarna och försöker förklara så gott det går varför borderline inte längre heter borderline.

Och så tackar jag och Emma för kaffet och doftar på blomman innan vi sätter på oss jackan, ser till att dörren går igen, och jag börjar gråta.

Jag brottas varje dag, och flera nätter, med och mot min diagnos. Jag säger till mig själv att skita i det. Det spelar ju ingen roll, jag är ju jag. Men i mitt huvud frågar jag mig själv ständigt hur mycket jag har rätt att känna. Det har gått så långt att jag inte längre tillåter mig själv att vara ledsen över att sakna någon jag älskar. Jag tvingar mig själv att inte höra av mig till de som står mig närmst, livrädd för att saknaden har att göra med min diagnos. Jag saknar dem ännu mer, jag ställer alarmet 15.30 för det är då de vaknar, jag snoozar. Jag har snoozat i en månad.

Hur mycket måste jag stå emot för att bli hanterbar?

Jag presterar. Jag håller inne. Jag sväljer. Jag gråter så fort dörren är stängd och jag vaknar om natten för att jag drömmer att allting brinner ner. Jag drömmer att jag sitter på mormors begravning och har en väktare bredvid mig som trycker in ett fingrar i mina ögon för att stoppa tårarna som rinner. Jag pratar i telefon och kladdar på ett kuvert där jag skriver Psykopat i olika stilar och olika mönster. Snirkligt, kantigt, stilrent och klassigt. P s y k o p a t . P s y k o p a t h o r a.

Jag har beställt hem böcker från adlibris för att reda ut begreppet.

Jag känner skuld.

Jag tänker att jag inte får känna skuld.

Jag känner att jag inte kan tänka.

Jag tänker att jag måste visa mig funktionell så mycket att jag har slutat fungera. 

Jag har sökt hjälp och kommer få hjälp.

För efter sömnlösa, brinnande nätter vet jag vad borderline är. Det är ett begrepp jag har förklätt mitt självtvivel och självförakt i. Ett begrepp som är funktionellt och lätthanterligt för mitt självhat. Inte för någonting annat. Just nu.

 

/S