Zöndag

Dagen har jag spenderat hos min bror och hans fru (!!). Vi hade det så mysigt igår. Åkte på utflykt och kollade på blommor, lagade tacos, landade i soffan och kollade på skräckis och åt chirre. Så värd lördag.

Idag sov jag jag till 11.30 och har sedan dess gjort detta:

Ätit överblivet godis

Borstat tänderna

Kollat på youtube

Slängt på mig concealer (why??)

Tagit nedastående kort på mig själv för det här inlägget

Nu är klockan 16.56 :-)))

Jag skulle egentligen ha gått på en liten firning för Bodil Fricks (<3<3<3<3) fantastiska son, men jag har missförstått så mycket hela den här helgen så det fungerade inte. Blö, hatar den känslan, när man inte kan göra det som är bestämt. Nåja, det är någonting jag måste öva på. Att ställa om psyket efter dagen. Det har ändå var så skönt med en helt seg dag. Har liksom glömt hur det känns att göra absolut ingenting. MEN i morgon är jag back on track på kontoris igen och det känns KUL! Veckans schema kommer i morgon bitti, ni undrar säkert jättemycket menar jag 😉

Ha en fin kväll <3 <3

PUSS

/E

 

Enter a title

Överlevarguiden #11

Veckans överlevarguide handlar – tro det eller ej – om att fly, inte distrahera. Jag trodde aldrig att dessa ord skulle komma ur min mun tills jag idag bestämde mig för att skriva om det. Vi har sedan 2014 alltid sagt att det är mycket bättre att distrahera ångesten, utan att fly. Med det menade vi att vi istället för att försöka förtränga ångesten och trycka undan den, kunde göra andra saker för att ”slippa” ta en ångestdämpande. Dessa saker kunde handla om att diska, baka, handla eller laga mat. Sysselsättningar där alla sinnen fylldes och att ångesten på så sätt inte skulle ta över. För mig handlade det om att lyssna på hög musik i hörlurar, sminka mig, laga mat eller städa. Bra tanke ändå, och det funkar till viss del.

Classic ångest-station hemma hos mig.

Jag tog detta till min dåvarande psykolog och var ganska stolt över mitt resonemang. Men hn sköt ner det direkt. Pannkaka. ”Fast det är ju exakt samma sak som att fly” sa han. ”Oavsett vad du gör eller kallar det för att inte känna ångesten är ju att fly. Eller att distrahera”.

Heh, ja det kan hända.

Men när jag kom ut från min piskning hos psykologen kände jag ”E DE SÅ FEL????”. Vi gör allting så jävla rätt hela tiden. Andas rätt, tänker rätt, agerar rätt, känner rätt, säger rätt och skriver rätt. Då kan man väl få fly ibland? Så länge det är vid ett ofarligt tillfälle och inte självdestruktivt så kan väl en kvinna få komma bort? Jag har i alla fall bestämt mig för att det är okej. Det ÄR okej med ett glas vin en måndagskväll och det ÄR okej att internetshoppa mitt i natten, för att den där kjolen ger dig i frid i 15 min. Framför ÄR det okej att inte alltid göra allting rätt. Det är snarare rätt att inte alltid göra rätt.

Så, från och med nu, får ni mitt godkännande att rymma ibland. När det är tillräckligt jobbigt för att kännas, men också tillräckligt enkelt att fly.

PUSS

/E

Förlåt gubben

En bekant skriver till mig. Jag kan inte beskriva honom bättre än så. En klasskamrat-ish från när jag pluggade lärare. Vi festade under nollningen bland de andra 498 på insparken och småpratade under en samarbetsövning. Jag cyklade förbi honom för någon vecka sedan och vinkade i farten. Nu är han är full och vaken (klockan är runt 05.30 er tid) och jag ligger och kollar film med syskonbarnen.

Hur är läget? Fortfarande lärarstudent? Allt bra med tjejen? frågar jag.

Läget är bra. Det är slut med tjejen dock. Han tycker det är coolt att jag har bytt namn. Jag skriver att det var fan skönt. Han säger att jag är kort men att killar gillar det. Jag säger att jag vet. Jag har ju pojkvän.

Och där vänder det.

Ahaaa det förklarar varför ditt haff-mode inte aktiverades förra veckan när du såg mig

Haffmode? frågar jag.

Du skitdryg när jag ssxhrjvpå klubbebBn

Sa hej på klubben!

Drygsiri

Siri drygqvist

Klubben? frågar jag.

Vet du ens vem jag är??? skriver han.

Dryg?

Ja lugn förfan. Gjorde jag nåt? skriver jag.

Jag vet inte varför. Men jag börjar gråta. Inte för att jag blev sårad. Utan för att jag inte fattar vad som sker. Eller som Ems skulle säga: Varför folk inte kan vara trevliga?! Ses jag som en dryg person när jag hälsar på folk? Förväntas jag aktivera ett haffmode när jag vinkar på en cykel?

Haha nej, inget hemskt.

Jag skriver att jag vill veta vad det är som gör att jag uppfattas som dryg. Svaret är att vi hälsade på en klubb för ett halvår sedan och sedan vände mig om.

Sista meddelandet trillar in:

Hoppas det går bra med din pojkvän och att han occasionally köper blommor till dig en helt vanlig dag och sånt där. Godnatt.

 I allt detta ligger jag och tänker att jag inte borde ha svarat, för ”man vet ju vad en full kille vill i natten” . Jag gör alltså detta till MITT fel och BESKYLLER mig för att jag inte ville stoppa in honom eller mig i boys will be boys-mentaliteten. Det är ju helt absurt?! Så jag börjar väl här då. Vi måste alltid stå upp för oss själva, även in i de minsta striderna. Jag tillåter fan inte att någon är otrevlig mot mig för att jag är fucking KÄR. Och jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte stoppade cykeln, omfamnade honom och viskade i hans öra att han säkert är en underbar man, men att jag tyvärr är upptagen och inte kan vara i det mode han önskar.

Så han vaknar upp till detta imorgon:

Känner att jag måste klargöra lite här: Det var verkligen inget personligt att jag inte stannade och pratade för ett halvår sedan- var väl påväg någonstans, så det var tråkigt att du uppfattade mig som ”skitdryg”. Att du skriver drygsiri” och ”Siri drygqvist” här ovan gör mig faktiskt lite ledsen (även om du skriver det på fyllan). Minns inte heller att jag var särskilt ”på” för ett par år sedan, men du får ta det som en komplimang helt enkelt! Minns dig som öppen och trevlig. Synd att du inte gav den bilden av dig när jag nämnde min pojkvän, men jag ska föra din hälsning vidare att han ska köpa mig blommor på vanliga dagar. Sov gott nu!

/S

Kritisera inte det du inte kan förstå

När vi är ute och föreläser – oavsett om vi är på en grundskola, gymnasie, universitet eller arbetsplats finns det en sak som vi märker genomsyrar dem alla. Kan du gissa vad vi pratar om? Vi snackar skam och skuld. Skammen över att ha fått någonting du inte har valt, skulden över att du inte vågade fråga vad som var fel när din vän helt plötsligt bröt ihop. För alla har vi på något sätt en koppling till psykisk ohälsa. Det sägs att tre av fyra drabbas, men vi brukar säga att fyra av fyra drabbas. Precis som med vilken sjukdom som helst så drabbas alla runt omkring, inte bara den som är sjuk. Det kan vara din granne, pojkvän, lärare eller mamma. Kanske är det kassören på ICA, vikarien på förskolan eller läkaren på vårdcentralen? Alla drabbas vi, alla blir vi påverkade. Det enda som skiljer oss åt är hur vi hanterar det. Finns det förresten något sätt att hantera det på? och hur ska vi, som under denna skam och skuld redan håller på att kvävas, orka lyfta på locket och skrika? Är det ens vårt ansvar eller kan vi alla hjälpas åt att hålla locket öppet så att det varken krävs skrik eller muskler för att kunna lätta på hjärtat?

Vart ligger då ansvaret för att folk ska förstå? Jag kände flera gånger när jag mådde som sämst att jag kunde bli provocerad, känna ilska mot de som vad glada, de som inte hade blivit slagna av döden eller petade på av ångest. Min allra närmsta barndomsvän A, som även hon har förlorat en av hennes till cancern så då till mig: “Men, asså, du kan ju inte vara arg på dem, det är ju inte deras fel att de inte vet. De ska ju vara glada för att de inte har varit med om någonting fruktansvärt!”. Tänk om man kunde vara så klarsynt och att det kan behövas en så stark röst utifrån för att konstatera någonting så självklart. Såklart att jag inte kan skylla på dem att de inte förstår hur det är att förlora en förälder när de inte har gjort det. Jag var ju en av dem några månader tidigare.

Vi har, genom A, nu full förståelse för att man inte förstår, om man inte har varit med om det (Congratz till er för övrigt), men vi anser ändå att man måste försöka. Det är alltid ditt ansvar att försöka och ingen kan tvinga dig till att vilja. Det är inte hen som berättar om den psykiska ohälsan som har ansvaret för ditt förstående. Hen kan ha ansvar för att utbilda och sprida kunskap, men på samma sätt som alla har ansvar för sig själva in om psykisk ohälsa så har du ansvar för att ta in kunskapen eller informationen och göra det du tycker är lämpligt med den. Att antingen försöka förstå, eller så låter du den passera men då får du lova oss en sak: DÖM aldrig. Du har valt att inte förstå. Då får du i alla fall förstå att du inte förstår.

 

/E

Heja er!

Ny har jag jobbat hela dagen och ska stänga datorn för den här veckan. Men jag vill först slänga iväg ett ”HEJA” till er. Fan vad vi kämpar och fan vad vi gör det bra. Vi är bäst, tillsammans.

PUSS

/E