Såhär vill jag gå sminkad i höst!

Till skillnad från förra veckans FETA inlägg kommer den här veckan bara lite inspo. AAAHHH dör hur fint det är med buskiga ögonbryn, glowig hy och lätt sotiga ögon. MUUMS.

https://www.pinterest.se/pin/324048135679507725/

Dessa lätt sotade drömögon :´)

https://www.pinterest.se/pin/324048135673478079/

Detta glow (!!!)

https://www.pinterest.se/pin/324048135659732882/

Klarröda läppar istället för de vanliga mörka höstläpparna mmmmmmmm njuter

https://www.pinterest.se/pin/324048135673617509/Gggggolden

https://www.pinterest.se/pin/842947255225742958/

ÖGONBRYNEN är inte ofina

https://www.pinterest.se/pin/324048135659604290/

älskar att läpparna inte är målade. älskar det ”icke perfekta”

https://www.pinterest.se/pin/324048135679191396/

Viken liten drömjävel till färg också.

https://www.pinterest.se/pin/447474912959198621/

Blir nästan rörd

 

Följ mig på Pinterest för meeeeeeer inzpo. Ni kan bara klicka på bilderna så kommer ni dit! <3

PUSS

/E

 

Enter a title

Outfitta dagen till ära

I morse när jag vaknade var det så in i helv grått och tråkigt. Jag kände bara för munkis (när gör jag inte det?? det är nog mitt absolut mest burna plagg), men ville hotta upp den lite. Så jag hittade en gammal genomskinlig tunika-klänning från h&ms rea för typ två år sedan längst in i garderoben, som jag slängde på mig under tröjan och över de svarta dr. denim jeansen som varenda människa har i garderoben. Och så mina nya skor såklart!! Silvriga adidas superstar, mmmmmm mums.

Nu när inte sorpzon är hemma för att ta de vanliga pose-bilderna fåär ni nöja er med mobilbilder från Värmlands toalett.

PUSS

/E

S:2 13 ”Rädslor”

Jag har alltid sett mig som en rädd människa. Jag har varit rädd för att misslyckas, rädd för att testa nya grejer, rätt för vad andra tycker, rädd för vad jag själv tycker och rädd för att inte tycka någonting alls. Jag har varit styrd av rädslan och det har skrämt mig.

Men ju mer jag tänker på allting jag har gjort och vad jag åstadkommit ser jag att mina val inte alls är baserade på rädsla. Inga av dem faktiskt. Jag har snarare levt i någon slags självuppfyllande profetia fram tills några månader sedan, när jag började häva tankarna på att jag ”egentligen inte borde för jag är ju en rädd människa”. Förstår ni hur jag tänker?

Mycket av det vi gör eller inte gör tror jag handlar om att vi är rädda för rädslan. Vi är rädda för att gå in i en ny relation för att vi är rädda att vi inte ska klara av det. Vi är rädda för att prova nya saker för att vi är rädda för att inte tycka om det. Vi är rädda för vad andra ska tycka för att vi är rädda att inte få vara med och vi är rädda att tycka till om saker för att vi är rädda för att inte passa in.

Idag är det tisdag, och förutom skönhetsinläggen kommer också podden ut! Det här är bara en sak av många vi tar upp i veckans poddavsnitt som handlar, om just rädslor. Gå in på pillerpodden.com eller i vilken podcastapp som helst och sök på pillerpodden för att lyssna.

En bild från när vi fick nycklarna till kontoret. Jävlar vad vi tog emot dem med skräckblandad förtjusning.

PUSS

/E

 

 

Är vi bara bortskämda 90-talister?

Vad är psykisk ohälsa och vad är vi? Är ångesten en del av oss eller är det något helt annat? Vad är egentligen känslor? Det som vanligen kallas stress, vanlig oro, det som sägs vara så normalt? Är det rimligt att alltid utgå från att allting har att göra med att vi är extra deppiga och ångestfyllda, eller gräver vi bara ner oss djupare i gropen då? Vilken är den psykiska ohälsa vi lever med och vilken är den vi lever av? Har vi hittat på allting?

Det finns mycket tvivel, tro oss, vi vet hur man tvivlar på sig själv. Det är inte svårt att förminska sig själv, det är betydligt svårare att ta sig själv på allvar, det vill säga att validera sig själv. Att hindra sig från att skratta, för att det skulle betyda att den psykiska ohälsan inte är närvarande, är något vi båda gjort. Emma hade enorma skuldkänslor för att skratta när hennes pappa gått bort, och Siri tonade ner sin energi när hon väl fick den, rädd att ingen då skulle ta hennes panikångest på allvar. Andra tankar har varit att vi tar platser i vården för de som mår sämre, att vi egentligen borde kunna klara oss utan medicin, att vägen har varit för lätt och att det kunde ha varit mycket värre. Vi skuldbelägger oss själva i tysta små hörn, i destruktivitet eller i vanligt mänskligt tvivel.

För livet funkar ju. Vi startade företag, vi pratar, vi går på middagar och träffar vänner på offentliga platser. Vi går på dejter, shoppar och glömmer bort tiden när vi kollar på Sex and The City. Och gång på gång får vi höra, av de där människorna ur det tidigare livet, att ”Det går så bra för er och Pillerpodden!”. ”Ja, det är så kul, det blev så stort, så det är fullt upp nu!” svarar vi och går vi vidare, utan att känna någon sorg eller ångest och tänker på vår senaste crush och undrar vad han gör. För vissa av våra problem tillhör ju unga, vilsna människor. En press vi alla möter, att vi ska vara snygga, framgångsrika och lyckliga. Klyschan är ju sann att vi måste stöta på motgångar för att kunna uppskatta framgångar. Är vi bara bortskämda 90-talister?

Men så kommer de där stunderna då det slår till på riktigt. Då skinnet vrider sig ut och in, då smärtan golvar oss totalt. Då inga föreläsningar kan hållas och tåget kör ifrån, vi står kvar på perrongen och ser vagnen vi själva byggt upp glida bort för rälsen med det vi ägde. Vanan kommer åter, oavsett uppdrag eller jobb. Vi vet exakt hur vi ska bryta ner oss själva, för vi är så medvetna om våra svaga punkter att det ligger lika nära till hands att börja röra vid dem, som det ligger att ta en ostmacka. Vi kan dessutom varandras sidor och punkter utan och innan, det är oundvikligt för att vi ska kunna göra det vi gör. När man startar företag så krävs tålamod, samarbete och tillit. Lägger vi på att vi var nitton år så kan vi lägga till att det krävs fokus, mognad och ödmjukhet. Om man dessutom lider av psykisk ohälsa så krävs en otrolig medvetenhet om inte bara sin egen, utan den andres psyke. Vi måste pusha varandra för att orka, men pushar vi för hårt kan det få förödande konsekvenser, och då pratar vi inte om företaget. Vi är i ett ständigt vardagspussel. Vi är småbarnsföräldrar till Pillerpodden, och det är lätt att passionen tappas bort någonstans på (järn)vägen.

/E & S

Veckans schema

God morgon! Tänk att jag lyckades vara på kontoret, duchad och allt 09.05, fast jag snoozade från 07.00-08.00 hehe. Det tar iof bara 7 min att cykla hemifrån, men ändå! Bra start på en kul vecka. Såhär ser mina planer ut:

Måndag: Kontorsarbete. Vi snackar tråkig planering, pappersjobb och listgörande. Nåväl, lika tråkigt som nyttigt! Jag ska även redigera podden som kommer ut i morgon och hålla reda på mailen. Blogga ska också klämmas in.

Tisdag: Förutom mailen ska jag göra en årsbudget. Hur mycket behöver vi dra in? Hur mycket lägger vi ut på ett ungefär osv osv. Jag ska också börja på en poddplanering och förberedelser för elevgrupper.

Onsdag: Fortsättning på pappersarbetet och företags-drivnings-delen. Dagen kommer förmodligen bli exakt som tisdagen.

Torsdag: SIRP kommer hem!! Woho!! Förutom det fortsätter jag på elevgrupperna och gör naglarna på lunchen (hahaahahha??? ew), föööör att…..

Fredag: På fredag ska jag och sirp på ekonomimöte och sen FASHIONWEEK??!!! hhahaha LOOOL?? så konstigt att en inbjudan dit dimper ner i mailen, men SÅ kul! Där ska vi sitta, i spegelsalen på grand hotel och vara fancy.

Lördag: Föreläsning i Undersvik och på kvällen ska vi på event för Uppsala konsert och kongress. De firar 10 år om jag inte minns helt fel.

Söndag: På söndag blir det äntligen den där grönandagen som inte blev av sist. Kul!

Det var allt för mig/oss för nu. PUSS

/E