Klänningen över blodet

Jag slöddrar fram att jag skulle hållt taaaaal, men att jag inte våågade. Och så frågar jag Emma om hon minns när jag hade på mig hennes mörkgröna klänning sist. ”Oj shit. Ja det är ju den för fan.” säger hon när jag påminner henne.

Det är oktober 2016. Jag vaknar av en konstig smärta i låret. När skärpan återvänder till ögonen genom den smutsiga linsen så tror jag att det har varit inbrott. På golvet ligger böcker, handdukar, smink, bomullstussar och omger min stora förvaringslåda i plast. Lådan som alltid stått under sängen ligger nu upp-och nedvänd. Det svartnar för ögonen när jag tittar ner på mitt ben. Det är lindat i ett tyg som en gång varit vitt, men som numera är bitvis täckt i torkat blod.

I duschen ligger min rakhyvel, brun och med små, små bitar av skinn som hänger mellan bladen. Långsamt lindar jag upp trasan medan det kalla vattnet träffar mig i nacken. Det är svårt att ta upp tyget då det sitter fast i såret. Smärtan är skälvande.

Jag inser att jag inte fixar det här, inte själv. Om tre timmar ska jag befinna mig på en sittning som avslutar hela den här glädjefyllda festperioden av lärarprogrammets inspark. Jag tar mig till apoteket, säger som det är, jag knackar på hos Emma och jag säger som det är.

”Här. Säger hon. Tvätta såret och så tar du på dig den här. Det ska räcka.” Vi säger inte mycket mer. Jag gråter och hon kammar mitt hår. Vi vet båda två att vi kommer prata om det här senare. Vi vet att det här kommer prägla mina dagar en lång tid framöver. Men framför allt vet vi att den här dagen handlar om att göra rummet och mig fin.  Jag behöver, för en stund, få gömma spår och täcka sår för att en dag kunna hantera dem.

 

Vi pratar om relationer i podd S2: 9 ”Fan vad bra att det tog slut”. Två av mina absolut viktigaste relationer är just Emma och vår vän Kakan. De är familj. Systrar. Ikväll kramar jag dem lite extra. Avsnittet hittar du i din poddapp eller HÄR.

Enter a title