Galaklänningar

2010 hade jag min första riktiga mensvärk framför SVT:s sändning av Almedalsveckan. Redan då älskade jag politik. Jag drömde om att få vara där. Fly mensvärken, fly huset. Jag har alltid romantiserat att rymma hemifrån.

Och nu är vi HÄR. För ett år sedan hade vi inte trott det. Jag minns att vårt högsta mål som vi satte i januari var en blogg på VeckoRevyn och ett möte hos psykiatriledningen. Vi nådde båda målen under april.

Varför är vi så dåliga på att drömma? På ett seminarium igår om kvinnligt företagande så kom denna fråga upp. Kvinnor går om männen i utbildningsnivå med stormsteg, och företag som drivs av kvinnor blir i genomsnitt 15% mer framgångsrika. Ändå har tjejer 80% större chans att starta företag genom UF, medan samma siffra för killar är 60%. Och målsättningen? För kvinnor: att göra gott. För män: att tjäna pengar.

Vi behöver inte hitta en bov i dramat, eller välja mellan att göra gott eller tjäna pengar. Jag och Ems vill göra båda. Det ska löna sig att vilja göra gott.

Så, vi går här och drömmer. Vad ska vårt aktiebolag heta? Vem är den perfekta mentorn? Men också: vilka galaklänningar är snyggast?

/S

 

Enter a title

S:2 5 ”Ätstörd”

Nu är det äntligen Tisdag igen, vilket betyder ett nytt poddavsnitt! Snabbast tar du dig till hemsidan genom att trycka HÄR. Annars kan du söka på Pillerpodden i alla podcastappar du har.

Vi spelar in avsnittet när Almedalsveckan är i full gång. Vi minglar, ler, networkar och är våra allra bästa jag. Typ i alla fall. För det slår oss ofta när vi sätter oss ner i slutet av dagen. NÄR är vi våra bästa jag egentligen? Är det i vår ångest? I fredagsoutfit? Vit skjorta eller liggandes i soffan med en påse chips? För vi är ju precis alla de ”jagen”, precis som vi är alla de diagnoser vi fått oss tilldelade. Bipolär, deprimerad, svartvit och ätstörd. På något sätt är den sistnämnda diagnosen den allra mest skamfyllda. Vi vågar inte ens ta namnet i vår mun. ÄTSTÖRD.

Lika lite som vi vill smaka på det, är det den diagnosen vi måste tugga i oss. Acceptera och ta in. Kämpa MOT, lika mycket som vi kämpar FÖR livet. Det här poddavsnittet är just så. Vi lider tillsammans, diskuterar och hjälper. Sen skrattar vi åt livets missöden och hur illa det kan bli, när allt man ville var att ha rena sänglakan.

Avsnittet representerar oss väldigt bra. Dessutom utlyser vi en dejt till mig, för jag kanske ändå ska våga lita på kärleken nu? Om du har en bror, kusin, kompis eller före detta pojkvän som du tror skulle passa mig, ge oss ett tips så lovar jag att undersöka saken vidare. Här kan ni få lite inspo:

Annars funkar en vanlig, snäll, ROLIG och trevlig kille! Puss på er, och glöm inte att lyssna på podden också!!

<3 <3 <3

/E

Snälla, våldta mig inte

”Snälla” har blivit ett ord som jag har tvingats möta många gånger sedan jag – som det så fint heter – blev sexuellt aktiv. Ordet ”Snälla” har inneburit att det skulle vara vänligt av mig att överlåta min kropp och själ till någon annan mot min vilja.

 

När jag var 19 år blev jag släpad bakom DJ-båset på klubben Saluhallen i Uppsala. Det var DJ:ens kompis som låste fast mina armar. Jag ligger på marken och ser ett tomt, mörkt rum när jag förtvivlat vrider min nacke för att se vart han tar mig. Jag skriker att han inte ska våldta mig. Nu är det jag som ber. ”Snälla”. ”Snälla, våldta mig inte.”

 

Mina kompisar är och tar en drink. Emma har precis lämnat klubben. Jag tar mig ur greppet och springer mot den dansande folkmassan, men jag är inte snabb nog, trots att min puls dunkar utanför min kropp. Han får tag i mig igen. Fäller mig, släpar mig, denna gång på min högra sida.

Jag får ögonkontakt med en kille, det är flera som ser nu. ”HJÄLP! HJÄLP! HAN KOMMER VÅLDTA MIG” skriker jag. Han tittar bort. Alla måste ha tittat bort. Annars skulle väl någon ha ingripit?

Jag ser en vakt och får på något sätt min kropp att nudda hans. Han ser. Killen som släpat mig försvinner fort. Jag vrålar. ”HAN SKULLE VÅLDTA MIG. HAN VÅLDTOG MIG NÄSTAN.”, får svaret ”Följ med här.” och blir utkastad.

Hur visste jag att jag skulle bli våldtagen? Jo, för att min kropp har fått utveckla en extra sensor sedan barnsben. Jag ser inte den beslutsamma blicken, jag känner den. Jag får inte lust att fly, jag stelnar i skräck. Det patriarkala samhället gav mig en intuition som jag förväntas försvara. Det kommer jag aldrig att göra.

Vi kan ställa in Bråvalla, men problemet kommer att kvarstå. Idag, just nu, får tusentals flickor höra orden ”Snälla”. Eller frasen ”Du kan vända dig in mot väggen och sova lite, så märker du inte ens något” – något två killar har sagt till mig. Bråvalla var i full gång när killen som jag träffade samtidigt som våldtäktförsöket skedde, drack mig redlös och i smyg fotograferade min nakna baksida under massagen han så vänligt gav mig. Jag såg bilderna av ett misstag och bad honom att vänligen ta bort dem. Men han respekterade aldrig mitt ”snälla”, eftersom jag inte accepterat hans.

(Till sist trängde in i mig mot min vilja. Det fick kosta att underlivet sved, bara han inte gjorde det när jag sov.)

Botemedlet mot att det anses snällt att låta män göra våld på kvinnors kroppar är inte en inställd festival i Norrköping (som dessutom vinner ekonomiskt på ett inställt år). Botemedlet är en sund inställning till sex. Vi måste diskutera ordet ”snälla”. Vi måste se till att det blir rättsliga konsekvenser om man tar ifrån en kvinna hennes rätt till sin kropp, sin själ och sitt liv. Vi måste kasta ut våldtäktsmännen, inte offren. För jag tänker ibland på killen jag fick ögonkontakt med när jag bad om hjälp för att inte bli våldtagen. Han såg den hysteriska, blonda tjejen släpas till en vakt som slängde ut henne. Och sedan kunde han ostört återuppta dansen.

 

Vi finns som app!!

Eller typ i alla fall! Kan inte direkt ta cred för detta GENIALA knep, men NI borde däremot se det som det ultimata lifehacket. Följ stegen, så missar ni aldrig våra senaste posts!

… Och på iPhone ser det ut såhär:

KUL och BRA!!!