VLOGG: Almedalen del 3

Under sista dagen blir det debatt mellan unga och vuxna, både när det gäller skolans ansvar för ungas psykiska ohälsa och hattmarknadsföring. Vi kramar ur det sista ur Almedalen och avslutar med ett pepp talk till er. Det blir alltid bättre. Tack till Sveriges Elevkårer och Under kevlaret som bjöd på lite extra i denna vlogg.

Enter a title

Acceptans

Så många gånger som jag har tänkt ”du borde veta bättre”, eller ”du kan ju det här, varför känner du såhär?”. ”Vad fan Emma, du VET ju att du måste skilja på tankar och känslor, du VET ju det”.

Så många gånger jag har skyllt mig själv och skammat mig själv för att jag ”borde” tänkt annorlunda, känt mig svag, dålig och som ett dåligt exemplar av psykisk ohälsa. Som att jag har förlorat kriget igen, ”fan Emma, du kan ju inte ens lida av psykisk ohälsa, du kan inte ens känna känslan utan att tänka på varför”.

Lika många gånger som jag har tänkt eller känt de där taskiga tankar eller känslorna (för det är faktiskt taskigt att tänka så om sig själv), har jag fått påminna mig själv om självacceptansen. Och då menar jag inte att jag hela tiden accepterar att jag är som jag är och allt vad det innebär, inte heller att jag väntar på att känslan ska infinna sig, det är nämligen ett aktivt val.

När jag tagit valet om självacceptansen påminner jag mig själv om att det är som det är. Och med det menar jag inte att jag väljer att älska mig själv varje dag, snarare att jag accepterar känslan av att jag INTE älskar mig själv hela tiden. Och att det får vara okej. Vi ställs nämligen ständigt till svars inför samhället, och krävs på svar för frågor ingen har svaret till. Det är inte konstigt att vi tvivlar på oss själva när vi inte ens kan svara på varför vi inte kan svara på det. Men det är okej det med.

Likväl som vi ställs inför samhällets krav varje dag, ställs vi inför våra egna liv. Vi fightas i vårt eget krig varje dag, oavsett vad det handlar om och vi vinner små slag varje minut. Inte konstigt att vi är trötta, håglösa och ibland totalt utmattade.

Men det ÄR okej att förlora i stunden, de där små striderna som man ändå orkar ta. För det är det stora kriget som spelar roll i slutändan och det vinner vi hur vi än gör. Vi har liksom aldrig inte gjort vårt bästa.

/E

 

<3 Safezone <3

När jag mår sämre finns det EN sak som återkommer. Jag har EN trygghet som jag verkligen litar på och snabbt vänder mig till i väntan på bättre tider. Jag önskar att jag hade ett mer spännande recept, men min safezone är ingenting mer eller mindre än Sex And The City. Den här ångesthanteringen faller under kategorin: Kan en kvinna på drömma sig bort ett tag????! Och ja, det kan hon.

BRAVO!

/E

Emmas avsnitt

Inför dagens avsnitt av podden som skulle handla om Emma ville jag göra något extra. Jag bad därför 9 personer att spela in när de berättade om ett minne av när Emma stod stark i sorgen, beskrev en situation som beskriver Emma för dem samt berätta på vilket sätt Emma imponerar på dem. Det gjorde mig så rörd att höra svaren från Emmas familjemedlemmar, vår bästis Kakan, min mamma och fler. Tänk att det ALLTID någon som ser en. Som tycker att man är stark när man känner sig svag.

När jag tänker på vilka personer som alltid såg mig och fanns där för mig i det mörkaste så tänker jag direkt på Ewa och Magnus. De är min mammas vänner, men jag kallar dem mina bonusföräldrar, eller kort och gott: bonusar. De fick mig att känna mig älskad trots att jag, vissa dagar, hatade mig själv. Att ha ett andra hem fyllt av kärlek, trygghet, kravlöshet och lugn har gett, och ger mig förutsättningar till att pröva mina vingar och våga möta såväl framgång som motgång. Min tacksamhet till dem är enorm och jag kan inte uttrycka med ord hur viktiga de är för mig.

Det finns redan ett Emmaavsnitt (LÄNK), som vi spelade in 2014. Där går vi igenom mer av hennes pappas sjukdomstid. I det här avsnittet ville jag fokusera lite mer på Emma, snarare än hennes historia. Framför allt på hur historien har format henne och vad som har hänt på dessa tre år på resan till psykiska hälsa. Avsnittet hittar ni där poddar finns eller HÄR, och de sista 20 minuterna är svar på frågorna ovan.
/S

Överlevarguiden #7

Överlevarguide nummer sju blir den att se sitt mående som en lång  icke statiskt linje. Hur fan menar de nu? tänker ni säkert. Jo, jag ska förklara på ett så oflummigt och pedagogiskt sätt som möjligt.

När jag tänker på det har jag alltid tänkt på mitt eget mående som antingen eller. Antingen så är jag glad eller så är jag ledsen. Jag har förklarat min vardag som att jag är ”glad men deppig” eller ”deppig med glad”, med meningen att beskriva hur mitt grundmående är och har utvecklats under tiden. Det har kanske att göra med att man så gärna vill ur sin depression eller ångest att man vill skrota den helt och hållet när man är ur den och därför vill kalla sig ”frisk”. Eller så har det helt enkelt att göra med att samhället är så inrutat i svart eller vitt. Här finns inget utrymme för svart med en klutt vitt i, eller grått med övervägande del ljusgrått.

Här mådde jag piss, men hade bestämt mig för att jag ju var glad nu. Det ser ni ju också (haha, sånt fakeleende??)

Nu när jag känner att min vardag inte längre är svart, tänker jag automatiskt att den måste vara vit. Det är ju så vi fungerar. Därför känner jag mig vilsen, skamfylld och osäker när den vissa dagar är grå, guld eller ljusgrön. Skamfylld för vad? Jo – att jag som nu mår bra, inte kan uppfylla rollen som en tjej som mår bra, eftersom att jag ser en annan färg appliceras på min tillvaro. Hänger ni med? Dessutom kan jag känna mig rädd för att min psykiska ohälsa inte ska tas på allvar, eftersom att – jag mår bra/”inte kan må dåligt igen”.

Jag vet förstås att de flesta inte är så dumma i huvudet att de ser allt som svart eller vitt, men de facto att många jag har pratat med känner exakt samma sak. (Det är också här offerkoftan kan tas in, men den sparar vi till en annan gång). SÅ! Här kommer guiden på hur du inte ska tänka som mig och fastna i någon slags skuldcirkel gentemot dig själv och andra.

Här mådde jag bra, med en stor klick ångest

Tänk helt enkelt att livet är ett ständigt mående, som kan ändras hur som. Ibland är det måendet relativt statiskt och du mår likadant en lång period, men bara för att du mått så en period betyder ju inte att det kan ändras igen, som det en gång gjorde. Vi är alla på en resa som är föränderlig. Och hur läskigt det än må vara, för att det föränderliga vittnar om att det dåliga kan komma igen, så är det alltid värt att vara på den. Det ÄR okej att må bra ibland och dåligt resten av tiden. Det ÄR också okej att må bra hela tiden förutom en helg i mars. Det ÄR okej att måla vardagen i regnbågens alla färger utan att någon annan än DU ska kunna ta makten eller känslan från DITT mående.

Här mådde jag bra, med ett uns av oro för att siri skulle slå mig när hon sedan såg bilden

/E