Följ oss!

Hörrni!!

Får ni aldrig nog av oss? skönt, för vi får. Ni glömmer väl inte att följa oss på alla sociala medier?

Vi heter Pillerpodden överallt, otippat nog.

På youtube har vi förutom de vloggar vi lagt upp (som kommer bli flera!!) flera tvoddar där vi svarar på lyssnarfrågor!

Följ, följ, följ!!!

/E

Enter a title

Förhållandet till träningen, mig själv och honom

Det har varit en känslomässigt turbulent sommar. Det har inte bara varit ångest (som faktiskt inte är en känsla, mer ett tillstånd!) utan en hel del sorg, ledsamhet, ilska och glädje. Inte blir det lättare när jag dessutom är kär. Att vara kär är att vara sårbar och att vara i ett förhållande innebär att förhålla sig. Ett sätt att hantera känslorna är min träning. Under tunga dagar har jag gjort tråkiga axelpass bara för att konkret kunna bevisa för mig själv att jag blir starkare för varje dag. Att livet går i en riktning framåt.

Min familj har aldrig idrottat, och därför har jag inte fått några riktlinjer när det gäller träning. Och har vi inte förebilder gällande mat, träning, sömn etc. så är det klart att vi förhåller oss till det på egna sätt. Jag övertränade därför i tonåren och är skadad i knäna sedan dess. Min bror tränade aldrig. Ingenting av detta är sunt. Ändå har jag fått strängare ögon på mig när träning kommer på tal än vad han har fått.

Tränar jag så äter jag mer, orkar mer och sover mer. Men framför allt mår jag psykiskt bättre. Det är inte bara en upplevelse, det är bevisad fakta. Det är därför hur vi förhåller oss till det som kan bli osunt. Inte träningen i sig.

Så ikväll när jag var ute och sprang och kände av mina gamla skador blev jag arg. Jag hörde mig själv klaga på ett barn som sprang därför att ”OM HON ÄNDÅ SPRINGER KAN HON VÄL FÖR FAN TA I”. Tydligen kommer nya känslor alltid att dyka upp och få oss att reagera. Denna gång hade jag mitt förhållande att luta mig mot. Förhållandet som jag har förhållit mig till när jag har tränat hjälpte mig att förhålla mig till min träning.

Att träna är att bygga förhållandet till dig själv och ditt liv. När det förhållandet sviker har vi andra relationer att luta oss mot. Men om det motsatta sker måste vi ha en bra relation till oss själva. Därför tränar jag axlar på gymmet imorgon.

Här kommer vi!

ÅH vad vi blir glada av era kommentarer där ni säger att det är just OSS ni vill ha. Inga fasader eller andra dumheter. SKÖNT!!! Då fortsätter vi på exakt samma spår <3

Ni tror kanske att vi ligger på latsidan, bara för att bloggen inte uppdateras superofta men ICKE. Jag är nämligen på väg till stockholm till mina syskonbarn över dagen/kvällen och Sirpzon är och badar (tror jag??) med hennes bf. Man tager vad man haver så att säga.

Igår spelade vi dessutom in ett pangavsnitt till podden, om relationer! Ska se till att redigera det riktigt bra och inte lämna ute några smaskigheter. Det kommer som vanligt ut på tisdag kl. 07.

Och till er som vill se mer av mig: DRÖM!!!!!!!!!!!!!!!! Så är får ni två halv-, eller helawkwarda bild på min outfitta:

mom-jeans från beyond retro (?? I think ??), h&m-linne, massa halsband och velvet teddy på läpparna, så är vi i hamn!

/E

P.s tips på världens bästa budgetfoundation coming up! D.s

Hjälp oss!

Hejhej hemskt mycket hej boys and gals and allt däremellan!

Vi har ju poddat sedan oktober 2014 – det vill säga orimligt mycket. Vi började också om för ett litet tag sedan så att ni nya följare också skulle hänga med i jargongen, fatta vilka vi var och vad vi gör. Förutom podden där det känns som att precis ALLTING har sagts så har vi ju också alla andra sociala medier. När vi fick den här bloggen blev vi ÖVERlyckliga, men samtidigt superrädda. Hur bloggar man? Vad skriver man? Vad vill ni ha? Men så tänkte vi att vi hittills har vunnit på att bara vara oss själva och helt skita i vad vi ”borde” lägga upp, hur ofta, när osv osv. Nu behöver vi dock hjälp.

Vad VILL ni se? Vill ni att vi kör en mer ”ihopslagen” insta och blogg? typ att instagramen bara är som ”reklam” från oss själva för bloggen? Vill ni ha mer personligt? mindre personligt? mer vardagsliv? Fler texter, debatter, åsikter eller vloggar? Mer inspo?

SHOOT!! Vi är här för att behaga er. Typ.

PUSS

/E

Överlevarguiden #8

Jag har kanske varit mer öppen än de flesta andra om min psykiska ohälsa, men fram till jag var 18 år var jag väldigt tyst om det. Jag skämdes så mycket, och vevade in mig i större och trassligare lögner. Skammen var snarare en DEL av min psykiska ohälsa än en konsekvens av den. På grund av skammen fick jag inte hjälp i tid.

Det är avgörande att prata om sin psykiska ohälsa, men det kan vara svårt att motivera sig till det. Ofta tror man inte att man förtjänar hjälp när man mår dåligt. Men lita på oss: DU förtjänar att må ditt allra bästa. DU valde aldrig det här. Och det blir bättre.

Här kommer fem saker jag har lärt mig av att prata om min psykiska ohälsa:

ETT. Du är inte ensam om det. Jag har inte träffat någon som inte på något sätt kan relatera till min situation. Även om folk inte själva varit med om det så finns den psykiska ohälsan i vår närhet. En lågstadielärare som brände ut sig, en gammelmoster som begick självmord. Och något annat vore konstigt när vi pratar om Sveriges största folkhälsosjukdom samt en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

TVÅ. Du måste hitta DINA ord. Jag säger inte att jag har en personlighetsstörning, jag kallar det personlighetsvariation. På 1177 beskrivs jag som svartvit, men jag kallar mig färgglad. Du har rätt att bestämma över hur du pratar om din psykiska ohälsa (och glöm inte att du aldrig ÄR din psykiska ohälsa, du HAR psykisk ohälsa!).

TRE. Vissa människor kommer ändå inte fatta. Jag kommer förväntas försvara och förklara mig. I början gick jag på dessa orimliga krav och till sist blev det en del av min psykiska ohälsa då det förstärkte känslan av skuld. Jag har aldrig valt min psykiska ohälsa, och jag tänker inte vara dess försvarsadvokat.

FYRA. Det är okej att be om hjälp. När jag väl började prata om min psykiska ohälsa kom alltid frågan ”kan jag göra något?”. Av ren reflex brukade jag svara nej, men efter ett tag insåg jag att dessa personer faktiskt ville hjälpa till. Den inre resan måste göras själv (även om vi kan hålla människor i handen!), men praktiska saker har jag till sist blivit bra at överlåta till vänner och familj när det blir för tungt. Och att mamma känner att hon faktiskt KAN hjälpa mig med handlingen, gör att hon känner sig mindre maktlös i situationen.

FEM. Ärlighet varar längst. Såklart kan det bli tröttsamt att prata om något så personligt och jobbigt. Att lösa detta genom att hålla tillbaka känslor eller ställa in med tvättstugan som bortförklaring är dock inte hållbart i längden. Självklart är det okej, men känslorna kommer att komma ikapp och kanske slå till starkare om du tryckt undan dem för länge. För mig har det därför varit avgörande att fortsätta prata om min psykiska ohälsa, hur trött jag än är på det. När mina dåliga dagar kommer ikapp är jag så tacksam för att jag pratat om dem under dagar då jag har känt mig starkare. Jag har hjälpt mig själv till hjälp, och en större investering än så tror jag inte att jag kommer göra i mitt liv.

/S

 

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd