Veckans schema (lite försenat)

Hej älsklingar!! Här kommer ett lite försenat veckoschema:

Måndag:

I måndags kom vi hem sent från malmö efter en jobbhelg här. Ni kan kolla på vloggen vi gjorde därifrån!

Tisdag:

Igår hade vi ett skypemöte, då vi kl. 09.40 i panik kom på att vi skulle vara i hammarby sjöstad kl. 10.00. Emma fick paniksvettningar och Siri tog det lugnt som vanligt. Hur som helst blev det bra och mötet gick finfint! Utöver det hade vi ett lunchmöte om ett projekt som för tillfället är superhemligt – MEN HELT FANTASTISKT!!!!!!!

Onsdag:

Vi startar dagen med ett möte kl 10.00 och fortsätter med pappersarbete på kontoret.

Torsdag:

I morgon drar vi tidigt på morgonen till Undersvik för att föreläsa för konfirmander på dagen. Sen ska vi förbereda oss fööööör……

Fredag:

Midsommarafton!!

En bild från förra sommaren då både eyelinervingen var större och ögonskuggan ljusare.

Puss från oss

/S & E

 

Enter a title

Kvällar som denna

Det är när jag inte är beredd, den slår mig som värst. Den ofrivilliga ensamhetskänslan. Den slår mig verkligen. Inte som paniken som kommer smygande, utan som saknaden, när man helt plötsligt blir påmind om att man faktiskt ska sakna. Rätt i ansiktet slår den också. Återigen, gång på gång.

Utifrån sett är jag nog komplett. Jag behöver ingen annan för att känna mig hel, och jag känner det innerligt. Jag jobbar på det aktivt, att mitt värde inte ligger i någon annans famn (bokstavligen talat) och jag vet att min egentid är mer värd än någon annan spenderad tid. Dessutom påminner jag mig själv om att jag vet att det blir såhär. ”När planer ändras fort, eller när du blir besviken, så känner du dig ensam, Emma. Du vet att det är så. Du vet att det går över.”

Men så sitter jag där ändå. Förberett oförberedd. Ensam med en känsla av att känslan bara kan avlägsnas av någon annan. Ofta är någon annan just någon annan, vem spelar egentligen ingen roll. Samtidigt brottas jag med tanken av att jag vet att jag egentligen inte har lust att vara med någon annan än mig själv just då, för det handlar ju inte om vilka eller antalet personer jag har runt om mig. Men hade det handlat om vem som hade haft flest personer att ringa i panik, familj, vänner eller andra, hade jag vunnit en solklar vinst. Ändå försöker jag ofta dra i alla oanvända trådar och slänger mig efter varje repstump. Ibland händer det att måste jag sätta mig ner, låta paniken lätta, innan jag inser att en kväll som denna egentligen bara är en kväll som alla andra. En kväll som alla andra, då jag har klarat mig ändå.

Ikväll ringer jag dock och bokar en extra psykologtid bara för att.

Glöm inte att hashtagen #byggryggraden alltid finns där för dig. Visst är det  svårt att bygga ryggrad ibland, men då får vi påminna oss själva och varandra att det är det okej att det är så. Jag bygger för fullt ikväll, samtidigt som jag väljer och vrakar mellan de nya serierna på netflix (som jag själv kan välja mellan!!!!!). Puss

/E

 

 

Porr, strypsex och spya i handfatet

Här om sistens mötte jag en kille på tinder, vi pratade lite och han verkade trevlig. Så vi tog det hela till sovrummet. Vi var båda på samma plan och allt var fridens fröjd. Helt plötsligt känner jag ett fast grepp med båda händerna runt min hals. Tummarna trycks in vid min strupe. Jag tar snabbt bort dem, men tänker inte så mycket mer på det i stunden, förutom att jag noterade att jag inte tände på det. Tanken slog mig bara, att jag inte ville att han skulle göra så.

Så bad han om ursäkt och vi fortsatte som innan. Efter en stund skedde det igen och den här gånger är jag mer bestämd när jag tittar på honom med en menande blick och demonstrativt tar bort händerna. Han ber återigen om ursäkt, men verkar vara ett stadium där han inte tänker på vad han gör.

Dagen efter vaknade jag upp ensam och bakis. Funderade på vad som egentligen hade hänt och kände mig illa till mods. Det var första gången jag fick känna på, på riktigt, hur det var att ha sex på ett sätt som i eftertanke kändes obehagligt. Jag menar inte att det kändes obehagligt eller mot mitt samtycke i stunden, ALLS, men i efterhand kändes det som att det där strypgreppet tog tag runt min hals igen.

Jag är inte ute efter att shamea någon, vi är alla slaggprodukter av ett sjukt samhälle och jag är medveten om att vi inte alltid kan styra vad vi tänder på. Men jag kan inte låta bli att fundera på vad som är värst – Att han faktiskt gjorde det eller att jag inte reagerade? Vem är mest avtrubbad?

Lyssna mer på om när vi pratar om det här i dagens avsnitt! Enklast kommer ni dit genom att trycka HÄR , eller genom att söka på Pillerpodden i vilken podcastapp som helst.

/E

 

Vår första vlogg!!

Som många av er har gissat ska vi börja vlogga! Här kommer den alldeles första vloggen NÅGONSIN!! Coolt att ni får vara med på det 😉

Hoppas ni gillar det! Glöm inte att kommentera och trycka tumme upp om ni vill se flera.

PUSS

/S & E

Självdestruktiva tankar

Klockan är 00.18 när jag skriver det här och min kropp är helt slut. Det är hjärnan som går på högvarv. Det hela började när Emma sa Godnatt och vände sig om.

Jag har under de senaste veckorna känt en känsla av misslyckande så fort jag är ensam. Om nätterna ligger jag och går igenom dagens lögner. Jag lovar mig själv att vara en bättre person dagen därpå, mer lyhörd och omtänksam, fastän jag vet att det bara spär på högen av ouppfyllda förväntningar vid morgondagens bikt. Jag sätter mig upp på natten och lyssnar på politiska debatter för att koncentrera mig på en annan konflikt än den inom mig. Den som lägger upp argument för att det här inte sker, och den som lägger upp bevis för att det sker.

De självdestruktiva tankarna är tillbaka och går i min skugga. De slår till vid middagstid och skjuts bort kort därefter, men jag ligger och ber om att få somna ifrån dem. Så jag lägger rakhyveln på olika platser varje dag för att öka chansen till förvirring om tanke skulle gå till handling.

Jag tänker att jag vet att jag är en bra person som förtjänar ett liv utan smärta. Ibland känner jag det bara inte. Jag kallade mig själv vidrig senast förra veckan, inte för att jag tycker att jag är det, utanför att jag är rädd för att vara det, och den känslan tar upp varenda por i mitt ansikte (har förresten i och med detta börjat studera mina porer och nypa dem utan att ha tvättat händerna först, som om det vore ett brott).

Det är svårt att prata om. Oroa er inte för att jag inte gör det. Jag behöver bara se att det inte är farligt att vara ensam och att jag inte heller gör det farligt. Vänja mig vid sommarens lugna dagar, för jag har svårt för dem. Men tiden fixar det den här gången med. Tiden, solen och viljan.

/S