Solstrålen

Hon kom in i mitt liv när det var som allra värst. Hoppet hade försvunnit, maten var gift och sjukdomen hade tagit över livet hos oss alla. En morgon i november var hon bara där, så liten och puttig, helt ovetandes om att skulle bli solstrålen som bröt upp molnen i mitt regniga liv.

Ofta var jag för trött för att vara med henne mer än några timmar. Sedan fick jag lov att gå iväg och vila. Kanske gråta en skvätt av utmattning och sorg. Ibland tog jag henne på en promenad i vagnen, när jag inte orkade se eller tänka mer. Ofta satt vi bara och tittade på varandra, som om vi spelade arga leken, fast hon log hela tiden. Tiden var ofta vår fiende, eller bästa vän och jag anammade hennes dygnsrytm, åt, sov om vartannat.

Jag har varit så rädd att gråta framför henne. Har varit rädd att göra henne rädd, rädd för att hon skulle känna att hon var en del av min sorg. På ett sätt var hon ju det, och kommer alltid vara, eftersom att pappa aldrig får se henne växa upp. Även om hon inte var en del av ”hans” sida av familjen sa han ändå ”åh, familjen har fått en bebis” när hon kom och han visste att hon förmodligen var det närmsta barnbarn han skulle komma. Han skulle ju dö innan han fick se sina egna.

Här var vi och hälsade på pappa dagen när jag fyllde 18. Vi åt hans favorittårta, drack champange och Alicia var dagens höjdpunkt.

En annan gång vi överraskade pappa och han fick träffa Alicia för andra gången!

Här fick vi åka akut från Stockholm en sen kväll då de ringde från akuten och sa att han kanske inte skulle klara sig. Vi alla sov på golvet och i fåtöljerna i väntrummet hela natten och Alicia den lilla kämpen sov på en soffa. Hon har varit med på allt <3

Men jag fortsatte gråta framför henne ändå, och ibland grät hon med mig. Jag tänkte att så länge jag förklarade att det är okej att gråta, att vuxna också får vara ledsna och att hon inte behöver vara rädd för känslor, så skulle det vara okej. Då kanske hon skulle växa upp med känslan att tårar inte var farliga, även om de kanske gjorde ont. Nu är det jag som gråter när hennes tårar rinner. Så kollar hon på mig och frågar varför jag gråter, det var ju hon som var ledsen.

Jag är övertygad om, att det var mina tårar som gjorde mig till Faster Emma. Är säker på att min sorg kan lätta på hennes framtida livskriser. Ibland slår det mig, att just JAG är den som får köpa allt hon pekar på, kittla henne tills hon skriker, eller lära henne uttryck som ”oh my god” innan hon ens kan säga sitt eget namn. På samma sätt är jag övertygad om att vi kan prata om psykisk ohälsa med små barn. De måste få reda på att det inte är farligt att känna. Och vi måste ansvaret att faktiskt lära dem det.

Tre år senare:

Igår frågade hon varför regnbågar bara kommer fram ibland när det regnar och jag försökte förklara att det blir så när solen lyser igenom regndropparna. Så svarade hon ”aha”, petade sig i näsan och åt upp snorkråkan.

/E

Enter a title

S2:4 ”Borderline & friskskammen”

Det brast för mig i podden som släpptes idag (in i minut 11). Jag pratade om min helvetesdag förra veckan (Vloggade om den HÄR) . Jag fick känna en dag av den smärtan som jag kände under tre års tid. Och att idag, tre år senare, få känna på den gjorde så ont. Jag hade ont för att det gjorde ont, en form av dubbel smärta som är svår att beskriva.

Bilder från våren då min psykiska ohälsa bröt ut

Jag tror att smärtan och sorgen jag upplevt de senaste dagarna är att känna barnets smärta (upplevelsen av att hudkostymen är för liten för mängden känslor) men tänka med en vuxens ögon. ”Det känns ju fortfarande lika mycket” som Emma säger i podden.

Att känna barnets smärta men se den med en vuxens ögon är lika mycket en sorg som en frihet för mig. Men jag har ett så fint stöd runt mig som påminner mig om att det är jag som bestämmer nu.

Vidare i podden visualiserar vi Emma i en sexgunga med Christer Sjögren. Livets kontraster är väl ändå det bästa?

Hoppas ni får en fin tisdag. Kram, du är aldrig ensam.

/S

 

Jag bad att han skulle dö

Jag var 11 år och 6 dagar när jag bad till Gud att min bonuspappa skulle dö. Jag var 11 år och 9 dagar när han dog. Jag var 11 år och 16 dagar när mamma tog mig i handen och ledde in mig i hennes sovrum för att säga att han hade älskat mig som sin egen dotter.

Det kom hem blommor, det gicks på begravning, allting var tvunget att gås igenom och jag fann mig själv stå invirad i hans skinnjacka och lukta för att få känna hur fruktansvärt ont det gjorde att han aldrig skulle komma tillbaka. Jag märkte att det var som att få en kniv i magen att titta upp på kistan i kyrkan, därför började jag blinka fort för att hinna känna kniven så många gånger som möjligt innan begravningen var slut. Jag behövde ett straff då jag var övertygad om att jag hade mördat – inte bara min bonuspappa – utan min mammas stora kärlek.

 

När jag tänker efter så har mitt utseende har varit mycket till min nackdel. Det psykiska ohälsans ansikte förväntas inte vara blont och glatt.Dessutom var jag toppresterande i skolan, hade många vänner, kom tillbaka brunbränd om sommaren samt älskade att sjunga i kör. Ibland undrar jag om det hade gynnat mig mer att sumpa skolan, sluta sjunga och ha mörka ringar under ögonen. Hade jag blivit skickad till BUP då? Hade jag sluppit bära världen på mina axlar? Hade jag inte behövt medicineras idag?

Vi måste få vuxna att våga prata med barn om svåra saker. Det värsta som kan hända är att de tycker att vi tjatar. Jag har testat. Min 11-åriga systerdotter brukar sucka högt när jag vill prata med henne om skuld, skam och död, innan hon säger att jag redan har berättat om när min styvpappa fick hjärtinfarkt – ”eller stroke eller vad det nu var”- och rabblar min psykiska ohälsa som ett rinnande vatten.

Vlogg 2 – hänka!!

Här om dagarna var vi iväg och föreläste på ett konfirmandläger i Undersvik. I den här vloggen får ni hänga med oss på några vanliga dagar för oss. Hoppas att ni tycker att det är kul!

Glöm inte att följa oss på alla andra sociala medier och trycka tummen upp om ni vill se fler videos!

/S & E

Överlevarguiden #6

Det svåra med att söka hjälp när det kommer till psykisk ohälsa, är att man sällan sätter sitt värde så högt att man förtjänar hjälp. Jag har haft så många ursäkter. ”Jag tar upp en vårdplats till någon annan som behöver den mer.” eller ”Samhället behöver ändå inte en så värdelös person som mig.” Dessa ursäkter blir inte lika kraftfulla om det gäller en lunginflammation eller en stukad fot. Därför behöver vi, när det kommer till psykisk ohälsa, hjälp TILL hjälp. Och det är kanske vår svåraste men viktigaste uppgift när vi driver Pillerpodden.

Jag kan inte säga att jag kämpade för mig själv när det var som värst. Jag kämpade alltid för andra. Mina framtida barn, min framtida lägenhet, mina bästa vänner, min mamma, nästa sommar, nästa höst, nästa resa. Det handlade om mål och visioner. Och det tog mig igenom de tuffaste nätterna.

Idag är det våra lyssnare och läsare som driver oss framåt under tunga dagar när kampen för oss själva inte är motiverande nog.

”Men ni har räddat mig, gång på gång. Räddat mig från mig själv, för något i mig vill bara döda mig ibland. Men jag älskar er, ni håller ihop mig när jag håller på att gå sönder. Ni är det bästa som hänt mig 2017, bästa bästa. Ni finns i mitt ❤” – Lyssnarbrev i veckan

/S