20170603

Jag hörde en fin sak idag.

”Time doesn´t change, you do”

Tar till mig det.

/E

Enter a title

Egentiden

Min ABSOLUT bästa tid i livet är min egentid. Den kommer ingen in på. Siri och jag pratade om det i podden för några avsnitt sedan, att jag inte alls har några problem med att vara öppen om varken sex eller psyket (sånt där andra kanske skulle dra integritetsgränsen), men att min integritet är otrOligt stark när det kommer till min egentid.

Precis som att jag har försökt ändra på mig själv, har jag självklart försökt att ändra på min egentid. Jag har tummat på en kvart där, och en dag mindre egentid i veckan. Jag har tänkt att jag visst mår bättre av att vara med vänner och att jag bara får skärpa mig och orka. Såhär har jag hållit på tills jag förstod att det inte höll. Jag ÄR en introvert människa och det tar energi för mig att umgås med andra. Detta har ingenting med dem att göra, de kan vara både energigivare och energibovar, men hur som helst måste jag ladda upp innan och efter jag varit ett längre tag med mina vänner eller träffat andra.

När jag har fått min egentid blir jag lugn. Stressen lägger sig, pressen minskar, kreativiteten flödar och hjärnan kommer igång. Inte sällan är det DÅ jag mår som allra bäst. Ensam, i mitt rum, med mina hörlurar och en bra spotifylista. Ikväll ser egentiden ut såhär:

I mjukisbyxan, hörlurarna och i harmoni. Nu är det bara ansiktmasken som ska på innan det blir alldeles perfekt.

Behöver ni mycket egentid?

/E

Sommarkväll

Igår tog vi äntligen den där AW:n som vi så ofta pratar om. Det är svårt att ibland skilja jobb från vänskap, särkskilt när jobbet är så personligt. Jag försöker alltid tänka ut vad jag kan säga till Emma direkt, vad jag ska säga i podden och vad som, av stressförebyggande skäl, absolut inte får pratas om på fritiden.

Vi gick vår nationsrunda på vingliga ben innan vi tappade bort varandra på dansgolvet. Idag är det examen och student- ett inlägg kommer om det senare. Mycket känsloladdat det där med studenten, minst sagt.

/S

20130921

20130921

Pappa,

Nu sitter jag här utan dig. Utan det fysiska duet menar jag, för jag vet att du finns även fast du inte andas.

Det finns så mycket jag saknar med dig, Pappa. Så många saker jag vet att jag aldrig mer kommer att få uppleva. Det är nog det som gör mest ont, att veta att jag ALDRIG kommer att få träffa dig igen. Aldrig få krama dig igen när jag är ledsen eller fråga dig om saker jag undrar i livet. Jag har många andra att fråga, men ibland vill jag bara ha dig.

Det är ett helvete att förlora någon man inte trodde kunde dö. Du var ju världens bästa och starkaste superpappa. Tills cancern tog livet från dig. Jag såg dig brytas ner till någonting som jag inte kände igen. Den som låg i sjukhussängen på Akademiska var inte du Pappa, för mig är du fortfarande frisk. Samtidigt måste det ha varit du, för du försvann. Ekvationen går inte ihop.

När folk frågar mig hur jag mår vet jag inte vad jag ska svara. ”Det är bra” är det spontana svaret, men ibland hinner jag tänka till innan och svarar att det är okej. För vad ska jag säga?

Det är ju inte ett helvete, men det är ju inte bra? Jag andas, men jag lever inte. Så är det nog. I vissa stunder lever jag, men oftast andas jag bara.  

Det gör så ont att tänka tillbaka på allting som hänt och allting det fört med sig. Det gör så ont att tänka på dig, hur mycket du inte ville dö, hur mycket du ville fortsätta uppleva, hur mycket du ville leva. Det gör så ont att tänka på hur vi såg dig ge upp hoppet om att få göra just det. Jag kommer ihåg när jag höll i Alicia när hon var sex månader och du grät. Du grät för att du visste att du aldrig skulle få se mina barn, dina barnbarn, något som jag vet att du längtade efter.

Jag kommer också ihåg en gång när jag var ensam hos dig och sa att jag inte mådde så bra. Du svarade desperat ”Men säg att det inte bara är för mig du är ledsen?”. Såklart var jag ledsen Pappa. Såklart var jag ledsen, för jag visste att du skulle dö. Även om jag inte ville inse det. Jag vet att du inte vill att jag ska må dåligt. Jag vet att du vill att jag ska vara glad, men det är inte så jävla lätt när allting suger. Varför hålla hoppet uppe när man när som helst kommer få en spark i ansiktet och ryckas ner igen? Ingenting fungerar och jag är så trött på det. Jag orkar inte längre. Jag orkar bara inte.  

Jag inser att jag har tryckt, och kanske fortfarande trycker, undan mina känslor. Detta för att kunna överleva. För det gör så jävla ont att du inte finns längre. Även om känslorna kommer i små snuttar lite då och då. Det gör så ont.  

Det cancern gjorde mot dig, vad den gjorde mot mig, mamma och alla andra som drabbats av den kan jag aldrig förlåta. Att du inte får leva längre kommer jag aldrig att förlåta. Men en sak som äsäker, det är att jag vill leva.  

Älskar dig och saknar dig 1000 gånger om.

Puss och kram från Emma. ”

 

Jag var 18 år och det hade gått 5 veckor efter att pappa tog sitt sista andetag. Jag var så naiv, så liten, men ändå så hjärtskärande äkta. Och jag känner varje ord.

/E