Halllååååååå!!!!!!

Nu är jag hemkommen från landet. Så ledsamt att åka ifrån familjen, krama Ali och säga att vi ses snart. Men jag övar på bra avslut, försöker se vikten i att faktiskt säga hejdå och inse att det inte förstör mitt liv. Även om det är jobbigt, så behöver jag träna på att inse just det.

I alla fall så håller jag att ladda upp för Almedalen nästa vecka. Vi har MASSOR inplanerat och det kommer bli SÅ kul. Däremot känns det läskigt att behöva prestera så mycket, så länge. Men det blir bra! Sirpzon och jag är ju ett dreamteam.

Såhär ser packningen ut just nu. Jobbar också på att lära mig att packa lätt haha.

Vloggar kommer självklart upp från almedalen, just you wait!!

/E

Enter a title

Bananångest

Min ångest har tagit sig i uttryck på många olika sätt. Jag har haft både fuck it-matrat (läs: bokstavligen gasen i botten eller hångel med fel person), och kontrollbesatthet. Igår handlade ångesten om en banan som fick golvet att svaja och konversationen löd:
”Är du ok? Har jag gjort något fel?”
”Nej, det var maten. Eller: bananen.”

Johanna, min bästis sedan första skoldagen 2001

Jag har försökt fylla mina dagar med ärenden och vänner. Jag har haft klirrande kassar med tjejkvällsrosé i ena handen när TBE- sprutan sköts in i armen,  jag har planerat brorsans bröllop med hårinpackning i och köpt in ett lager intimservetter över en livad konversation om barndomsminnen. Och jag har pratat. Massor.

För, varför ska vi alltid sitta och gnata livsuppdateringar, när vi kan diskutera nästa års val, familjerelationer eller det fakto att jag inte kan äta en banan utan att hata mig själv?

Rosékväll

Kanske handlar det om att tiden finns under sommarledigheten. Eller att ångesten lätt trängs bort under korta fikor på stan, men sällan under en hel kväll, eller en hel dag. Och här har jag mina tidigare samtal att tacka. För Johanna, min barndomsvän som jag tillbringade dagen med igår, hon känner igen min ångest som ingen annan och minns att den brukar komma såhär på sommaren. Och i det finns ett lugn när vi pratar om den. Vi vet att den går över. Vi har fixat det förut.

Mitt i denna bananångest testade vi VR-karaoke och skrattade massor. För det är ju så det är med ångest. Det behövs långsiktiga lösningar, men ibland behövs en bästis som distraherar och tålmodigt kontrollerar petandet i maten, utan att kommentera den (och skriker ut Carolalåtar).

/S

Gästinlägg: En friskare kropp

Matilda: ”Där försvann den glada tjejen”

TRIGGERVARNING.

Instängd i ett rum, ett rum så trångt att jag mot väggarna där jag sitter kan höra mina egna hjärtslag. Min hårt bultande puls som bara går snabbare och snabbare. Där, liten ensam och rädd så kan jag känna fukten från min egen andedräkt när den studsar emot väggen och träffar mina läppar, åter igen.

Jag gömmer mig, jag fruktar det värsta av det värsta för att utanför står dem och skriker. De där två som många andra kallar för mamma och pappa, som jag en gång också kallat för mamma och pappa med en stolt röst, för dem var mina hjältar. Han, pappa, för att han alltid kramade mig hårt, visade genom beröring vad som var rätt och fel. Hon, min nallebjörn till mamma som alltid försökte hjälpa mig att välja rätt, att ta det förslaget som hon föreslog för, ja, mammor vet alltid bäst eller hur?

Jag hinner knappt ta två andetag till innan jag blir uppdragen i från golvet. Hans stora och starka grepp sliter mig från mitt otryggt trygga hörn, där längst in i mitt rum. Mina ben bär mig inte, jag är som förlamad. Sten fast ändå gummi. Is fast vatten upplöst till ånga och där är han igen, två centimeter ifrån mitt ansikte. Han är så nära att jag kan höra hans hjärtslag slå och bulta. Inte i samma färg som mig. Mitt hjärta slår i rött. För kärleken och för rättvisan.

Hans hjärta pumpar i svart, för ondska, för okontrollerade impulser för att han är trasig. Det som en gång var rött och kärleksfullt har nu bytts ut till svart, han går över en gräns han aldrig kan backa ifrån. Från rött till svart. Tomhet. Mörker. Hans andedräkt skapar ett grått moln runt mig, det luktar av kaffe, cigarett och aggressionen över min existens rullar som en banderoll i pannan på honom. I hans pupill ser jag ondskan träda fram. Min hjälte, min pappa, vart tog du vägen?

Tänk dig känslan av att du duschar. Du sköljer av dig duschtvålen, tänker på hur du sa att du skulle ta en snabb dusch och blir lite stressad över det faktum att du faktiskt varit i duschen en aning för länge. Paus. Känn den känslan samtidigt som att du okontrollerat vrider vattnet till det allra varmaste och din kropp skållas. Det gör så jävla ont. Du kan inte skrika. Du kan inte röra dig. Det enda som gör dig fri är att spola din kropp med svalare vatten. Skönt.

Där försvann den glada tjejen. Där försvann hon som alltid orkade allting. Den Matilda som inte då visste vad panikångest var, vad ångest, dödsångest och att vara suicid var hon bara stod där i hallen medans den trasiga och nedbrutna Matilda, öppnar ytterdörren och tar hissen upp till vinden.

Matilda Janzon driver En friskare kropp, instagramkonto och blogg, där vi får följa hennes resa mot psykisk och psyko-social hälsa.

 

Triggervarning: Äta bör man, annars dör man

Japp. Äter gör man, ändå dör man. Det är dock lättare att leva om man äter. Roligare, varmare, enklare, skönare och bättre. Att alltid tänka på hur, när, var, vad och varför man får eller inte får äta är utmattande. Att leva med en ätstörning är utmattande i sig. Inte nog med att man blir trött av att inte äta. Att hela tiden ha mat i hjärnan tröttar ut en. Precis som vilken sjukdom som helst. För det är just det det är. En sjukdom.

 

Jag startade dagen med en molnande känsla i magen av magkattar som kommit smygandes de senaste veckorna. Jag tyckte att det kändes skönt att vara hungrig. Gick upp ur sängen, det svartnade för ögonen och jag satte mig ner på sängkanten igen, van som jag var. När blodsockret hunnit ikapp ställde jag mig upp igen. Gick in på toan och kollade magen. Hur såg den ut idag? Var den plattare än igår? Hur såg låren ut? var de mindre? Syntes nyckelbenen mer nu än förra veckan? Japp. För jag hade inte ätit ordentligt på flera månader. “jag hade tappat matlusten”, “jag var mätt”, “Åt innan mamma kom hem”. På grund av magkatarren och den stenhårda LCHF-dieten jag gick på tog jag två ostrullar till frukost och en svart kopp kaffe. Sammanlagt noll kolhydrater intaget. Jag frös in i märgen på väg till skolan och i skolan trots tre tjocka lager med kläder. Jag kunde inte heller fokusera på matten, vilket jag aldrig hade kunnat så det var inte så konstigt, men på svenskan var det värre, för det tyckte jag om. Ögonen säckade ihop, kunde knappt hålla sig öppna, men jag skyllde på skoltrötthet, det var trots allt sista året i gymnasiet, inte konstigt att man var lite seg i huvudet då. På lunchen blev det sallad med dressing och bönor för att ingen skulle märka någonting. Svart kaffe också. Ibland var det så perfekt att skoldagen inte började förrens efter lunch, så då behövde jag inte äta alls. I skolan satt jag bara. Väntade på att nästa dag skulle komma. Skrattade, kollade magen i toalettspegeln. Stod på toaletten och lutade sig snett ut mot spegeln för att se hela kroppen. Var jag smalare? Japp. Väl hemma vid middagstid åt jag fetaost, mozarella, äggröra och oliver framför mammas ögon “KOLLA JAG ÄTER JU VISST”. Kolhydratsintag idag: sammanlagt ca 5 gram. Bättre än igår då äpplet jag hade tagit i ångest gav 15 gram extra. Det var utjämnat idag, så det var ingen riktig fara, bara jag aldrig mer åt äpple och räknade hallonen på yoghurten i morgon eller kanske kunde skippa middagen dagen efter det. Det pågick ständigt en kamp mellan mig själv och… mig själv. Jag ville inte ha en ätstörning. Jag hade gjort allt för att slippa, jag ville vara frisk och hörde hur bokstavligt tala sjuka mina egna tankegångar var. Men jag ville också vara smal, vacker och passa in i samhällets skeva mall. I den ingick dock aldrig att inte äta.

Panikattack på panikattack, sju månader utan mens, tre tappade storlekar på två månader, ca 10 kilo. Smalare blev jag, sämre mådde jag också. Oj vad mamma grät, jag grät, alla visste. Min bröder visste, deras flickvänner, mina vänner, min släkt. Alla visste, jag skämdes och gjorde allt i sin makt för att det inte skulle synas. För jag såg ju inte anorektisk ut, vägde ändå runt sextio kilo och hade kurvor. Om man inte kände mig såg jag nog helt frisk ut, skrattade och sjöng i skolan. Sminkade mig och täckte upp för missade prov. Jag var en duktig flicka och ingen visste att jag veckan innan jag började trean hade sett min pappa dö. Hört hans sista andetag och klappat honom på huvudet. Jag kommer ihåg hur vi skulle beställa hamburgare på max dagen då han dött, för att ingen orkade någon annat. Jag funderade på om jag skulle skippa pommes frittsen och ta burgare i salladsblad istället, men bestämde mig för att faktiskt slå på stort och ta en vanlig burgare i bröd. Det kunde jag täcka upp i morgon.

“Hur går det med maten då?” undrade psykologen. “Bättre!” var mitt eviga svar, vilket inte alltid var en lögn, men lika snabbt som jag sa det kunde jag få ångest igen för den extra latten jag drack i förrigår. Psykologen sa att jag skulle börja att äta en smörgås till på morgonen så skulle det nog ordna sig. “En banan är ju inte farlig, eller hur? det blir lättare och lättare för varje lingongrova, ska du se”. Visserligen helt sant, men det tog längre tid än så. Det är mer komplicerat än så. Det är inte smörgåsen som är problemet, inte heller min kropp. Det är i hjärnspökena det sitter.

 

Precis som mycket annat inom psykisk ohälsa handlar problemet i sig om mycket mer än vad namnet innehaver. Ätstörningar handlar väldigt förenklat i och för sig om vad man äter, eller vad man inte äter, men det ligger mycket mer bakom problemet än siffran som står på vågen. Helt ärligt så spelar den siffran ingen roll alls, du är aldrig ändå nöjd – hur låg eller hög den än är. En gång för alla vill vi säga att en ätstörningar inte har ett enda dugg att göra med vikt. Absolut, diagnosen kan man få på grund av sin vikt, men själva sjukdomen i sig berörs inte av hur mycket du väger. Det handlar endast om tankescheman. Självbild och självkänsla. Att lösningen på problemet är äta annorlunda är sant på så sätt att man fysiskt kanske mår bättre, men psyket måste man försöka med själv. I mitt fall handlade det nog om kontroll. Jag hade förlorat precis all kontroll kring mitt liv, jag hade förlorat en jag inte kunde dö, visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag såg till att kunna kontrollera någonting. Planera det enda jag själv kunde bestämma om själv. INGEN kunde ta det ifrån mig, om jag inte dog själv och det skulle jag inte göra. Man skulle också kunna kalla det projicerad ångest. En ångest som tog sig i uttryck i maten. Eller självbilden.

/E

Summernights (days)

Har varit lite M.i.a här på bloggen och i jobbet, lever nämligen landet-life här med syskonbarn, katt, mobil-wifi-delning och grill. Har inte sminkat mig på flera dagar (ovanligt to be me), ej duschat sedan i midsomras (omg??) och planerar nästa hårtvätt till badet. MÅR med andra ord.

Däremot börjar ledighetsångesten komma över även mig. Vi brukar alltid dela upp mig och Siri i ”lugn” och ”icke-lugn”. ”Mår-bra-av-att-inte-ha-någonting-att-göra” och ”måste-ha-saker-att-göra”. Men det är annorlunda nu. Vi har haft ett extremt späckad schema, sedan januari i princip, och nu har det ändrats över några dagar. Helt plötsligt är jag inte så rutinerad längre, och det rör till det för både kropp och knopp.

Jag vet att det brukar vara såhär. Det tar en tid att göra nya rutiner. Eller i alla fall vänja sig vid att inte ha samma rutiner som förut. Jag ger det några dagar, försöker carpa dagen och längtar till nästa psykologtid.

Hur gör ni för att ändra rutiner?

/E

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd