Energiskt trött och sorgset lycklig

Jag hittade en text för ett tag sedan. Jag skrev den under en av de värsta kvällarna i mitt liv, bara ett par månader efter att första avsnittet av Pillerpodden hade publicerats.

Jag sitter hukad i min säng, just nu, i denna minut som du förmodligen inte ens minns. Mina fötter ilar av kyla efter att jag tog av mig de blöta strumporna och jag tycker det är skönt att frysa, för trots att det i vanliga fall är det värsta jag vet, så är det ändå skönt att känna. Själen är avdomnad. Tyst. Och jag tänker att jag ändå har det rätt bra. Det är bättre att vara glad över att kunna frysa, än frustrerad av det. Och det är bättre att vara arg på ångest än arg på lyckan. Ja, jag känner av. Känner av att anledningarna finns där, känner av att kylan är kall, försäkrar mig om att tomheten jag känner i själen fortfarande är en tomhet jag känner. Jag är inte avtrubbad, bara avdomnad. Det är inte panik, det är ångest. Håll hjärnan igång nu, Siri. Försök se dig själv utifrån. Mentalisera kring vart enda ord dina vänner skriver så du inte tappar det igen. Försök svälja kampen och be om förlåtelse. Det är bara svarta bokstäver på grön bakgrund, så be nu om förlåtelse för följande sms: 

”Ja asså mår åt helvete” 

”Spenderat hela lunchrasten på toaletten” 

”Nej det går inte” 

”Ja, ångest” 

”Går på ångestdämpande” 

”Inte mått såhär på fyra månader så antar att det var dags” 

”Är inte ens arg på sjukdomen längre, för att vara ärlig så lutar mer åt att det här är rätt åt mig” 

Be om ursäkt för att du överdrev, för du tog tabletterna först efter du skickat ”Går på tabletter”. Be om ursäkt för hur hemskt det såg ut. Be om ursäkt för din reaktion, då konversationen började med att de sa Nej till din filmkväll och Ja till att gå ut och festa på juldagen, en av de största utekvällarna om året. Be om ursäkt för din ångest, den kan du inte skylla på, och det vet du. Säg förlåt för att sjukdomen tog över dig, be om ursäkt för dig själv, de förtjänar bättre än dig, ditt självupptagna, misslyckade bipolära borderlinesjuka äckelhora, ta och åk in för fan, åk in för deras skull efter att du skrivit Förlåt. 

Jag kommer på mig själv med att halka in och ur tiden. Jag och Emma lever också på att berätta om hur det var för fyra, tre och två år sedan. 150 gånger framför publik, har jag dragit historien om hur det var när jag inte ville vakna, men inte heller somna. Medan vi lever på dåtiden handlar ändå dagarna om om framtiden, den som för ett par månader sedan var omöjlig att se efter september 2017, men nu pratas om i termer av treårsperioder. Jag ser blonda flickor nedanför den lutande äppelhyllan på ICA och undrar om de är lika gamla som jag var när ensamheten kom, och jag debatterar med mig själv om det är okej att fråga dem när det egoistiska och osmakliga syftet är att jag vill blir klar någon jävla gång med att bearbeta min barndom. Jag studerar noggrant min mormors näsa och hoppas att min håller sig fin i en ålder av 83, (eller om hon är 84, jag tappade räkningen vid 70). Jag ser bilder av studentskivor på Instagram och mår illa av tanken att det var så liten jag var när jag slängde in mitt narkotikaklassade ångestdämpande långt bak i gommen och sköljde ner med sliskiga drinkar, dansades till Keshas ”Timber”.

De senaste sex månaderna har varit de mest intensiva i mitt liv. När jag klev på heltid var det inte för att vi hade råd, eller för att det var lämpligt i mina studier. Jag lånade pengar och pausade lärarprogrammet. Huvudet fanns i plugget, men hjärtat i Pillerpodden. Risken blev, som i pastellsagorna, en chans. Hela familjen – jag, Emma och Pillerpodden – mår bra. Jag är avundsjuk på min egen Instagram när jag ser mig själv dansandes med Gustav Fridolin, Stina Wollter och Anitha Schulman. Samtidigt så vaknar jag yr i ett studentrum och ser mig omkring efter något annat än de urtvättade universitetskläderna. Som om blusar på galge är en ny information som kräver både intellekt och muskelminne.

Det är inte så att jag känner att jag lever i en dröm. Jag känner varken välsignelse, ”att det är meeeeeningen” eller andra heliga känslor. Just nu är jag energiskt trött och sorgset lycklig.

Avslutar inlägget med ett ihopklipp från hur stämningen var på kontoret när bloggen släpptes. 40 sekunder av ett sökande efter tid, rum, information, mark under fötterna, luftmotstånd och tecken från Gud. Det är så jag kommer minnas 2017. Hoppas för er skull att ni slipper höra mig föreläsa om det i framtiden.  MVH började precis gråta inne på Synsam när de inte ville ge mig linser på grund av utgången årskontroll, och när jag öppnar dörren på vägen ut hör jag mig själv väsa ”Fittjävel!”.

/S

 

Enter a title

För vi har tagit studenten

Hörrni kan vi snacka om studenten? Kan vi snacka om att det absolut inte kommer vara den bästa dagen i era liv?

10 månader innan hade min pappa dött i långskriden cancer. En cancer som tagit över den annars så sprudlande kroppen, det annars så pigga tankesättet och det förut så lätta sinnet. I nio månader hade han förtvinats. I nästa ett år hade vi gått runt med rädslan av att varje telefonsamtal kunde vara samtalet då de talade om för oss att han hade tagit sitt sista andetag. I över ett halvår hade jag sörjt. Sörjt hans död, sörjt det liv jag skulle få utan honom, sörjt allt vi inte längre hade. Men det var innan han faktiskt dog.

Den 11 Juni 2014 ringde klockan extra tidigt, men jag hoppade upp ur sängen. Det var som på julafton. När jag kom upp var allting klart. Maten stod i kylen, fåglarna kvittrade och solen stod hög på himlen. Bubblet stod på kylning, familjen turades om i duschen och på tv hördes studentsången, ”Sjung om studentens lyckliga dar´”.

– Studentens lyckliga dar´, tänkte jag. Studentens lyckliga dar´.

Jag var verkligen inte lycklig. Klänningen satt fel, sminket försvann, deon verkade aldrig torka och som grädde på moset skulle jag behöva äta brunch. All den där jävla maten. Usch, vad jag hatade det. Men ändå, den dagen skulle jag ta studenten, och det var ju kul. Eller det var bestämt att det skulle vara kul.

Tänk om jag hade förstått att just den där dagen inte skulle bli den bästa i mitt liv. Tänk om jag hade trott på alla de som sa det till mig. För det är ju så, studenten är  allt annat än lycka för många. Vi snackar förväntansångest, panik, fylla och hets. OM man lyckas ta studenten det vill säga, och gör man inte det, då är man ju körd på en gång. Sägs det.

Vi MÅSTE snacka om att studenten inte behöver vara så fantastisk. Inte om man inte pallar. Inte om man inte vill. Den behöver inte vara så fantastiskt, även om man pallar, även om man vill. Vi måste släppa pressen kring alla dessa dagar, det finns så många fler. Jag vet att jag i stunden kände att allt hängde på det datumet (som dessutom hade blivit framflyttat en vecka och jävlar i min lilla låda vad vi blev arga över det), men för att vara ärlig är jag glad att det inte var så underbart som jag trodde att det skulle bli. Visst hade jag det kul med vännerna och mysigt med familjen, men det har jag haft fler dagar om året.

Kan ni där ute som har ångest över dagen, känner er ensamma, eller kanske har hoppat av skolan tidigare lova mig att inte känna skam eller skuld? Kan ni lova mig att inte känna er ”dåliga” för att ni inte kan njuta av er dag? Kan ni lova mig att i allafall tänka på att tänka på det? För klänningen eller slipsen kommer skava hur som helst, och du kommer få bubbel i håret, oavsett om är glad eller ledsen just dendär och då.

Studenten är INTE den bästa dagen i mitt liv och tack GUD för det <3

P.s Till alla er som är supertaggade på studenten: KÖÖÖÖR!!!!! ha så fantastiskt roligt och NJUT av ER dag!!! <3 <3 <3 D.s

/E

Alla behöver en Emma

Jag klippte ihop en minut från senaste podden där vi diskuterar ”Depp förklätt i pepp”, offerkoftan, att träna för sin egen skull och mycket mer. Vi skavdes mot varandra ganska rejält, det blir ofta så när en av oss har en dålig dag och den andra inte hinner fånga upp det bland alla möten och mail.

Jag har alltid haft ett behov av att kunna tjafsa, förlåta och tjafsa igen med mina vänner. Jag KAN bara inte hålla käften om jag tycker att någons partner betett sig illa (det är få partners till mina vänner som jag tycker duger bra nog åt dem). Jag blir svartsjuk när mina bästisar hänger med andra vänner, jag kräver att de masserar mig när jag är stel i axlarna och inte sällan vill jag komma på middag för att jag inte orkar laga något själv.

Emma är på många sätt min motpol. Hon är strukturerad, lugn, beslutsam och tror det bästa om alla.  På fyllan hamnar vi då och då i den urtvättade diskussionen om vilka som är ute efter att utnyttja oss (min syn) och vilka som är trevliga och alltid gör sitt bästa (Emmas syn). Få saker gör mig så arg som när Emma hävdar att människor alltid vill oss sitt allra bästa. Förmodligen är det ren avundsjuka jag känner, att alltid vara misstänksam mot människor är varken trevligt eller sexigt.

Jag tror att vi alla behöver en eller flera motpoler som kan spegla våra liv. De som faktiskt kan sätta ner oss på jorden utan att vara rädda för att vi får någon skråma. De som kan rädda situationer vi själva satt oss i, utan handskar när de måste gräva i skiten. De som säger till när relationen tar mer än den ger, därför att relationen alltid värderas högre än den obekväma situationen. 

/S

Veckans Schema

Vi tänkte börja med såna här veckoscheman varje söndag kväll, så att både vi och ni hänger med i vad vi gör, haha. Den här veckan är full med roliga grejer!

Måndag:

Måndagen jobbar vi för fullt på kontoret. Vi skickar mail, redigerar poddar, håller koll på alla papper och lägger upp veckan på rätt sätt. Måndagar är egentligen vår viktigaste dag i veckan, för det är här vi lägger upp schemat så att det är hållbart för psyket. Vi är båda väldigt känsliga för stress och det är superviktigt för oss att lägga både jobbet och fritiden på en rimlig nivå, annars fungerar ingenting.

Tisdag: 

Tisdagen börjar med ett möte klockan 08.00. Mötet handlar om ett projekt vi håller på att starta, som kommer att heta Medvind. Mer än så kan vi inte riktigt säga, men det kommer BLI BRA!! Klockan 11 har vi sen ett annat möte med en rektor för en av Uppsalas största gymnasieskolor, där vi har haft våra elevgrupper. Vi ska förmodligen prata om ett fortsatt samarbete, kul! Efter lunch fortsätter vi jobba på kontoret och på kvällen ska Emma till värmlands nation på möte (där sitter hon i styrelsen, fråga inte hur hon hamnade där).

Onsdag:

På onsdag dar vi till Bollnäs på en projektlansering! Projektet heter Drakprojektet och är ett av många projekt som är grundade av Sensus här i Uppsala. VI är en del av projektet och sitter i referensgruppen. Kul att det äntligen släpps! Vi ska dessutom livepodda och mingla på eventet. Sen får vi middag och har blivit inbokade på hotell (studentlyx haha). Bilder kommer från det! Håll speciellt utkik på våra instastories, där kommer vi hänga mycket.

Torsdag:

Tidigt på torsdag morgon, efter en riktig hotellfrulle tar vi tåget direkt hem till nästa event där vi ska vara med. Evenemanget är ”BaeCon”,  en inspirationsdag för unga tjejer som gillar att teckna och rita och som är nyfiken på hur det är att jobba med att rita och utveckla dataspel. Coolt och inspirerande!

Fredag:

Fredagen blir en spännande dag för både oss och Tonårshat, de ska nämligen spela in ett avsnitt med Jacques, Thomas och Oscar, ni vet de som vill att vi ska komma, komma före dem. Spännande att se om de är medvetna som fan. Blir kul!

Är det roligt att se hur våra veckor ser ut?

/S o E

Från slagkudde till långklänning

Vårbalshelgen i Uppsala är en av årets peppigaste och vårigaste helger – OM man ska gå på bal. Helgen runt 20 maj har nästan alla nationer i Uppsala (vi har 13 stycken) en egen av dessa finmiddagar. Det är långbord, fracktvång, heteronormativ, dyrt, könsnormativt, superpatriarkalt, styrdans, fem-rätters och alldeles, alldeles underbart.

08.00 ringde klockan och vi startade dagen med att ha en självförsvarskurs tillsammans med Tonårshat och två andra tjejer hos Bodil Frick. Vi övade sparkar och slag tills vi höll på att svettas ihjäl och framför allt pratade vi om det psykiska i att faktiskt våga slå någon. Klockan hade hunnit bli 11 när vi klara och då följde vi med tonårshat och låste upp kontoret, för de skulle nämligen podda. Efter det gick jag och Siri vidare för att handla snacks till förberedelserna inför balen. SEN började project transformation…

Vid 15.30 var vi äntligen klara efter hårpanik, sminknojja och deodorant-checkar. Då skålade vi med bubbel i vinglas (fan vad studentigt, ingen av oss har champangeglas och de var för dyra att köpa på ICA) och började gå genom staden för att möta upp de andra nationsvännerna i universitetsparken. Det är SÅ pirrigt att se alla man annars ser i tentakläder eller jeans, så fina och uppklädda, för att inte snacka om killarna i frack (<333333). På vägen tog vi världens finaste livskort, med domkyrkan i bakgrunden och allt.

Väl inne på nationen minglade vi runt, fick ännu mer bubbel och tog ännu fler bilder. Sen var det dags att sätta sig vid borden och såklart så hamnade Kakan, jag och Siri precis vid varandra. Oss splittrar man inte på vid det första taget.

Efter sju timmar sittning, massa sånger, tal och mat var det äntligen dags för dans! Först gjordes matsalen om till danssal och ett storband tog plats för att spela när den traditionsenliga styrdansen startade. Vi snackar alltså vals, pardans och foxtrot. Ingenting för oss egentligen, men vad gör man inte, för efter det blev det klubb. Dock var vi alla väldigt trötta efter en middag som varat från 18-12.30, så vi pratade mest med lite folk innan vi gick hem runt 02. Starkt kämpat av oss kan jag ändå känna.

Allt som allt hade vi en jätterolig kväll, för att vara ärlig var förberedelserna roligare än själva balen, men så är det väl ändå oftast? Skönt att det är över, men vid samma tid nästa år kommer vi säkert vara lika taggade ändå.

 

Puss från oss,vi hörs lite senare!

/E och S