Veckans schema

Godmorgon från kontoret! Här finns både ångest och pepp bland alla papper. Just nu måste vi jobba undan och ha möte innan vi kan köra igång på riktigt. Det här är vad vi vet om veckan:

Måndag: 

Poddinspelning av Pillerpodden och klipp. Det är Emma som klipper Pillerpodden och Tonårshat. Idag kommer vi prata om att vi avslutar säsong 1 av Pillerpodden. Det blev 143 avsnitt, en nästan treårig dagbok. Podden kommer ut som vanligt nästa vecka- men då är tanken att du som ny lyssnare ska kunna hänga med lättare. Sedan blir det kontorsjobb för fullt innan vi springer Vårruset här i Uppsala tillsammans med lyssnare! KUL!

Tisdag: 

Heeeeeemligt. Kanske en av de största dagarna hitintills i vårt arbete med Pillerpodden. Håll era tummar!! På kvällen har vi kallat till styrelsemöte här på kontoret för vårt nya projekt Medvind. En dag som är så viktig att vi egentligen bara längtar tills vi kan ligga i sängen och ha det gjort.

Onsdag:

På onsdag ska vi uggla på kontoret igen. Kanske går vi ut i solen och jobbar undan. Jag (Siri) har en idé om att vi ska börja ta inspirationsmöten när vi promenerar. Har otroligt svårt att se att detta skulle bli av, men det är en fin tanke. På kvällen ska vi  testa takvandringen på slottet här i Uppsala! Så håll koll på vår instagram om ni vill se oss skräckslagna i hjälm och sele.

Torsdag:

På morgonen föreläser vi för högstadiet i aulan på vår gamla skola, Uppsala Musikklasser. Så mycket nostalgi, särskilt eftersom det var där vi träffade varandra (<333 naaaw osv). Sedan måste vi ringa en hel del samtal inför olika sommarprojekt, innan vi går på sommarmingel. På torsdag kommer också det beryktade avsnittet med Jacques, Thomas och Oscar ut på Tonårshat missa inte det!

Fredag:

Student och examen! Inte för oss då, men för familjen. Bra dag att ladda upp med inför helgen då vi ska mysa på landet.

Ha en fin vecka, PUSS!

Enter a title

Solen hälsar

Jag vaknade idag kl.10.30 av att värmen i rummet. Solen sken in genom mitt otvättade fönster och nästintill bländade mig där den nådde mina vita lakan. Mina icke-solbruna ben blev ännu blekare i ljuset och mina blåmärken (efter kickboxningen veckan innan) såg nästan helt gröna ut. Timmarna innan hade jag vaknat av att några fulla ungdomar kom hem från bortamatchen (eller om det var hemsläpet som gick? ingen vet) och sagt ”håll käften” till mig själv, fast menat till dem såklart. Kan tycka att man i alla fall får ha respekten mot sina korridorsgrannar, när man tar hem någon full snubbe/tjej och sen låter dem gå. Det kanske är för att jag själv har smugit tyst som en liten mus varje gång jag gått hem vid gryningen hehe.

Jag vaknade med en klump i magen. Inte ångest, inte den sorten som sätter sig i min bröstkorg och på min andning i alla fall. Jag har nämligen numera fått lov att lära mig skillnaden mellan ”påslag”, eller ”oro” och ångest. Det är för att jag har levt med ångest dagligen så länge, att jag varje gång jag känt mig orolig i magen, förmodligen har haft ångest. Men nu är det inte så längre, nu kan oroligheten i magen vara just, orolighet i magen. Nu mår jag ju bra, jag kan inte längre identifiera mig som ”tjejen som lever med psykisk ohälsa” och det ställer för övrigt hela min värld upp och ner.

I alla fall kände jag när solen stekte på mina ben – Fan. Jag har ingenting planerat, pallar egentligen inte göra någonting och det absolut sista jag vill göra är att gå ut och njuta i solen. Speciellt själv. Jag kan förstå tanken att faktiskt gå ut och äta glass i solen tillsammans med någon, men SJÄLV?? nä, det blir inget. Så kom den där ångesten krypande. Den riktiga ångesten alltså. Ångesten över allt jag BORDE göra, att jag BORDE passa på nu när det är sol. Fast jag ville samtidigt inte. Hjärnan har ett sätt att provocera sig själv, ta sina egna strider, men det enda som händer att jag lider, inte att jag får möjligheten att fatta ett beslut. I alla fall hanterade jag det precis som jag alltid annars gör. Jag distraherade ångesten (det sämsta sättet att hantera det enligt min psykolog, men kan verkligen inte bry mig mindre i stunden?). Jag slängde på mig ett par shorts och ett linne, öppnade fönstret, rotade fram en hink och lite såpa och TVÄTTADE FÖNSTRET????! Har aldrig gjort det på min snart 1 år levda tid på Phyllebo. Skulle ana att de tidigare 20 levande innan mig inte heller hade gjort det. Fönstret på bilden är alltså innan obs. Efter blev det så fint så fint. SEN snurrade jag runt hela mitt rum och rensade min garderob, så mycket bättre feng shui nu (heter det så??).

Nu sitter jag i mammas kökssoffan, har ghort en megastor fruktsallad med vaniljvisp och väntar in den geniala kvinnan. Grattis på mors dag förresten. Men borde inte alla dagar vara mors dag? Jag tycker det och tycker att ni ska ta efter mig i det.

/E

När relationen hänger på kroppen


”Vad kan man ställa för krav på den andres utseende i en relation?”

Frågan kom i en gruppchatt med ett kompisgäng här om dagen, och sedan dess har jag haft svårt att släppa den.

Jag tänker såhär: man kommer gå upp och ner i vikt genom livet, så är det bara. Jag har gått upp i vikt under vintern i och med stress, alkohol och medicinbyte. Jag har tyckt att det har varit jobbigt. Och framför allt har jag har skämts för att jag har tyckt att det har varit jobbigt. Skämts för att hålla kring magen när jag står framför spegeln, skämts när jag tar bort armarna och inte ler och dansar vidare som Stina Wollter skulle ha gjort.

Jag vill alltid vara i mitt esse och känna mig som mitt bästa och snyggaste jag. Det känns som att det är fult att tänka så. Som om jag då skriver under på patriarkatet och ses som en dålig kvinna. Därför har det gjort ont i mig att tänka tanken att jag faktiskt också tränar för att känna mig som mitt finaste jag. Även fast det sägs att vi ska träna för vår egen skull.

Jag tror att det blir när vi motiveras av andra som träningen blir destruktiv. Om vi motiverar träningen med att samhällets ideal säger att en viss kropp är snygg, så blir träningen ett krav på ett mål som blir omöjligt att uppnå. Få personer är biologiskt byggda för ett sådant ideal. På samma sätt blir träningen destruktiv om du tränar för din partners skull. När jag själv har gjort detta så har jag gått från varje träningspass och känt att jag borde ha gjort mer, och till sist kan relationen – i mina tankar – hänga på min kropp. Det blir en nedåtgående spiral som är orättvis för mig själv, min partner och vår relation.

Jag har också lärt mig att skippa alla förhoppningar om att sluta äta socker och tugga grönkål livet ut. Herregud, socker får aldrig bli mitt straff. Choklad är inget misslyckande, det är mitt psykes bästa medicin. Det är NYTTIGT att unna sig något gott, en belöning, en njutning i denna värld där Trump är president och det flyter plastpartiklar i vårt vatten. Man får aldrig kämpa MOT sig själv, man ska kämpa MED sig själv. Och kommer ångesten över den där sötsaken, prata om att den kom med en vän. Vänner är bäst på att väcka en ur destruktiva tankar. Emma brukar ge mig verbala örfilar och mördande blickar. Det funkar för stunden.

Därmed motiveras jag och jag av att ha ett självförtroende och må bra psykiskt, vilket jag gör av träningen och bra mat. Då blir träningen en styrka långsiktigt för MIN SKULL, inte något skört och tillfälligt för en kille som jag ändå – let’s face it- enligt all statistik kommer göra slut med (förlåt älski!).

Jag har bestämt mig för att bara dricka två dagar i veckan (ist för 3-4), prioritera träningen som min bästa ”egentid”, och byta ut ljus choklad mot mörk på vardagar. Då känner jag mig lagom stark och glad just nu.

Hur tränar du för din skull?

/S

”Mormor, när kommer du dö?”

Jag sitter i hennes knä, med ena hanen på den varma, skrynkliga underarmen, som ser så tung ut men känns så lätt mellan mina  fingrar. Jag lutar huvudet mot hennes vänstra knota längst in mot revbenet, snirklar den andra armen runt hennes hals, lutar armbågen mot hennes bakre axel och för handen tillbaka mot hennes vänstra öronsnibbe. Jag tryckter in den i hennes öra, hårt hårt, för att det skulle se ut som de gula öronpropparna tanterna pluggar in på SJ hade när vi leker Melodifestivalen i vagnen. Jag vet inte om jag vill att hon hör min fråga.

”Mormor, när kommer du dö?”

Det är förbjudet att fråga, men jag behöver faktiskt veta. Jag är 7 år, och när vi ska rita en bild på vår idol i skolan så ritar jag min mormor i havet bland Markoolio, Brandsta City Släckers och andra män som leker minderåriga.

Jag ska åka till USA sommaren 2015 och hon säger att jag ska lova henne att inte bli förälskad i en pojke.

När hon kommer till oss med sin hundkasse från Harrods (mamma har köpt den, mormor vill aldrig mer utomlands, hennes ben klarar inte av att flyga, säger hon) så stapplar jag ner från trappan och säger att jag har ont i magen, men mamma säger att jag ändå måste gå till skolan. Nej, det är nog bäst om hon stannar hemma, så slipper hon bli sämre och behöva följa med dig till jobbet en vecka när jag inte är här”, beslutar mormor. Sedan bakar vi sockerkaka.

Min mormor sa att hon aldrig skulle bli kär igen, men en dag smsar hon under bordet. Han heter Gunnar och de hade en romans 1950. Mormor och Gunnar har hånglat i en telefonkiosk en gång. Det är fascinerande.

Året är 2012 när hon berättar sin absolut hemligaste hemlighet för mig. Hon låtsas inte om att hennes dramaturgiska konstpauser egentligen är återkommande kräkpauser, då jag har magsjuka. Hon avbryter sig själv vid ett tillfälle då hon ser att jag har olika färg på mina strumpor och ställer frågan om jag är homosexuell.

Mormor kommer till oss i Karlstad och har ett plåster nedanför ögat där kinden bullar upp sig. Mamma säger att det är en fläck som de har skurit bort på sjukhuset. Jag får ett raseriutbrott. Slemmet rinner från både ögon, näsa och mun, när jag skriker att det var just den fläcken som gjorde mormor till mormor, och att doktorn nu har tagit ifrån mig min mormor.

Mormor säger till en pojke i klassen att om han fortsätter att reta mig så skulle han få med henne att göra, och pojken ljuger framför hela klassen och säger att min mormor just har slagit honom på skolgården. Fritidsfröken säger att jag får gå hem till mormor eftersom jag har så ont i magen. På riktigt, den här gången.

Jag vill inte berätta för mormor hur det gick när jag sökte in till musikklasserna. Jag skämdes för att de vuxna var dumma mot mig. På något sätt kunde jag inte stå för det. Mamma blir arg.

Hon smsar ”Jag ringer snart!” när jag är på väg hem från skolan, den 21 mars 2006. Det är första gången jag ska vara ensam hemma, och min torgkopierade nyckel är prydd av ett kattmotiv, trots att jag är rädd för dem. Men när jag ska låsa upp dörren så är den olåst, och det tomma huset är fyllt av folk, mamma vrålar att Peter är död och jag kommer inte att minnas något utlovat samtal med mormor. Men jag kommer i framtiden se hennes siluett tydligt framför mig, när hon någon vecka senare står framför stänktapeten i köket i ett färglöst blomsterhav. Hon och mamma kramar varandra. De märker inte att jag står på tå i tvättstugan för att låta så lite som möjligt. För att synas så lite som möjligt. För att maximera alla möjligheter att tyna bort när mormor säger ”Nu kommer blommorna ända från Amerika, Cristina.”

Hon har vetat om att vi ska flytta till Uppsala innan jag fick veta det. Hon har varit med på den sluga lögnen om att mamma bara var på ett möte i Stockholm, när hon egentligen var på arbetsintervju i Uppsala. Det går 7 dagar innan jag ringer henne, så länge har det aldrig och kommer aldrig att gå mellan gångerna sedan. Jag skakar fötterna, liggandes på mage, tvärs över mammas (och Peters) dubbelsäng, snyftar och säger att jag behöver tröst.

Mormor berättar vissa saker om och om igen, fast hon vet att hon berättar dem om och om igen. Det är viktiga saker. Meningsfulla milstolpar. Hon har kört rally och läst kartan. Hon har varit i Tokyo en gång mot sin vilja. Mycket har skett mot hennes vilja, och hon gråter över det då och då. Sedan skrattar hon till och säger att hon numera bestämmer allting själv. Bland annat har hon tagit det storslagna beslutet att aldrig mer baka. Hon ringer mig och berättar nyheten, milstolpen, samma dag.

”Ja, vi hade ju fotmassagen” är hennes svar på min psykiska ohälsa. Hon har precis sett en 2 timmar lång föreställning om min psykiska ohälsa. ”Ja, vi hade ju fotmassagen” säger hon innan hon går till bussen, fast hon mycket väl vet att mamma har tagit bilen dit för att kunna skjutsa hem henne.

Hon är upprörd och säger att det värsta hon vet är när hon inte förstår för att hon då lika gärna kan vara död. Vi sitter och fikar på vår torsdagsträff. Jag säger att hon inte får säga så till mig. Jag har precis berättat för henne att hon inte heller får säga rasistiska meningar eller äta välling till lunch. Hon kommer dö, för livet brister, och jag kommer tro att hon inte höll ut under hela min livstid därför att jag inte förklarade nog för henne vad hon är för mig. Så liknar henne vid Brandsta City Släckers på min blogg i ett försök att behålla henne, en dag till.

/S

Hud och Vård

Fick en kommentar på inlägget om min hud och därmed hybris. Tänkte ta situationen till fånga, leka Kakan Hermansson (BÄSTA kakan, tack för allt du lärt mig. Om livet och om huden <333) och lista de produkter jag använder för att hålla facet rent. Dessutom är de flesta produkterna väldigt snälla och studentekonomi-vänliga, för oss som inte har råd att köpa alla glaw-glowmasker eller Peter Thomas-Roth enzymer.

Passar på att berätta hur och i vilken ordning jag gör allt också. Nu kör vi!

Jag börjar med att ta bort allt smink så gott det går med nr.1, Lóreal Rare Flowers cleansing wipes. Tycker att det är himla skönt med wipes när man är trött och inte orkar hålla på med krämer, vatten osv osv. Och dessa är riktigt bra! Annars är mina favoriter Nivea 3-in-1-gentle cleansing wipes. Wipesen finns att köpa i nästan alla butiker.

Sen (om jag orkar och är i mode) tar jag n.7, ultrabland, från lush och smetar in i ansiktet för att få bort ännu mer smink. Speciellt i området runt näsan, hakan och i pannan. Sen torkar jag bort det med en bomullstuss och så är ansiktet rent och insmort redan då. Egentligen skulle det räcka för många och jag stannar ibland här även jag, men oftast fortsätter jag att skämma bort fejjan.

Efter det tar jag ett ansiktsvatten eller micellärt vatten, som nr. 2,3 eller 8 (Nummerordningen??? jaja, ni får ta er en extra titt på bilden) på en bomullstuss och sveper i hela ansiktet för att få bort smutsen under sminket som grott under dagen (mmm tänk er tanken vad som bor där under). Ett bra ansiktsvatten är verkligen garnier micellar cleansing water, men det har väl ingen missat? Det finns att köpa på de flesta affärer, allt från ICA till h&m. Fråga där du är om ett bra ansiktsvatten!

Nästa steg är mitt favvosteg – serumet <3. Mitt favoritserum är faktiskt från Apoliva, nr. 6, och går att köpa på apoteket. Det är ett oljeserum med anti-age men anti-ageandet gör ingenting på en hy som inte behöver det, så bli inte oroliga att ni köpt fel! Annars är nr. 5,Lumene Valo Arctic Berry Cocktail Brightening vitamin c Hydra-oil (hahah?? skulle kunna heta c-vitamin serum) bra för att känna sig fräsch då den luktar väldigt gott. Dock ger den inte tillräckligt mycket fukt för min smak, men är å andra sidan fukt-skadad och skulle kunna smeta in smör i facet och ändå inte vara nöjd. Den finns att köpa på åhlens, lyko, kicks och alla andra liknande affärer. Dock är den lite åt det dyrare hållet, ca 300 kr, men den håller länge! (min flaska är som ni ser precis slut, men har haft den i flera månader). Ett bra budgetalternativ för en hundring är fuktserumet från ACO, nr. 4. Bra serum men känns snarare som att ha en tunn kräm överallt än ett djupgående serum. MEN som sagt, mycket bra alternativ för dig som bara vill fuktbomba och inte nödvändigtvis dränka dig.

Sist men inte minst har vi nattkrämen. Den som jag använder för tillfället är från Lumene, nr. 9, och heter hydration recharge overnight cream. Jag är KÄR i den. Den känns fet samtidigt som den inte kladdar, känns lagom lyxig och ger mig fukt under hela natten. Vaknar med ett babyface varje morgon (både rundhet och lenhet). Kärleken som jag hade innan denna kärlek var Creme the Cream från Löwengrip Care & Color, en bra nattkräm, men som började lukta konstigt efter ett tag. Kändes inte så mysigt att gosa in en kräm som luktade typ…. jäst….? Lumenekrämen finns i allafall att köpa på samma ställe som alla andra lumeneprodukter finns och blir din för runt 200 kr.

Känner jag mig dessutom extraordentlig lägger jag en mask som får verka en stund. Den som står i skåpet nu är Catastrophe Cosmetic från lush. Har dock inte fastnat för den till 100% och är säker på att det finns bättre, både billigare och roligare. Ska undersöka saken och återkomma!

Nr. 12 och 13 är de krämerna jag lägger på morgonen under sminket, efter att jag har dragit en bomullstuss med micellärt vatten överallt. Clarins beauty flash balm är ju den bästa krämen, det är den verkligen. Fungerar dessutom bra som primer för mig! Däremot är den lika dyr som typ alla ovanstående produkter tillsammans och därför slog jag till på en kräm från Emma S, moisturizing day cream (den var nämligen på rea hehe). Den är bra men inte i samma liga som den från Clarins, det måste jag säga.

Kommer ihåg att den här bilden togs precis när jag började se resultat av allt tvättande. Var SÅ nöjd

Vill tillägga att jag är medveten om att det ser ut som att denna ”rutin” tar 80 min och ger en stressfinnar bara av tanken på att behöva göra den varje dag. Men för mig handlar det också om psyket. Jag mår bra när jag vet att jag tar hand om mig, och när jag mår dåligt är jag extra noga med att faktiskt göra alla steg. DÅ blir det viktigare att ha kontroll över utsidan och göra det man kan, för att insidan är kaos. För mig är handlar det om MIG, min egentid. Och dessutom tar det bara 5 min när man väl fått in snitsen.

Hoppas ni fått hjälp och om inte det, lite inspiration! Kram

 

/E