Överlevarguiden #2

”I en blöt rock av passivitet kan vi fastna med blicken. Omedvetet medvetna står vi och tittar när ungdomen rusar förbi, den vi skulle fånga. Ett ständigt krav på ställningstagandet om vi ska springa, springa nu, eller om det redan är försent och vi kan kasta oss ner och vila medan rocken sakta kyler av allt vi en gång känt.”

Även om vi mår bättre än vad vi tidigare har gjort så har vi fått inse att det kommer komma dagar där allt bara känns skit. Som att gå med en tung ryggsäck i en uppförsbacke i motvind. Kanske beror det på något, eller inte alls. Vi jagar upp oss själva med tanken att tiden går förlorad. Någonting skriker i oss att livet är för kort, att vi ska karpa, skratta åt YOLO fastän vi menar det. Vi VET att ungdomen är nu. Men vissa dagar spelar det ingen roll. Ingenting funkar. Så vi bestämde oss för att ställa in de dagarna och kalla dem: överlevardagar.

På en överlevardag finns bara en enda ram: du ska ta dig igenom dagen. Gå hem tidigare från skolan/jobbet, köp hämtmat och stryk tvättiden. I kärlek, krig och på överlevardagar råder undantagstillstånd. Såklart går inte allt att ställa in, men försök se vad som går. Kanske kan du ta bilen istället för cykeln? Växthuseffekten vår vänta till nästa levardag. Ingenting krävs av dig. Dina känslor är där de är, och de får vara där.

Alla har olika ribbor för vad som kan klassas som en levardag. Kanske är det att de basala behoven inte tar emot, eller så är en levardag en dag fylld av innehåll och intryck. För Siri innebär det att livet känns roligt och att energin är närvarande. För Emma innebär det att dagen känns meningsfull och att hon somnar nöjd med sin insats.

Foto: Andreas Doyle

Och glöm inte att du aldrig ska behöva känna press över levardagar. Vi glorifierar ofta dagar när vi mår bra. Huvudsaken är att du ser att båda dagarna finns och att de kommer avlösa varandra. En dag kan aldrig bli misslyckad. Du gjorde så gott du kunde. För- egentligen- vem bryr sig om du tvättade eller inte den där onsdagen i maj?

 

Enter a title

Hemmadag


Igår jobbade vi 13 timmar i sträck. När Emma sa detta protesterade jag dock vilt eftersom jag minsann sov en timme. Dessutom åkte vi tåg i två timmar där vi pratade, vilket jag inte vill räkna som jobb. Och så en lunchpaus.

Direkt fick jag onda ögat av Emma. ”VET DU VAD, SÅ KAN DU FAKTISKT INTE GÖRA, SIRI. NU RÄCKER DET.”

Kontentan är att jag just nu sitter i Emmas säng i pyjamas, nyduschad efter träning, medan Emma är och fixar sina naglar. Kakan (vår bästis som bor i rummet snett mittemot Emma) ligger bredvid mig och pustar ut efter gårdagens juridiktenta.

Hon åker till Singapore om ett par timmar, den jäveln.

 

Poddmikrofonen redo i fönsterbrädet

Hur slappnar ni av?

Begrava tårar

Männen har långa ben, och jag är tacksam för dem.

Vi går med snabba steg från tåget mot kontoret. Emma har köpt en plocksallad på vägen, men jag är sugen på något mer. Jag ska unna mig varm mat idag, istället för den vanliga lunchyoghurten. Så ser jag honom. Jag får kisa och kolla så att det verkligen är en spetsig näsa över axlarna som den sunkiga ryggsäcken vilar på. Snabbt tar jag tag i Emmas väska för att bromsa in henne så att mannen inte ska se oss. Det är inte det att jag inte pallar att hälsa. Det är att jag inte pallar att han inte känner igen mig, eftersom det har gått 11 år. Jag orkar inte förlora ännu ett vittne till att jag har rätt att vara ledsen.

Jag har bearbetat så mycket de senaste åren. Situationer, minnen, händelser, skuld, skam. Men jag har inte sörjt att jag har sörjt. Sörjt ensamheten som gjorde mig tyst under min barndom, och begravt denna tystnad i bädden av tårar som aldrig fick komma ut. Sörjt klumpen i magen när mamma grät på toaletten medan jag bad till Gud att Gud inte skulle finnas. Och jag vet, att den mannen vet, att jag satt en av de få sommardagarna jag hade med min mamma och spelade tv-spel i gästrummet på övervåningen. Vi väntar in fem sekunder innan vi börjar gå igen.

Vi brukade grilla hos honom om somrarna i Karlstad. Han och hans (ex)fru var bra kompisar med min mamma och bonuspappa. En gång när vi skulle gå den 10 minuter korta promenaden i sensommarsolen så satt jag på min bonuspappas axlar. Tillsammans blev vi över tre meter långa. Jag vilade mina händer över min bonuspappas panna och lät de glida ner för hans ögon då och då. Han var fortfarande lika lugn, till skillnad från mamma.

Jag tillsammans med min bonuspappas dotter, min syster.

Vid det här laget tappar matlusten. Jag förlorar min ryggrad, min motivation, min kontroll. Jag tänker efter och det slår mig att han nog fanns där på min bonuspappas begravning. (Jag minns inte mycket mer än att Katarina Sandström från Rapport var där och att hon åt leverpastej på sin smörgås, vilket jag och mina kusiner bestämt skulle maila till Aftonbladet och tjäna pengar. ”KATARINA GILLAR LEVERPASTEJ, LEVERPASTEJNYHETSKATARINA!”)

Under vårt möte på kontoret sitter jag som en jävla sackosäck och försöker desperat kartlägga min stress så den kan legitimera att matlusten försvann vid synen av en värmländsk man med långa ben, innan jag drar en fleecetröja över skjortan och somnar på golvet i poddhörnan.

Vaknar upp till att Emma har bett er om pepp. Ni är anledningen till att jag nu sitter upp och jobbar vidare, just nu med ett projekt som ska stärka ungdomar i utanförskap i Uppsala län. Vårt budskap till dem är att de aldrig är ensamma och att det är okej att känna. Jag ska försöka ta till mig det, jag med.

/S

 

Vad är livet om inte det här?

Efter 3 år av vår dagbok Pillerpodden så hände det mycket. Ni har fått följa oss in och ut ur kriser, med pappor i himlen och pappor på jorden. Vi har haft panikångest men låtit mikrofonen rulla, vi har sagt för mycket och sårat människor, vi har bett om ursäkt men ibland stått envist fast vid att tystnaden inför våra lyssnare skulle ha gjort mer skada. Vi har fått våra hjärtan krossade. Vi har balanserat mellan skräck och eufori, ibland med en fot i varje trädgård. 3 julpoddar, alla med gråt. Vi har poddat från USA i två omgångar. Vi har krävt svar av politiker om de tycker att de har gjort nog och vi har njutit av den obekväma tystnaden. Vi har haft en sommarserie som slutade med att vi fick in grattismail till Emmas fejkgraviditet. Vi har bråkat och sårat varandra när luften i rummet tog en annan form då samtalet vände. Vi har blivit hatade. Vi har fått träffa och älska människor vi annars hade passerat, fått livshistorier som gick rakt in och sent kommer lämna oss. Nu vill vi nå ut till fler.

 

Att börja lyssna på en podd med 143 avsnitt kan lämna en känsla av ensamhet och tankar av att man redan är så efter att det inte är någon idé. Var ska man börja? Och även om det är vår förhoppning att du som ny lyssnare ska känna dig hemma i vilket avsnitt du än väljer, så vill vi nu ta allt från början, fast 3 år senare.

 

Så: I säsong 2 svarar vi på frågorna igen, men med precis samma form och vinklar. Ni får följa oss, med allt vad det innebär, nu när Pillerpodden faktiskt är ett företag, en förening och en blogg på VeckoRevyn. Samtidigt vill vi ta det igen, fast från den vinkel vi har nu efter ytterligare tre års jobb på oss själva.

 

Hur kommer det sig att vi lever med psykisk ohälsa? Hur hanterar vi den idag? Hur har vägen varit för att må bra? Varför har vi helt olika bild av psykiatrin? Varför heter Pillerpodden Pillerpodden, och vems mormor är Mormis? Vad är grejen med fascinationen för horoskop och listor över gamla ligg? Hur funkar livet med borderline och hur ofta tänker Emma på sin pappa, 4 år efter hans bortgång i cancer? Och vad var det egentligen som hade hänt när Siri i höstas vaknade med böcker över hela golvet och blodigt tyg hårt knutet runt benet?

 

Pillerpodden säsong 2 är fortsättningen på vår dagbok, men ger nya lyssnare hela bilden, utan att behöva lägga ner 143 timmar på att ”komma ikapp”. Du som gammal Pillerpoddare kommer kunna få höra skillnaden mellan hur vi ser på ohälsan nu, jämfört med de första 10 avsnitten.

 

Vi ska ge er allt vi kan och lite till. Tack för att ni gör Pillerpodden till Pillerpodden. Vilken jävla smäll.

Att smittas

Vi smittas av varandra. Av varandras mående, humör och klädstil. Vi gör detta medvetet omedvetet, för vi tänker inte på att vi gör det, men vi vet att det är så. Men det blir väl lätt så när man lever i någon slags symbios, precis som vi gör, vilket innebär att två olika organismer lever tätt intill varandra, i ett förhållande, med någon sorts effekt. Och precis så är det ju. I alla fall i vårt fall.

Vi känner varandra utan och innan, så det är inte så konstigt att vi som jobbar heltid, hänger heltid och bor en våning ifrån varandra känner av varandra. Hur vi mår, är och lever. Vare sig vi sitter i samma säng eller har en sms-konversation kan vi nämligen på avsaknaden av till exempel en punkt eller tilläggandet av ett utropstecken läsa av varandras hjärnor . Problemet här är att vi inte ofta vi misslyckas med detta och när vi gör det blir vi lika förvånade och frustrerade varje gång. “HUR kan du inte fatta det??! jag skrev ju fem utropstecken!!??”. Förmodligen är det så, att vi är så pass nära att vi tror att vi kan lära varandras tankar. Men när vi väl inte kan det så raseras alla förväntningar på att vi är samma människa, att vi borde ha förstått det från början. Då är besvikelsen nära. Och vi kan inte ta besvikelser, oavsett vart de kommer ifrån. Kanske är de till och med värre att hantera när de kommer från någon så nära?

Vi blir själva förvirrade av detta fenomen. Vi vet inte hur vi ska förhålla oss till det. Vi vet inte om det är bra eller dåligt, om det är någonting vi BORDE förhålla oss till eller om det bara är någonting vi ska låta vara. Jag tror att det är bäst att bara vara. Vara i det som är och som var, vara i det som vi ska vara i. Eller?

/E

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd