Ryck upp dig!

”Det är inte så farligt, ryck upp dig.”

Vi heter Siri och Emma. Vi har aldrig velat försvinna på riktigt. Det skrämmer oss att inte få känna, att inte få andas, att inte kunna gråta och att det inte skulle finnas någonting att kriga för. Vi är inte rädda för döden, men vi är livrädda för att inte få leva klart.

Vi arbetar 200% med att bryta tysnaden kring psykisk ohälsa. 100 % handlar om att driva Pillerpodden, där vi försöker tala för dem som inte orkar, vågar eller kan. De hundra procent som är kvar går åt till det ständigt pågående arbetet att bryta tabut kring vår egen psykiska ohälsa. Arbetet med oss själva, som pågår hela tiden, nätter som dagar, sekunder som dygn. Vi ställer nämligen upp utan villkor, utan avtal, när vi talar i ett rum där platsen för oss egentligen inte finns. Vi förväntar oss ingen ersättning för att öppna tunga dörrar utan inbjudan. När vi plockar upp oss själva och går till affären, sliter det på oss. Att gråta ut vår sorg är ett jobb. Det är likaså detta, så många unga arbetar med idag, för om det inte är ett arbete att ta sig i en krage vi inte har, så vet vi inte vad ett arbete är.

För tre år sedan såg Emma sin pappa dö i cancer efter nio månader av tumörer, blodproppar, cellgifter och kortisonbehandlingar. Samtidigt fick Siri diagnosen borderline, efter att ha varit beroende av ångestdämpande och inte klarat skolan. Emmas sorg är fortfarande stor, även om hon nu ofta kan hantera den, och Siri brottas i perioder med sin diagnos även om medicineringen idag fungerar. Vi är så jävla sköna när vi ställer oss i baren på klubben, bjuder alla på shots och sedan berättar ingående om våra liv. It-girls. Lokalkändisar. Vi bjuder på det, på våra sorgliga, häftiga, tragiska, vackra jävla liv. För vi lever ändå mitt i det. Här sitter vi med kapade vingar och berättar anekdoter med slutsatsen att vi tror vi en dag kommer kunna flyga. Vi kan till och med se det borta vid horisonten. Att vi, med vår naturliga empati och medmänsklighet, ska rädda barn och sparka idioter i röven. Siri, som upptäcktes på skrapningen efter sin mammas tredje missfall, hon, vars hjärta slog till sist, som hennes mamma kom att tacka Gud för. Siri, som har bra ämnesomsättning med absolut inte får äta äpple eftersom hon är akutopererad. Emma, som fick följa med de vuxna redan från start, som först inte fick hår alls innan lockarna började ta form och fortfarande karaktäriserar henne som en av Uppsalas absolut snyggaste tjejer. Emma, som i sin ilska på cancern vände skiten till något fantastiskt. Ja, alla trodde vi någonstans att vi skulle dö, men titta här på oss, vi lever. Med kapade vingar. För även om vi lever med den psykisk ohälsan innebär det inte att vi också lever utan den psykiska hälsan, även om normen ofta säger att det skulle vara så. Skål för livet! Kan vi inte dansa snart?

Vi har rätt till våra liv. Rätt till vår hälsa och vår framtid. Rätt till våra känslor, även när känslor som igår i baren kändes som din största tillgång, men idag istället känns som din värsta fiende. Livet måste också få kännas tufft. Livet måste få vara både och, utan att en del är mer sann än någon annan. Vissa människor kanske inte förstår dig, tror på dig eller vill dig väl. Kanske menade de inget ont, utan saknade bara förmågan. Det enda vi kan göra är att lita på oss själva. Vi kanske inte alltid förstår oss själva, men vi vill oss själva väl, i alla fall i slutändan. Och dagarna som är gråa, dagarna då elaka ord går in utan filter och fördomarna står som hinder, så får vi sluta ögonen och tänka att det alltid finns någon annan som tar kampen idag, på sitt sätt, för sig själv och för oss. Hon ser kanske inte ut som du eller har samma problem som du, men ni har någonting avgörande gemensamt. För precis som dina, så varierar hennes dagar, men under alla står du, precis som hon, stark. Du kanske inte ser det idag, men hon gör det åt dig, så att du kan se henne imorgon.

Det är det som är att vara Pillerpoddare. Vi är känslomässigt släkt med varandra. Vi delar inte blod, men vi delar känslor. Vi är en familj, och du behövs, så att vi i kör kan svara att vi aldrig ryckte ner oss, när någon påstod att vi skulle rycka upp oss. Om det är någonting vi vet, så är det att normen och tabut föder en skam som så många lever med. Vi valde aldrig vår psykiska ohälsa, det är ingen hobby som många i vår generation har, ändå förväntas vi tysta ner våra problem. Det heter att vi har cancer, men att vi är deprimerade. Som om vår sjukdom ligger i vår identitet. Inte konstigt att vi måste dansa, även, om inte framför allt, i regn.

 

Enter a title

Välkommen hit

Bästa DU.

Vi heter Siri och Emma. Välkommen till vår blogg och vårt liv. Vi är Veckorevyns blogg om psykisk ohälsa och framför allt psykisk hälsa.

Här kommer du kunna läsa om allt från ångest, sorg, känslohantering och bakslag till karriär, företagande, yta och utekvällar. Hit ska du komma för att slippa pressen av den perfekta instagramfrukosten eller skeva utseendeideal. Den här bloggen görs för DIG. Kommentera, sprid, diskutera och fortsätt vara precis den du är. Det ska vi försöka vara.

Hoppas du trivs! Kram från oss <3

 

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd