”Hoppas du dör i din ensamhet”

Det finns mycket naturligt som provocerar människor. Stina Wollters valkar. Hannah Widell och Amanda Schulmans vitaminburk. Isabella Löwengrips weekend i Italien. Och mina känslor.

Medan jag knåpade ihop svar och Emma försökte ringa mig för att säga att jag inte skulle lägga ner min energi på detta så slog det mig hur absurt det är att mina tårar provocerar mer än mitt leende. För känslor provocerar mig med. Positiva känslor sticker i mina ögon.

Jag har hatat. Jag har inte skrivit att någon borde dö ensam, men jag har svurit högt åt leenden. Jag har hatat glädjen så mycket att i år är första gången jag kan sitta i solen sedan jag var 16. Tidigare har jag inte velat gå ut om det inte har varit regn. Värme och ljus har iskavt för mycket mot det inre mörkret, jag har rent utav frusit av det i tron om att det skulle krävas en sinnesstämning jag inte kunde leverera. Så jag satt hellre ensam och tittade ut.

Vi har svårt att föreställa oss någon annans känsla. I min panikångest har jag ingen aning om hur lugnet känns. Och under mina bra perioder tvivlar jag ibland på att jag har mått så dåligt som jag har gjort och går med ett tvivel om att jag ens varit sjuk.

Men förr eller senare står vi alla i regnet och gråter, med eller utan psykisk ohälsa. Livet gör ont och kommer inte att vara rättvist. Känslor är ett tydligt mått på orättvisa. Vi letar efter att sätta dem i relation till varandra. Har jag rätt att vara ledsen när det finns barn som svälter? Har jag rätt att vara glad när det finns barn som svälter?

En känsla är aldrig farlig. Det är ensamheten som är farlig. När vi känner oss ensamma provocerar det som visar upp det liv vi föddes in i, livet med valkar, vitaminbrist, längtan efter sol och känslan av ångest. Det är inte min instagrambild som föder hat. Det är de som hatars känsla av att vara ensam.

Att inte vara ensam är att kunna gråta i solen och skratta i regnet. Idag lever jag ett sådant liv. För jag dör hellre ensam, än lever ensam.

/S

Enter a title

Revansch

Det är en konst i sig, att tillåta revanschen. Den är ju inte helt naturlig i sig, när krigaren i oss för en stund har varit inställd på att gå emot oss själva. Däremot är det en helt fantastiskt konsekvens av den ibland så fruktansvärda orsaken.

När paniken slår till är det ofta lätt att se den som ett tydligt bakslag. Jag hör mig själv tänka, ett steg fram och två steg bak. Igen.

Då är det som allra viktigast för mig (och oss) att omringa mig med personer som jag kan lita på och kan agera mina speglar. Några sådana personer är mina bröder, min barndomsvän Annie och mina syskonbarn. Med dem spelar det absolut ingen roll hur jag beter mig, vad jag gör eller hur jag mår. De kan påminna mig om att jag alltid går framåt, vare sig det känns så eller inte. (ibland ger de en de där käftsmällarna man behöver för att ta sig ur sin lilla bubbla också).

Dagen efter att Siri hade haft en av hennes värsta panikattacker, som hon skriver om i inlägget under, hade vi en födelsedagsfest inplanerad. För något år sedan, eller bara för några månader sedan hade det varit omöjligt för Siri att gå på den. I och med panikattacken hade närmsta vecka varit för svajjig för att hon hade vågat utsätta sig för någon av hennes sårbarhetsfaktorer, och där är självklart alkohol en stor del. Men nu behövde hon bara en lugn dag och sen var hon back on track. Vilken jävla stjärna.

Eh, ursäkta mig???

Här har vi några av pärlorna som gjorde revanschen möjlig <3

Att tillåta sig själv att göra en revansch på livet, i sin egen takt på sitt eget sätt kanske inte alltid är lätt. Det kan vara läskigt, kännas konstigt och fel, men ack och ve vilken styrka man får, vilken kraft man upptäcker att man har. Dessutom är det ett bevis på att även ett bakslag är en framgång, för vi kommer aldrig framåt om vi inte får nya utmaningar att ta tag i (carpe diem osv osv).

Glöm aldrig att revanschen kan handla om att gå till Ica lika mycket som att ta sig en sväng på stan. Men satan i gatan vilken krigsmundering det där läppstiftet kan vara ibland.

/E

Det är okej att…

Nu när vi ändå är inne på spåret för vad som är okej eller inte tänkte jag underlätta livet lite för er genom att göra en lista på saker som ÄR okej. Varsågod att skriva ut och ta fram vid behov.

Det är alltså okej att…

…känna.

…inte känna.

…vara glad.

…vara ledsen.

…vara deprimerad.

…vara lycklig.

…tycka.

…inte tycka.

…må bra och sen må dåligt.

…må dåligt och sen må bra.

…dansa för sig själv.

…dansa inför ett fullsatt rum.

…inte dansa alls.

…skrika.

…gråta.

…vara arg.

…skratta.

…prata.

…vara tyst.

…orka.

…inte orka.

…fortsätta.

…ge upp.

…fly.

…stanna i stunden.

…ha ångest.

…ta ångestdämpande.

…klara sig själv.

…ta hjälp.

…spendera pengar.

…spara.

…gå ut.

…stanna hemma.

…ta selfies.

…låta andra berätta för dig varför du är bäst.

…tala om för dig själv varför du är bäst.

…dra vita lögner.

…vara ärlig.

…tycka synd om sig själv.

…ge 0 fucks.

…känna sig sexig.

…uttrycka sina känslor på alla sätt och vis.

…leva i mjukisbyxor.

…skita i andra.

…bry sig om andra.

…fylla på den här listan med ALLT annat som du känner är relevant.

HADE! puss

/E

100 minuter panikångest

Jag greppar efter medicinburken, tar stöd mot min en stol för att hålla den skakande kroppen uppe, men stolen har hjul, och jag faller baklänges och slår i ryggen i bordsbenet. På bordet står en vas med färska blommor som jag inhandlade till mig själv för ett par timmar sedan i syfte att undvika just det här.

Allt hade gått så bra under dagen. Jag hade köpt färsk mango dagen innansom jag hade i yoghurten. Jag hade tvättat, publicerat vloggen, träffat Emma på innegården, lagat en riktig, varm, lunch. Jag hade mina bästa träningskläder på promenaden längs ån. Alla förutsättningar fanns för att fixa att vara ensam på kvällen.

Missförstå mig inte, jag ville vara ensam. Men jag ville inte känna mig ensam, därav blommorna på bordet, tv:n på hög volym, en bok i sängen och en dator på en pall. Men ändå skedde det.

 

Min panikångestattack varade i 100 minuter om jag räknar från det att jag skrev till en vän att jag precis ramlat till det att jag tog mitt första lugna andetag.

Jag var kanske själv i rummet, men det hela tog slut när jag inte längre kände mig ensam. Jag hade min pojkvän i telefonen som lyssnade in min andning och blåste in sin andningsrytm när hyperventilationsskoven kom. Och så hade jag er.

Jag har precis vaknat upp. Jag mår bättre, men kroppen är slutkörd. Tittar in på instagram och ser att två av de 31 svaren inte är stöttande. Det gör mig verkligen ingenting. Men jag känner ändå att jag måste svara. För jag vet att andra också tänker likadant, också jag själv i stunder.

Motsatsen till uppmärksamhet är ensamhet. Då väljer jag uppmärksamhet. Det är varken skamligt eller fult.

Din kommentar är ett sätt att få uppmärksamhet. Det är inget fel med det. Jag ser dig. Jag ville också bli sedd igår. Jag vill bli sedd alla dagar i mitt liv. Faktum är att det är inbyggt i mitt, och ditt, biologiska system. Utan att bli uppmärksammade överlever vi inte. Då kan vi ju varken samtala, handla mat eller ligga. Vi dör ut utan det. Så jag väljer att visa mig ledsen, glad, rädd, ångestfylld och kär. Jag vill dela med mig av mitt liv. Det visade sig att det behövdes, öppenhet föder annan öppenhet, så jag och Emma byggde en karriär på det faktum att känslor finns och att det är okej. Vi behöver söka stöd från varandra. Det är också okej. Din kommentar är okej. Du är okej. Hoppas du får en fin dag. (Ville svara såhär, jag ville ge din tanke uppmärksamhet, för du är säkert inte ensam om den. Vi är aldrig ensamma).

/S

 

VLOGG: Almedalen del 3

Under sista dagen blir det debatt mellan unga och vuxna, både när det gäller skolans ansvar för ungas psykiska ohälsa och hattmarknadsföring. Vi kramar ur det sista ur Almedalen och avslutar med ett pepp talk till er. Det blir alltid bättre. Tack till Sveriges Elevkårer och Under kevlaret som bjöd på lite extra i denna vlogg.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd