”Läskigt, men fan så mycket roligare”

Här om natten när jag låg i Siris säng efter en lång, dag då positiva nyheter hade kommit på löpande band. Så kom jag på mig själv att tänka, att jag ännu inte tänkt att det kommer gå åt helvete. Jag kom på mig själv i ett moment av chock och frågade Siri om hon hade tänkt på det – nej, det hade hon inte.

Att det hos mig i stunder av flyt, lycka eller hopp alltid funnits en ton av melankoli eller katastrofkänsla, att ”allt kommer krascha snart”, det vet jag. Det har liksom varit den gemensamma nämnaren i de flesta glada stunder. Jag är van vid att aldrig riktigt låta glädjen ta över, aldrig tillåta den att styra, i alla fall inte så pass mycket att jag för ett ögonblick glömmer att olyckan väntar runt hörnet. Att jag föddes med en släng av katastroftänkande, det är jag nog inte unik med, dessutom tror jag att det bara späddes på mer och mer när jag fick en extra dos i modersmjölken från mamma. Mamma har alltid tänkt ett extra varv, ifall, om, men, fast, dock, tror ni? Och så vidare. Pappa gjorde bara. Han sa upp sig, flyttade, köpte, sålde, startade, stannade och sa nej. Av vad jag har förstått tänkte han att konsekvensen alltid skulle ta honom någonstans, det skulle ordna sig. Likaså har också mamma grundtanken att det alltid ordnar sig, men precis som jag så är hon hellre helt säker på att konsekvensen tar henne dit hon vill, än vart som helst. Kanske beror min och mammas katastrofsyn på livet på att vi båda förlorade en förälder i unga år. Min pappa och mammas mamma, min mormor. Arton och femton år. Utvecklade, men inte tillräckligt för att nya perspektiv inte ska kunna rota sig djupt, djupt i hjärnbalken. Kanske har det med döden att göra, kanske är vi bara skapta på ett visst sätt.

Jag har alltid tagit ut sorgen i förskott, så länge jag kan minnas. Sorgen över att det som nu är bra kommer att bli dåligt snart, att jag lika gärna kan gråta nu eftersom att provet om två veckor ändå kommer gå dåligt, att det inte ens är värt att ta den där chansen för att den ändå kommer visa sig varit ovärd att ta. Sorgen överskuggar liksom alltid det som varit bra. Hur bra det än har varit. Men jag tänker också att det inte är så konstigt, att min kropp alltid är inställd på katastrof, garderad för överlevnad. För det är så jag har behövt leva, det är så det har sett ut. Rustningen har hängt bredvid sängen nära och behändigt. Jag kan den utan och innan, även fast jag tror att den är tjockare än vad den är på riktigt. Egentligen hade det nog inte spelat någon roll om jag haft den på mig eller inte, för det gör lika ont ändå. Besvikelsen.

Vågar jag tro på att det nu kanske bara fortsätter gå bra? Är det värt det? En sak jag vet är i alla fall att det är läskigt. Det är läskigt att inte alltid vara beredd, att inte gå i vinterskor redan på hösten eller att inte har concealern med sig. Det skrämmer mig att behöva acceptera att det faktiskt är som det är, och att våga lita på livet. Det är otäckt, men fan, så mycket roligare.

/E

Enter a title

Tonårshat + JacquesThomasOscar

 

 
Idag tog vi Tonårshat till Stockholm för att möta genitrion Jacques, Thomas och Oscar. Tonårshat var vår stora vintersatsning. Vi ville ge unga tjejer en plats där de fick tala till punkt för att på så sätt inspirera andra och boosta andra tjejer och tonåringar. Ni hittar dem HÄR och i din podcastapp, inte minst på @tonarshat på insta eller tonarshat1 på snapchat.

Nea (till vänster) påminner om Siri och Shaimaa (till höger) om Emma, något vi inte alls hade planerat men som visade sig under vägen.

Vi höll till i VeckoRevyns poddstudio!

Det Tonårshat inte visste var att vi hade förberett killarna ganska väl på hur Nea och Shaimaa fungerar. ”Vi vill spicea upp deras podd lite och tänker att ni vore perfekta att ta in. Jag är säker på att Nea vill roasta er på hur medvetna ni egentligen är, och att Shaimaa kommer försöka rädda situationen. Kan bli jävligt underhållande för att tala klarspråk.” är ett utdrag ur mailet vi skickade till dem.

Dessutom bestämde VI poddämnena som innehöll Fuck Marry Kill (extra kul att ta med Freud, Marx och Platon), manshat, livet efter döden, studenten, första fyllan och mycket mer. Dessutom fick Tonårshat i uppgift att tolka ”Medveten som fan”.


Avsnittet blev GENIALT. Det kan ni lyssna på redan på torsdag! Och missa inte att följa jacquesthomasoscar på instagram och pumpa ”Medveten som fan” på såväl grillkvällar som studentflak.

Efteråt satte vi oss ner och berättade för Nea och Shaimaa hur jävla fantastiska de är. Uppsalas största tonårspodd med 5000 lyssnare i månaden. De har pratat om allt från SKAM till tinder, crushar och sexuella övergrepp. De är en förebild för så många, inte minst oss. Sedan hämtade vi Emmas brorsdotter Alicia och pratade om bajs hela vägen hem.

Ha en fin fredag, PUSS!

 

Feeling blue

Jag åkte hem till min mamma ikväll. Hon bor bara 20 minuter ifrån mig, och jag lovade henne när jag flyttade ut (för tredje gången) att jag skulle hälsa på minst en gång i veckan. Nu är jag här någon gång i månaden, om ens det.

När jag var 19 år så kom min morbror och min morfar och tapetserade om mitt rum. Jag hade nämligen, hos psykologen, fått göra en mindfullnessövning. Exakt en sådan som ni tänker er, ”känn hur sätet vilar mot fåtöljen som bäääär dig, känn hur golvet bäääär dig, och verkligen VILL att du ska vara där”. När skratten lagt sig och vi hade scannat igenom min lilla späda kropp så säger hon ”tänk på en lugn färg”. Och det blev mörkblått.

Innan denna stund på 2014 hade jag avskytt mörkblått. Nu skulle allt bytas ut till den färgen. Anteckningsböcker, pennor (bläckpennor från Willys), kläder, ytterkläder, underkläder och så min tapet.

Dagböcker från när jag mådde som sämst

Till sist fick mörkblått en annan laddning, en ångestladdning. Min psykiska ohälsa pågick ett bra tag endast omgivet i mörkblått vilket gjorde att färgen till sist signalerade ångest, precis som mammas soffa som till sist blev min ”lugna plats” efter en liknande övning. Men det är fint att titta in ibland i rummet där jag under sömnlösa nätter och mardrömsdagar samlade den energi som krävdes för att ta mig ut och se andra färger.

/S

 

Bollnäs tur och retur

Bollnäs, tänkte vi, det låter inte mycket för världen. Men oj oj oj, vilken dag vi hade igår. Inte visste vi att det i bollnäs 1, bor den coolaste eldsjälen någonsin, 2, finns den bästa fritidsgården någonsin, 3, bor det skönaste tonårsföräldragänget någonsin och 4, finns chans till den härligaste kvällen på länge.

Allt vi hade fått veta var att vi skulle livepodda i Bollnäs, på releasen för en cool webbapp, absolut, men vi tänkte väl mest att vi skulle göra vår grej och sen vara klara. Återigen fick vi en käftsmäll av livet. Vi hoppade i allafall på tåget, jag i Uppsala och Siri i Stockholm, för att ta oss uppåt. På tåget jobbade vi och blev filmade av Andreas (han har hängt med oss överallt med sin stora filmkamera sedan februari). När vi kom fram blev vi upphämtade av projektledaren för drakprojektet, Maria, som vi träffat flera gånger förut när vi varit på utvecklingsmöten för appen. Hon körde oss till ett ställe som kallades ”Gumpeln” där vi skulle hålla hus, och där träffade vi eldsjälen Leif. 74 år och en kämpe för ungdomar i bollnäs och alla städer och orter runt om. Han var SÅ inspirerande och visade att det återigen inte handlar om hur man pratar om saker, vad man säger eller hur man säger det, det handlar om ATT man faktiskt pratar om det. Det går verkligen i linje med vår syn på ungdomars psykiska ohälsa, vi måste lyfta det för att kunna ta tag i det, inte tvärtom.

Gumpeln är som en fritidsgård med dansrum, skatepark, inspelningsstudio och biosalong. Dit kan man komma bara för att hänga, träffa människor eller göra det man brinner för. Allt har ungdomarna själva designat och bestämt över, Leif har bara stöttat och gjort.

Efter livepodden (vi säger till när avsnittet finns att lyssna på), där vi bland annat intervjuade Leif lite om varför han tror att den psykiska ohälsan ökar och vad man ska göra åt det, Maria från drakprojektet och mycket mer, drog vi till hotellet. Väl på rummet bytte Sirp snabbt om till sringkläder och jag kopplade av på mitt sät, genom att inte göra någonting haha. När klockan närmade sig 17.30 tog vi varsin dusch och sved om till finkläder. Sen mötte vi upp resten av gänget som jobbat med appen och spelade shuffleboard, drack drinkar och åt tapas. Det var härligt att kunna slappna av lite efter jobbet.

Runt 00.00 var vi tillbaka på hotellet igen efter en pubrunda i bollnäs, åk inte dit för att festa så att säga. Då somnade vi ganska snabbt och så vaknade vi 07.00 i morse för att dra en snabb hotellfrulle innan tåget gick från stationen tillbaka till Uppsala igen.

Det var en så mysig dag. Massor att göra och full fart, men ingen gråt för det. Idag väntar ännu ett event/meet up.

Vi hörs sen! Puss från oss

/E o S

Utsida vs. Insida

Jag tycker vi kan snacka om min hy igen. Håll i hatten, för här kommer ett långt inlägg.

Jag har ätit både Tetralysal och Roaccutan (som nu heter Isotretinoin tydligen??), båda utan bestående resultat. Visst, jag fick bort alla finnar och rödheten blev mindre, men så fort jag slutade med medicinen igen kom det ganska fort tillbaka. Roaccutanen var bäst av dem två, men egentligen skulle jag nog behövt två kurer, då jag åt den i ett år men fick tillbaka aknen ett halvår efter sista pillret taget. Tänkte att jag skulle re-capa lite här.

Egentligen började jag få dålig hy först i sjuan. Då kom rödheten och knottrorna. Jag hade nästan aldrig regelrätta finnar, men små pluppar i princip hela ansiktet. Och rödheten mina vänner, den var inte att leka med. Vi snackar inte lite blossig om kinderna, vi snackar områden av smärta och en ENORM rödhet. Bildgooglea rosascea så kan ni slå ett getöga på närmsta rosascea-fejja. Tyvärr finns inga bilder från den tiden då jag alltså inte gick osminkad hemma, ens om jag var ensam. Jag skämdes för mig själv och vågade nästan inte visa ansiktet för mina syskon. Varje sleepover var läskig, simdag med skolan var otänkbar och på sommaren badade jag inte, om jag inte hade med mig concealer alltså. Någonstans här fick jag min första kur med Tetralysal, vilket är en antibiotikatablett som ”används vid akut försämring av kronisk luftrörskatarr, vissa lunginflammationer, klamydiainfektioner och akne (finnar) i ansikte” enligt FASS. Den medicinen tillsammans med olika receptbelagda krämer skulle kirra biffen sa de. Men tji fick jag, och så fick jag en till kur. Jag åt alltså antibiotika i sammanlagt 18 månader. Kan ju bara säga tack och hej när nästa antibiotika-sjukdom kommer, jag lär ju vara restistentare än resistentast.

Nåja.

När jag började gymnasiet hade jag fortfarande problem med hyn, men höll den i någorlunda chack med krämer, klämningar, billiga masker från ica och så vidare. STACKARS lilla hy kan jag känna nu i efterhand som blev attackerad av små smutsiga tonårshänder. Däremot började jag i tvåan, exakt i fas till när jag började må psykiskt dåligt, få finnar på ställen jag aldrig förut haft problem. Jag fick stora bölder på käkarna, bröstet och ryggen. Sån jävla underbar känsla när man vill vara som snyggast för alla klass-crushar och coola tjejer. Detta resulterade i att jag sminkade mig på ett otroligt sätt, hade vissa platser jag inte kunde sitta på i klassrummet (beroende på dag, då jag vissa dagar hade färre finnar på höger käke och då kunde jag sitta med den käken utåt mot klassrummet), kände skam och började tvätta mig och torka ut ansiktet ännu mer. Fattar inte att ansiktet typ inte ruttnade??

I slutet av tvåan fick jag nog, bokade en tid hos en hudspecialist på akademiska sjukhuset här i Uppsala och krävde att få någonting annat än en kräm utskrivet. Då fick jag höra den mest fantastiska meningen jag hade hört dittills i mitt liv, nämligen ”Du kommer att få Roaccutan inom en månad”. Det var en medicin jag hade hört talas om, då den tydligen var som en akne-utrotare enligt andra. Jag tror till och med att jag grät en skvätt när jag tog den första tabletten.

Efter ca 4 månader med rois såg jag ut såhär i fejjan:

Och asså det här hörrni är ljusår bättre än innan, men ändå inte helt i mål.

Roaccutanen hjälpte väldigt bra, relativt fort och min hy höll sig fin i ungefär 6 mån. Sen dog pappa och det fuckade upp hela min kropp. Jag blev utbränd, förlorade all kraft jag någonsin hade haft i både kropp och själv, tappade hår och all akne kom tillbaka. Skillnaden från innan var att min rosascea var behandlad, vilket var bra eftersom att det är en kronisk hudåkomma. Men nu fick jag istället ren och skär akne, med större och värre finnas än någonsin innan. Ej oproblematiskt. (OBS säger inte att det är problematiskt med finnar, men för mig var det så otroligt laddat. Varje finne var liksom ett orosmoln i mitt liv).

Någonstans där mitt i sorgen flyttade jag till Stockholm och började må ännu sämre. Hyn likaså och jag mådde återigen jättedåligt över mitt pizzaansikte (som jag själv tyckte). Men i samma runda hamnade jag i en kampanj som Blondinbellas märke LCC hade tillsammans med Idun Minerals (fantastiskt smink för övrigt), som hette #minvackrahy. Där fick jag lära mig hur en redig hudvårdsrutin skulle se ut. Jag fick även lära mig att jag inte alls hade fet hy, jag hade torr hy, och att jag torkat ut den alldeles för länge. Jag fick prova ett oljeserum och en god kräm som jag skulle ha varje dag och natt i några månader. OH LORD JESUS säger jag bara. Sedan dess är jag starkt troende (på hudvård och framför allt på FUKT) och mitt ansikte blir ”finare” och ”finare” för varje minut som går. Ibland ser det förjävligt ut, men det har inte så mycket med min hy  att göra.

Sorry för kassa bilder, men tänkte liksom inte att jag skulle ha en blogg på vekorevyn och dessutom lägga ut bilder på mitt nakna ansikte, när jag tog dem.

Såhär föddes alltså mitt hudvårds- och sminkintresse. Ur självhat, för att jag ville lära mig att täcka. Nu är det allt annat än så. Long story short: dålig hy-> fin hy-> dålig hy-> fin hy osv osv. Förmodligen kommer jag aldrig ha en ”perfekt” porslinshy, men vet ni vad? I DON´T GIVE A FUCK.

Vet ni att ni är SÅ bra precis som ni är? Vet ni att ni är så mycket mer än er hy? Vet ni att ni kickar ass varje dag bara genom att kliva ur sängen? Om inte, så säger jag det till er nu.

/E